Ibland bara stannar världen och luften går ur en, pyyyyyyyyys…

Inget kan sägas eller göras för att ta bort den tiden.
Ingen kan bära känslan (eller för den delen KÄNSLORNA) åt en eller fullt ut förstå.
Man måste själv landa och hämta upp själen, själv bryta ihop och börja på nytt igen.

Detta eviga ”före och efter”. Ibland kommer det tätt och smärtan blir större i omfång,

om man ens kan mäta det. För en del kommer det väldigt sällan och man hinner ikapp

lite mellan gångerna. För en del verkar det som om de aldrig drabbas, vet inte om det

är avundsvärt eller inte. Erfarenheterna, verktygen man får av det svåra, är till hjälp

under livets fortsättning – hur ont det än gör då man är mitt i. MEN det förutsätter

så klart att man har förmågan att känna empati och sätta någon annan före sig själv ibland.

Det förutsätter också att man kan se vad man själv bidrar med på gott och ont. Ofta

blir där flera sanningar då något inträffar, det vi nog behöver lära oss är att den absoluta

sanningen brukar ligga någonstans mellan de olika versionerna, ibland mer åt ett håll men

så gott som alltid någonstans emellan. De absoluta sanningarna kan också vara flera,

eftersom alla personer upplevt och känt på olika vis. Sedan kan det vara helt oviktigt

till och med ibland. Inget kan göras ogjort och var och en lever med sina val och känslor

efteråt.
Det finns så mycket man KAN säga, tycka, tänka – men tjänar det någon funktion?

Just nu är det ett faktum att vår pappa har gått bort. Han hade ett otroligt svårt slut på

sitt liv, som förvärrades extremt på ett par veckor. Personalen på det korttidsboendet

han hade plats på under ca 3 veckor, var väldigt förvånade över hur oerhört snabbt det

gick. Han var ju funktionell då han kom dit, men klarade inte av allt det vardagliga slitet

och värken var otrolig. Den enda förklaringen vi har till det snabba försämrandet var att han gav

upp, att smärtorna som kraftigt förvärrades och chocken av händelserna runt omkring

(att förlora ALLT; boende, älskade djur, närhet – ja allt på en gång) allt detta blev

för mycket att mäkta med. Till och med för pappa. Han som starkt och målmedvetet

kommit igen flera gånger tidigare.

 

Han har beskyllts för att inte VELAT flytta tidigare i år, men han hade inte den orken, att

bryta upp och flytta med en svår cancer, ett hjärta som opererats flera gånger, en diabetes

som aldrig kunde kontrolleras. Det var mycket han hade velat göra och kanske borde ha gjort

på flera plan, men som han inte orkade göra. Hans cancer var ju inte i någon kroppsdel, den var i benmärgen, alltså i hela kroppen, hela systemet, hela han. Varje liten infektion gjorde honom utslagen då han inte hade något immunförsvar, det blev alltid komplikationer. Men det han kunde

fortsätta att vara stolt över hela vägen, är att han hela tiden kämpade för glatta livet för allas

skull och för att andra inte gjorde det. Han var så långt ifrån den människa som tänkte på sig själv i första hand, som man kan vara. Det vet också de som kände honom.
Han var en kämpe ända in i det sista. Ville inte vara till last (vilket ibland var irriterande).

Men kropp och själ klarade inte mer…

Naturligtvis var han inget helgon!!! Naturligtvis gjorde han en massa fel och tog dåliga beslut.
DET vet vi ju. Men han försökte aldrig lägga över det på någon annan, han tog i stället själv

på sig saker för att skydda. Han stod upp för sina val, fast resultaten kanske inte blev de han

trodde. Och aldrig, aldrig glömde han vad han tagit på sig att ta hand om. I vått och torrt.

Men det är utifrån vad jag tänker, som sagt. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan,

som den alltid gör. Men eftersom andra serverar SIN sanning så ger jag också mig själv tillåtelse

till att göra det.

Den sista tiden av hans liv blev tyvärr en mardröm som INGEN vill uppleva. Av den anledningen

är vi väldigt tacksamma att just den tiden blev kort, att han nu fått ro och slipper smärta i både

kropp och själ. Vila i frid kära pappa…