Det känns att det närmar sig igen. Jag liksom sammanfattar året som gått.
Som en sorts nyår men helt utan firande. Mer som ett "före" och ett "efter"
- för andra gången. 
Var det lika kyligt förra året vid den här tiden? Eller lika varmt? Sitter kylan
inuti kanske? Har det redan gått ett helt år sedan vi började känna den där
oron, den där småångesten lite så där i bakgrunden av allt man gör? Som
trycker sig fram, med den enorma kraft som bara sorg kan göra och skymmer
resten av det man har i sitt liv, ibland. Jag tror mig emellanåt att kunna
hantera det där väldigt djupa i sorgen och saknaden nu för tiden, men då
det trycker sig fram så där utan varning hjälper ingen erfarenhet, ingen
tid som gått, inget av allt man har lyckats skapa efteråt, ingen kärlek till
alla de älskade jag har i livet än. Inget av det hjälper just då, det gör lika
förbenat ont i alla fall. Det är snart TVÅ ÅR sedan jag träffade min son sist!
Tänk er att sakna någon så länge, blir det bättre efter ett år, två år, över
huvud taget? Nej, jag tror inte det. Speciellt inte om man vet att man ALDRIG
mer kommer att träffa personen i detta liv. Det gör ONT! Så ont!
Tårar som inte redan gråtits kommer fram vare sig jag vill eller inte. Tårar
som andra kanske tyckt sedan länge att man inte skulle gråta, "du måste
gå vidare!". Jag ska säga er att jag har redan som en stor klump i halsen
av tårar jag hållt inne! Miljoner tårar. För det är MIN SON som är borta, det
är en fjärdedel av MIG som försvunnit, det är ett hål som aldrig kan fyllas av
någon annan människa - han har ju vuxit i min mage i nästan nio månader.
Jag pratade med honom redan då han började spritta inuti min kropp. Jag
sjöng så många sånger och kände sådan mening med livet, långt innan han
kom ut ur mig. Sådan total kärlek föddes samma dag han kom. Vi fortsatte
känna den kärleken under alla år - trots svåra saker som hände både honom
och mig - vi hade alltid varandra. Och vi visste båda två att det var så. Ändå
känner jag det som (precis som alla andra som förlorat ett barn känner) att
jag inte visade kärlek nog, jag vill få en sista chans att riktigt få pränta in i
honom hur mycket jag älskade och älskar honom. Men jag vet ju - han visste.
Ändå saknar jag alla de samtal som avslutades med just de orden: "Jag älskar
dig gubben!". "Jag älskar dig morsan!" - eller tvärtom. De samtalen hade vi
nästan varje dag. Särskilt de senare åren. Det var tider som var svåra, då
samtalen var mer sällan, då ingen av oss hade orken eller möjligheten att
prata med varandra. Så som det är för alla ibland. Jag måste inse det, att
jag inte kunnat göra annorlunda, att det inte bara hängde på mig och VÅR
kontakt, det fanns fler personer i hans liv.
Självklart känns det fortfarande att han saknas mig enormt! Vi var ju mor
och son! Ända sedan jag var 17 och han låg i min mage...
 
 
 
 
 
Det finns tillfällen då jag tänker extra mycket på honom och hösten är nästan
den starkaste tiden. Lukter, ljus, solen mellan husen (rakt mot min altan), viss
mat (måste göra kroppkakor till hans ära snart), musik (som jag först nu kunnat
börja njuta av igen, bitterljuvt) och bilder. Det är inte alltid det gör mig ledsen,
det kan få mig att skratta och känna ömhet också. Sorg blandad med kärlek.
Idag delade hans äldsta bror en bild i Christians minnesgrupp på FB. Han hade
fått tatuerat Christians teckning på armen. MED siffror och allt. Det var sååå
FINT!!! DÅ kom tårarna sprutande. Dels för chocken att plötsligt se bilden DÄR,
dels för att han hade GJORT det, dels för att jag kände sorgen och stoltheten
(över sin bror) i hans tatuering, dels för att någon delade något i gruppen, som 
annars är så tyst och tom. Han skulle komma förbi och visa den någon dag.
 
 
 
Jag tänker också så många knäppa (kanske) men tröstande tankar om att 
Christian, och hans gudfar och farfar fiskar och skrattar en massa ihop där de
nu är. Jag MÅSTE tro så. Jag MÅSTE tänka så. Det hjälper lite om jag tror att
han har det bra där. Om man ändå kunde få veta det på riktigt. Kanske en dag...
 
 
 

"Linbanor", men inte hos Christian, som tur var

Publicerat i: Christian, Sorg, Tacksamhet, Årsdagen Ett år, Motsatser, Tröst, Vänskap, barnbarn, osjälvisk kärlek
 
 
Årsdagen för Christians bortgång kom och gick. Så långt ifrån
obemärkt som man kan komma tror jag. Men på något sätt mycket
mer sansat och fint än jag kunnat önska. Det allra värsta var nog
under fredagkvällen/natten innan. Egentligen så var det då han 
gick bort - på natten, natten då det blev 15 november 2013. Då vi
anar att det var strax före 01.00 på natten, då hans hyresvärd
hörde en kraftig duns uppifrån honom, om han gick dog, så är vi
många som ser det så och särskilt nu i fredags/lördags då det gått
precis ett år sedan det hände. 
Det har varit en väldigt anspänning inför detta datum, ALLT har på-
minnt om honom, allt har känts hundra gånger värre under dygnen
innan. På fredag kväll, då Erika cyklat hem till sig och sina tankar,
så tog jag Christians sista legitimation (som han bara haft i ca 2
månader) la det mot mig, mot mitt hjärta och låg så och pratade med
honom länge länge. Jag lät tårarna rinna och bara tröstade och försökte
skicka så mycket kärlek och trygghet det bara går - innan jag strax
efter klockan 01.00 släppte och lät honom gå in i en annan dimension.
Det var "bara" en ritual, men det var det närmaste jag kunde komma, att
få vara med honom, hålla om honom, ge trygghet och kärlek under
hans sista stund i livet. I det jordliga livet. Jag var helt enkelt tvungen
att göra det! Hade inte haft en tanke på det innan, det bara kom för 
mig där på senkvällen. Det var tufft. 
 
Började dagen efter med att vakna först klockan 11.00!!! Jag som skulle
göra 2 olika glasyrer till 2 olika muffinsar jag stått och bakat dubbla
satser av dagen innan (visste ju inte hur många eller vilka som skulle
vara med på fikat efteråt)! Jag skulle plocka undan pysslet från matsals-
bordet, torka golven, tvätta håret och fixa lite med mig själv (Christian
tyckte alltid om då jag gjort det, gav mig alltid en komplimang <3 ) och
sen skulle jag vara klar att åka med då det var dags att åka. Det gick 
förvånansvärt bra, men det tog också bort fokus lite från vad det var för
dag - det vill säga anledningen till att allt detta skulle göras!
Jag fick åka med min goa fina "bonusson" och hans fina flickvän. Hans
mamma med familj samåkte med oss upp till kyrkogården där vi skulle
möta upp de andra. Den sidan av Christians familj kom först så vi gick
bort till Christian, där en gammal kompis till honom stod och en annan
gammal kompis gick. Det var lite kyligt och väldigt ruggigt och fuktigt,
ungefär samma väder som det var förra året vid den här tiden. Tror dock
det var lite mer sol då. Någon hade tänt ljus hos honom och en fin vän
som saknar väldigt hade skrivit så fint på ett stenhjärta. Det kändes tungt
att vara där. För miig är Christian hemma hos mig, i den lägenhet där han
till och med bott i ett tag, men det var där/här han var de första måna-
derna efter att han lämnat, innan han visste själv vad som hänt, innan
han på riktigt lämnade oss och gick vidare, det var här alla kände hans
närvaro och där all den stora varma känslan av KÄRLEK fanns, det var
här vi gick igenom hans saker, tittade på kort, satt, stod och halvlåg
och pratade minnen och grät och till och med skrattade. Det är också här
jag har tänt ljusen för honom och åt honom (vill inte att han ska ha det
mörkt), varje dag i ett års tid!!! Jag börjar alltid dagen med att säga god
morgon gubben, och tänder lampan vid honom. På eftermiddagen (under
sommaren blev det på kvällen) satte jag i nya värmeljus, flera stycken
och tände dem, om och om igen. Jag känner närhet till honom då. Det är
här jag pratar med honom och ser hans ögon svara mig och följa mig.
Och NEJ, jag är inte knäpp, det ser verkligen ut som om ögonen på ett
speciellt foto följer en. Alla säger så. 
Så för mig är det inte uppe vid askgraven som jag känner närhet, kontakt,
eller den största sorgen och saknaden. Den känner jag hela tiden till och
från ändå. Men jag är glad att han är ihågkommen där under stenen, att
också andra tar sig dit, det är ju inte krångligt. Det betyder mycket för en
förälder att se. 
 
 
 
Det började bli lite kallt innan mina nära kom. Flickorna med sin pappa
och hans tjej samt Buster i vagnen och Nataniel på cykel. Kändes så fint
att se dem komma gående, en trygg och välmenande samling, som jag
kände att jag kunde få vara svag hos OCKSÅ. Inte bara försöka bita ihop
och klara av. Så det kom några tårar där, kramarna förlöser känslor.
Då jag åkte med de andra och de börjat frysa och skulle iväg någon
annanstans så fick jag lämna tjejerna och dem där och åka hem. Det
var väldigt skönt i bilen tyckte vi i alla fall, så vi satt kvar en stund i
värmen innan vi gick in. Jag satte på kaffet och fixade på glasyrerna
till de andra skulle komma. Mina älskade grannar, hans mamma med
familj och mina tjejer och barnbarn ville vara med hemma och fika och
mysa. Och jag måste säga att vi hade det väldigt mysigt! Det var helt
perfekt med just de personerna, den samling människor som vi var.
Så mycket värme och kärlek.
Människor som har matat rätt varg...
När alla gått, utom jag, tjejerna och barnbarnen så skulle det handlas
hem lite mat och Nataniel BAD sin mamma att hon och moster och
Buster skulle gå och handla så han fick vara hemma själv med moj-
mor. Tror du jag kunde motstå en sådan invitation? Vi lekte med små
flygplan (dvs JAG fick leka med alla figurerna och han skulle låtsas
skjuta ned planen med pilbåge). Så hade han bundit "linbanor", precis
som Alfons Åberg, med garn i precis hela lägenheten, runt om och
över/under alla möbler och alla rum i lägenheten. Det blev "banor"
som jag skulle följa honom i, helt enligt hans olika regler för varje
vända (tufft att hänga med där) och ja, det höll vi på med i trekvart
bara det. Men han var rätt nöjd med egentiden tror jag. Mojmor också...
Efter matlagning, mat och lite annat måstepyssel, hadde vi en otroligt
skön kväll i soffan med Buster, Nataniel, Så mycket bättre, allvarsprat
och skratt, nattning, närhet och ömhet och minnen. 
Julpysslet som det dukades fram för idag, blev det inte så väldigt mycket 
med. Vi måste nog komma in lite bättre i att det är TVÅ små skitungar
som ska ha lite olika uppmärksamhet och det är inte så lätt alla gånger då
det är full fart med projekt samtidigt. Men vi har börjat öva nu då åtmin-
stone.
Då jag blev själv nu i kväll, och min syster ringde för att höra hur det gått,
så hade hon mycket klokt att säga. Hon fick mig att se vilken anspänning
det faktiskt varit inför denna dag (årsdagen), också att det nog ska vara så
eller åtminstone ÄR så. Så jag tänker att det var så innan, inför; SNART är
det årsdagen, det har nästan gått ett år, det BLIR årsdag snart osv. Nu är 
det liksom att det har gått över ett år... Och egentligen är just den dagen
inte annorlunda, den har ett datum och man kan räkna den. För mig/oss
är det datumet väldigt speciellt just för allt som påminner också utifrån.
Men jag har känt MER förtvivlan, saknad och sorg många andra dagar.
Kommer också att göra det. Men nu har årsdagen (den första) i alla fall
varit och det blev riktigt bra...
 
 
Visa fler inlägg