Det kan bli det som riskerar att göra mig tokig; de orden; "Inte ens
DU vet allt mamma". Med sorg i rösten och det lite sneda, beklagande
leendet som bara han kunde ge. Det är de orden, den stunden som
återkommer om och om och om igen. Jag ser honom stå där i gluggen
vid staketet, ha svårt att hålla balansen och hålla upp huvudet. Men
då jag håller om honom så hårt jag kan så säger han orden. "Inte ens
du vet allt mamma" innan hans bröder går iväg med honom mellan sig.
Upp till bilen som ska ta honom hem till sig. Näst sista gången jag
träffade honom. Nästa och sista gången var på halloween. Jag längtar
inte till helgen och halloween... Jag längtar till de orden kan släppa greppet
om mig, till jag kan släppa tanken på att han kanske visste något eller
kände av något. Tanken på att jag hade kunnat göra något...
Inte ens du vet...
I kväll ska jag se på cancergalan och i mina tankar finns min son, min
syster, min pappa, min farfar, min bästa vän Lotta som alla drabbades
hårt av cancer. Bara pappa finns ännu kvar.
Jag hoppas många med mig ser den...
 
 
 
 
En, två, tre, fyra glada underbara människor ramlade in på eftermiddagen
i dag. Äldsta dottern med hela familjen. Alla lika glada och pratsamma. 
Det var verkligen som om en positiv orkan drog igenom lägenheten och
själen. Var ett tag sedan jag träffade dem alla nu. Så åkte de vidare mot
fantastiska äventyr; åtminstone för Nataniel som skulle få se inomhus i
det hem de ska flytta in i under veckan, för första gången. Men spänningen
fanns där i luften hos hans mor och bonuspappa också. Lille Buster är
för liten än, men är de andra glada är han glad antar jag. Det fanns så
mycket att berätta för Nataniel, han kom precis från dansen han går på,
och hade fått med lappar om uppvisning och märkestagning med sig där
ifrån. Mormor, mormor, mormor. Finns det något finare ord? Eftersom det
blev en rätt kort stunds besök idag så ska de komma i morgon och hälsa 
på igen. Myyyysigt!
 
 
 
I går kom yngsta dottern förbi och hälsade på. Också som en stromvind
full av positiv energi och massor med ömhet. Hade köpt med sig en datamus
åt mig, en trådlös så inte Greta kan bryta sönder uttaget mer eller jag tappa
den i golvet för att jag snubblar på sladden. Min platta på laptopen har
inte funkat som den ska på hela tiden så det har känts bättre med mus. Och
nu har jag en igen! Slipper svära.
 
 
 
Medans hon fortfarande var kvar kom också
Ammie och hälsade på. Hade packat ryggsäcken för att sova över. Hahaha.
Underbara älskade vän! Erika drog vidare hemåt och sen inflyttningsfest.
Ammie och jag såg på "Så mycket bättre" och satt sen och pratade fram till
ett på natten. Är jag själv orkar jag aldrig sitta uppe till den tiden, men det
går alldeles utmärkt om man har besök. Knepigt. Men bra. Vi hade jättemysigt.
Jag bjöd på kantarellcrepes som blev riktigt goda. Vi har väldigt lika smak
då det gäller mat, hon och jag. Perfekt.
 
 
 
Ja, så har det blivit klart hux flux att jag far iväg med tåg den 14nde december,
till Borås: Hahaha. Tokiga Åsa! Hon fixade biljetter idag och jag blir där i en
vecka. Ska bli kul att åka till de trakterna igen. Ska försöka få till så jag kan
få träffa mina älskade systerbarn också då. Hoppas hoppas att det går. 
Så himla gulligt av Åsa. Spännande att se hur de har det och träffa alla. 
Snabba beslut. Hehe. Annars blir det ju inte av heller så det var nog det bästa.
Antagligen skönt psykologiskt sett, att åka iväg i de tiderna. Tung tid. Men
julen hos Louise missar jag INTE. Och behöver hjälpa till lite inför julen också.
Länge sedan jag alls såg fram lite emot julen, men i år gör jag det. 
Inte hade jag kunnat tänka mig att det kunde vara så underbart att
gå till tandläkaren! Men då den protes jag hade dök ner i toastolen 
och vidare ner i rören för flera veckor sedan, har maten varit ganska
enahanda och tråkig. Dessutom är det ovant och besvärligt med de
andra tänderna som liksom skaver i tandköttet. 
Tandläkaren var helt fantastisk måste jag säga. Han frågade om jag
någon gång fått någon diagnos eftersom tänderna började smula sig
sönder och samman redan innan jag var 30 år och då även andra i
familjen har/har haft samma problem med söndersmulade tänder så
beror det oftast på något som jag inte ens kommer i håg vad det hette.
Detta går nämligen i arv. Men bara det att han frågade gjorde att han 
kändes riktigt bra. Han ska dessutom skriva ett kostnadsförslag till
sociala (JAG har inte inkomst nog för tandvård) för han tyckte verkligen
att saker var felgjorda sedan tidigare. Jag har nog inte haft så stor
tur med tandläkare i mitt liv. Till nu. Det skulle inte ta mer än 2-3
veckor innan det är klart och det tackar jag för. Skönt att kunna le
ordentligt igen. 
 
 
 
Har varit väldigt folktomt här hemma ett tag nu. I och för sig har inte
jag varit lika mycket hemma så det har varit fart ändå. Men ibland
har det varit tomt. Äldsta dottern har verkligen fullt upp inför flytten
nu (får nyckeln till huset på tisdag), jobb, barn och allt däremellan. 
Fattar inte hur hon hinner och orkar. Yngsta dottern har varit här någon
gång då och då som hon brukar. Så gott att få kramas och pratas en
massa. Hon har också ganska fullt upp med studier (hon har ju för 
sjutton väldigt många ämnen med olika nivåer nu och allt det har hon
pluggat sig till under de här två åren med sorg, narkolepsi, reumatism
och en massa andra svårigheter!) Dessutom tränar hon mycket nu.
I onsdags fick jag besök av mitt f.d. dagbarn och tillika Christians bror,
den äldste av dem (på pappans sida). Blev väldigt glad, då det var
ett tag sedan. Nu kom han cyklande (med cykelhjälm som en självklar-
het efter farbroderns bortgång- han blev påkörd av en bil då han cyklade)
och hade en stor burk med bondsoppa, som han gjort på jobbet, med sig
till mig. Jag fick se tatueringen han hade gjort på armen som ett hedrande
av Christian. Bilden har Christian ritat förr och vi har den på väggarna
lite här och var i familjen och hos vänner (efter vår utställning om döden
och sorgen, som vi hade ett tag efter hans död). Men det är bara han som
har den intatuerad på armen också. Den var så fin och på något knasigt
vis ser det ut som ett självporträtt på ett komiskt vis, med skägget och
det glada grinet/smilet. Vi pratade en hel del också. Är så skönt att kunna
prata om saknaden och så med någon som känner lika. 
Något jag kom att tänka på och också sade till honom var att det gått så
otroligt bra för alla Christians syskon. De har varit otroligt starka och
tagit sig framåt i en ny tillvaro utan sin idolbror; jobb, studier, och allt
runt omkring. ALLA sex syskon! Vad stolt han skulle varit! Och ÄR! 
Samma kämparglöd som i honom själv då han levde. 
 
 
 
 
Jag har möblerat om helt i mitt sovrum och jag trivs så otroligt bra där
nu! Jag har ju inga armar att slita med så ryggen och benen fick dra det
mesta och allt gick skapligt bra. Fick ta många många pauser och det  
tog mig tre dagar med det sista pysslandet och iordningsställandet, men
det blev verkligen luftigt och mysigt. Dessvärre offrade jag ii och med
detta de senaste nätternas sömn mer eller mindre. För, trots att jag inte
tyckte jag använde armarna så måste jag ha spänt dem då jag tagit i,
för det gör verkligen vidrigt ont hela dagarna men värst på nätterna och
på kvällen innan jag äntligen somnar (vet inte hur jag ska ligga alltså).
Tydligen blir musklerna superirriterade och spända av de inflammationer
som är i axlarna och slemsäckarna där, även om man inte använder
musklerna. Så nu har jag varit så svullen om minst en av händerna och
det har stuckit som nålar ut i fingrarna. Dessutom har smärtan krupit
in i nyckelbenet på vänster sida. Det är så annorlunda mot till exempel
höften eller ryggen eller benen som har varit jobbigt i flera år till och
från. Den här smärtan bränner och molar heeeela tiden. Tänk dig det
dygn efter dygn och inget hjälper. Antar att jag måste skaffa en mitella
ändå och vila åtminstone vänstersidan lite ibland. För det går inte att
ha så här ont längre, att vara tvungen att profylaxandas för att härda ut
emellanåt, att nästan spy av smärtan som blir då jag råkar röra till armen
på ett obetänksamt sätt. Men jag MÅSTE ju också, eftersom jag är ensam.
Ingen kan serva mig. Å andra sidan borde jag tydligen inte ha trott att
jag kunde möblera om mitt i allt. Men hur i hundan ska jag kunna vänta
med det i kanske 1 1/2 år till??? Det blev bra psykiskt. Men jag behöver
kunna sova faktiskt. Blir så långa dagar då jag inte kan göra något 
speciellt heller, utan sällskap, svårt att koncentrera mig på pluggandet.
MEN, det är väl just pluggandet som tar mig igenom tiden, såå himla
intressant. Så otroligt givande! Så mycket som jag trodde jag bearbetat
och lärt mig tidigare men som inte förrän NU faktiskt verkligen faller på
plats. Jisses! Jag fattar verkligen vad min kompis menade med att den
är skitbra även för mig (och henne). Men det tråkiga är att man till just
den här kursen inte fått så mycket pengar, så ingen föreläsare kommer
och det känns lite futtigt med vad läraren själv kan ge. Vi får mest prata
i grupper och det har varit många som inte läst litteraturen, så jag har
fått ta stor bit där men det gör ju inget. Vid nästa tillfälle har inte JAG
läst, har inte råd att köpa den boken, det känns tråkigt eftersom det är
just litteraturen som ger något. Litteraturen är fantastisk. Och lärorik som
sagt. 
 
 
 
Nu är det Idol som gäller. Och i morgon börjar Så mycket bättre! Yes, 
äntligen något att se på lördagar!!!
Visa fler inlägg