Inte för att skryta, men det är sällan som jag misslyckats med maten. Idag
är en sådan där dag då jag gjort det. Jag måste ha glömt att jag saltat i vattnet
redan och saltat igen. Min potatis- och purjolökssoppa (som jag annars älskar)
blev "salty soap" med en touch av purjo och potatis. Christian skulle ha
skämts över den. Det är faktiskt han som introducerat just den här soppan
i familjen. Jisses vad han skulle skrattat. Nåja, jag får väl dricka dessto mer
så blir det nog bra. Var så hungrig nämligen. Nästa uppvärmning blir det med
broccoli eller något annat friskt i (kan ju inte slänga soppan)
 
 
Godis eller...
 
 
...ost? OST, of course
 
Blev en lååång tur i dag. Först till sjukgymnastiken, sen ner på stan och möta
upp Erika och gå runt lite vid alla matstånd och godisdiskar. Vi skulle luncha
tillsammans (väldigt ovanligt för min del), men det var så svårt att välja bland
allt som fanns. Var riktigt sugen på paella seafood men så bestämde vi oss
för någon sorts italienskt tunnbröd med parma, grönsaker och ost inrullat. Kan
inte säga att det var ett bra val, vi tyckte mest det smakade ingenting. Snopet,
men magen blev glad och lite ostar fick följa med hem också, och dessutom 
var det mysig stämning och bra sällskap så jag är nöjd ändå. Visst kikade jag
lite åt Strudelhållet men valde faktiskt ost i stället för sötsaker. Lättare att äta
också. Louise kom också förbi och kramades lite, hon var ute på jobb. Ingen
ro och ingen vila, men hon trivs väldigt bra som socialsekreterare. Så nog gjorde
hon ett bra val verkar det som. Härligt. Erika gick tillbaka till skolan
där det går hemskt bra nu. Hon stortrivs också och klarar med råge sin efter-
längtade högskolekompetens. Inte illa pinkat av en narkoleptiker! 
Efter den fina stunden var jag på ett möte som var lite si så där, men man kan 
inte få allt här i världen så... Jag antar att det är saker jag fortfarande ska lära
mig i det här livet. Någon ger mig intensivt av de läxor jag ska lära. 
Nå, det kändes i rygg och fötter och armar och och och när jag gick den sista
biten hemåt. Blev liiiite svårare att känna solen och se färgerna just då, men
jisses vad fin höstdag vi har haft! Man blir lite melankolisk, har alltid haft lätt
för det på hösten och nu ännu mer så klart. Hösten innebär så många datum
och påminnelser som varit svåra och fortfarande är. Så tror jag att det alltid
kommer att vara, för alltid och evigt. Man behöver den biten också, även om
många tror att det bästa man kan göra är att fly från jobbiga känslor. Vad
har man då att jämföra med? Vilken dag är toppen då? Typ... För Christian
var hösten just så, bitterljuv som han sa. Så han får ta lite större plats under
våra höstar... Jag undrar om han fanns där och tog emot sin gudfar förra veckan.
Han och hans farfar... Ååååj, det gör mig så ont, att de har det så svårt nu, alla
anhöriga som förlorade sin bror, far, make, son, och vän. Känns sorgligt för mig
naturligtvis också, det var ju flera år då jag tillhörde den familjen. Men det går
inte ens att jämföra, över huvud taget, med deras sorg. Det var ju så onödigt,
så oturligt, så chockartat. Christians far är alltså bror till den bortgångne. Hårt.
Så tätt inpå sin förlust av son. Lider med honom.
Oj vad törsten satte in nu! Det blir mycket vatten i kväll, det känner jag det. Ska
bara sitta vid TVn och datorn och dricka vatten och lyssna på insamlingsgalan 
och klappa katter så gott det går utan att axlarna sätter stopp. 
 
 
 
Är kanske märkligt för någon, men jag kan ju inte ta bort den känslan
för det, men jag minns verkligen inte när jag kände mig så levande sist
som jag gör just nu. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men ska
göra ett litet försök:
En del av det handlar ju så klart om att mina sköldkörtelvärden börjat 
komma upp i den nivån som är rätt för mig. Ni anar inte vilken stor skilllnad
det gör! Detta år då jag haft så låga värden utan att förstå det (då jag litat
på läkare som inget kan alls om sköldkörteln och skillnad på opererad,
medicinerad eller frisk körtel), har jag lärt mig vansinnigt mycket genom
sköldkörtelföreningen och bland annat då just hur mycket som påverkas
i heeela kroppen; inte bara extrem trötthet som varken kan vilas eller
motioneras bort, inte bara viktuppgång som inte går att banta/gå bort,
inte bara minnesproblem och svårt att koncentrera sig - utan det handlar
om så många problem och symtom och risker. Man är i hög riskzon för
hjärtinfarkter, stroke, alzheimers, diabetes, gråstarr, artroser, frozen sholder
och flera olika autoimmuna sjukdomar. Dessutom påskyndas åldrandet
av kroppen. Så allt som jag drabbats av under de senaste 2 åren har inte
enbart med sorg att göra, ÄVEN om hypotyreosen (låga skk-värden med
symtomen) också kan ha triggats igång rejält av sorgen och chocken. 
Nåja, jag är nu så mycket piggare (även om jag inte är i närheten av hur
jag var innan allt än), klarare i huvudet (minnet är däremot inte så mycket
bättre tyvärr - än så länge), depressionen borta, förvirringen är lättare och
jag är inte lika rädd för att jag håller på att förlora plugg-förmågan helt. 
Detta gör väldigt mycket för mig. MEN, jag tror det är andra saker som
gör att jag mår så pass mycket bättre. För helt plötsligt har livet fått en
mening, utöver nära och kära förståss. Tror att grubblerier, bollanden med
tankar, accepterande av känslor, möjligheterna att få dela med mig av mina
tunga, svåra känslor/tankar, diverse försök med att dra upp mig själv om
och om igen samt fint stöd, kärlek och omtanke från nära och kära - allt
det har hjälpt mig igenom det allra värsta ooch tagit mig igenom till där 
jag är NU.
 
 
 
En dag då jag varit på kursen på högskolan (Mäns våld mot kvinnor i nära
relationer) och fått skjuts hem av en härlig kvinna som också går kursen
och som är kriminaljournalist annars - vi fann varandra direkt - och som jag
hade långa härliga samtal med, då satt jag på altanen och solen lyste rakt
på mig genom mellanrummet mellan husen (som den brukade göra då för
snart 2 år sedan). Känslan går inte att beskriva. Den har säkert lyst så många
gånger tidigare men utan att jag var närvarande och redo. För nu kände jag
verkligen att min son talade till/med mig och plötsligt visste jag att NU är jag
på väg, på rätt väg och med rätt erfarenheter och läkningsprocesser bakom
mig. NU förstår jag min mening med detta livet och i det stora. NU ska jag
ge de svårigheter jag haft och haft mod att gå igenom  - utan att gräva ned eller
lämna över, som jag lidit mig igenom och fortfarande lider mig igenom - en
annan sida, en positiv sida. Låter det knäppt? Det ÄR inte knäppt. Tror jag.
Men någon sorts positiv mening måste det ju finnas med allt negativt. Eller?
Jag är av den tron, oftast till och med mitt under det svåraste (men inte hela
tiden), att det är så att allt har en mening. Hur skulle jag annars kunnat över-
leva??! Det MÅSTE vara meningen att jag ska använda mina erfarenheter
till att göra något bra, för andra... Först då får det någon ordentlig mening ALLS.
Det är ingen tillfällighet att det kommer just NU, och det KÄNNS. Jag är inte 
dum, jag vet att det kommer många svåra stunder och många svackor igen.
Många gånger. Men det är så många saker som tillsammans gör att jag faktiskt
tror på mig själv nu, saker jag håller för mig själv men nog så viktiga. Det
innebär inte att jag har fått en väldig självkänsla, eller att man på något annat
vis har svängt med ett trollspö över mig, nej, nog får jag fortsätta kämpa med
och för det. Däremot ser jag det som värt att göra det nu.
 
 
 
 
Jag kan inte komma ihåg då jag senast gick och lade mig med huvudet fullt
med tankar på hur jag skulle förändra och rensa i hemmet, pynta, göra fint,
måla krukor, spika (glöm det! grrrr), kasta saker, rengöra på djupet, m.m. OCH
vakna morgonen efter med samma känsla och sedan GÖRA något av det!!!
Efter att tvättmaskinen kom på plats blev det naturligt, men inte så självklart,
att fixa i badrummet. DET har jag pysslat med idag, vilket innefattat att måla
en hylla som sattes upp, kasta en väldig massa onödiga saker och skräp såsom
nästan tomma förpackningar, gamla lotions, många "bra-att-ha-saker" och sånt
som förmodligen inte skulle bli använt. Allt har torkats av och satts på ny plats,
badrumsskåpet rengjorts och ommöblerats, ny maskin med tvätt tvättats och
så vidare. Eftersom jag inte kan stå så himla lång stund i taget tar det sin tid,
men det FÅR göra det. Det är ju det jag måste lära mig! Att med de sjukdomar
och svårigheter jag nu har måste jag lära om hur jag ska/kan leva MITT liv. Och
INGEN annan har med det att göra så tillvida att de ska kritisera eller håna, för
är det något jag alltid gjort så är det att gå över gränser för att göra andra, friska
personer nöjda och tillfreds - men det går ALDRIG att göra det eftersom det ALLTID
kommer att vara fel för NÅGON. Det är bara jag som ska leva med mig och mitt
liv så vem är det smartast att göra nöjd? Jo MIG. Hahaha. Så idag är jag i stället
stolt över vad jag KAN göra och GÖR. 
 
 
 
Nu blir det lite plugga en stund med TV och dator på i bakgrunden, innan jag åter
går och lägger mig och planerar och grubblar och utvecklas ännu mer...
Kärlek till er alla <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag ska få en tvättmaskin!!! Som ska stå i MIN lägenhet! Som jag kan
tvätta i precis när jag vill UTAN att behöva boka tid och kämpa mig iväg
någonstans. Behöver inte vara beroende av att få hjälp att bära, behöver
inte vara tvungen att be om andras tid mitt i all stress de redan har omkring
sig. UNDERBARA AMMIE! Kan inte beskriva den kärlek jag känner till henne.
 
Att få besök av dåtiden är lite häftigt. Hade en klasskompis från grundskolan
på besök idag. Det är minst 30 år sedan vi sågs, men inte kändes det i dag
inte! Vissa människor känns det som man inte varit ifrån alls, som att vi
sågs i förra månaden ungefär. Jag märkte ganska snabbt att vi hade mycket
gemensamt, att värderingarna var ganska lika, att vi kunde prata om nästan
allt. Tyckte också om hennes empatiförmåga och förståelse, och väldigt
mycket för humorn. 
Då hon kom över gården såg hon så himla glad och varm ut, med en korg
full med kaffebröd och en blomma. Såg så söt ut. Det blev mycket prat om
alla gamla klasskompisar, jag fick lite uppdateringar. Hon bor ju i närheten
av de trakterna vi växte upp i. Det var uppdateringar som var både sorgliga
och överraskande. Tänk vad fort tiden har gått!!!
 
 
 
Så kom Erika <3 Precis då Lillemor var på väg att åka, så de fick bara heja
på varandra nästan. Likheterna mellan mig som ung och Erika påpekades direkt.
Hahaha. Ja, nog har jag rätt starka gener, för alla 3 mina barn har/hade stora
likheter med mig.
Erika kom för att klippa mig så jag placerades på en stol mitt på golvet och fick
bli av med lite av alla lockar som tyngde ner mitt huvud (bildligt alltså). Blev så
nöjd så. Jag får ju bara lockigare och lockigare hår med åren. Så fort det är lite
fuktigt i luften blir det korkskruvar överallt. Inte bara kul.
Erika bjöds på min lax i ugn, med sparris, lök, grädde och citron, så idag fick jag
sällskap vid matbordet. 
 
 
 
Fick också tid för röntgen av axlarna idag. Ska dit den nionde oktober så det
gick ju rätt snabbt. Liiite nervöst för jag vill ju inte operera helst, men kan ju heller
inte gå med de smärtor jag har så jag får väl vara tacksam för att det kollas upp 
om det är nödvändigt.
 
Måste fylla på bokförrådet på något vis också. Läste ut den sista boken jag inte
läst tidigare, igår. Får se vad det blir att läsa idag då. Hade varit bra om jag haft
boken jag behöver till torsdag i skolan, då hade jag naturligtvis haft att läsa. Nåja.
Jag läser ur den litteratur min kära vän Annika kom hit med, helt adekvat litteratur
det med. 
Visa fler inlägg