Nyckeln till min smärta via axelkulor och mognad

Publicerat i: Allmänt, Sjukdom, Självkänsla Axlar, Hopp, Nyckelbensartros, Smärta
Artros av tredje graden(?) i akromioklavikularleden och i axelkulsleden.
På båda sidor.
"Har du varit med om en olycka eller har du ett tufft arbete? Nähä. För
du har skador som skulle påvisa det:" Så sa han, läkaren på ortopeden.
Han hade en lätt brytning på tyska men helt lätt att förstå. VÄLDIGT
bra och rolig läkare; Vid ett par tillfällen talade han om vårdcentralerna
som ett ställe där de inte kan mycket om ortopedi, där de inte har lika
bra sprutor att ge och så vidare. Han menade att de inte kan något om
nyckelbensleden till exempel. Att man kan få artros även där. Att om de
kunnat det så hade de märkt att jag också var drabbad av det, eftersom
det drivits upp en hård kula som känns väl utifrån. Nåja, nu fick jag en
spruta med "kuckelimuxblandning" som han sa. "Mycket bättre grejer än
enbart kortison, men man har inte den på vårdcentralerna". Han förklarade
också att han inte ger sprutor på båda sidorna vid samma tillfälle, på
grund av att han är en "mycket försiktig doktor". Om man ger i båda
axlarna på samma gång och något går snett, så blir man VÄLDIGT handikappad,
mot om det bara blir på ena sidan. Jag har aldrig tänkt så långt faktiskt, men
han har ju en poäng där. Jag fick i ena axeln, den värsta och har beordrats
att hålla koll på vad som händer de första 4-5 timmarna efter och sen under
de närmsta dagarna/veckorna. Sen ska jag, också för bedömning av om
jag MÅSTE operera, gå hos en "gentle" privat sjukgymnast som ska se om
jag blir bättre eller sämre av små gummibandsövningar och så ska jag tillbaka
om 3-4 veckor och se hur det gått med allt. Förmodligen skulle jag bli tvingad
att operera men är glad att vi ändå kunde pröva detta innan. Ska ju operera
foten. Ja jisses. Det var en ung läkarstudent med på undersökningen också,
han var så go och grimaserade med mig då det gjorde riktigt ont, hahaha. 
 
 
 
Då jag fick sprutan sa läkaren att jag hade hög smärttröskel eftersom de flesta
brukar rycka till eller hoppa undan då sprutan når sitt mål, men jag satt still.
"Men det är klart, du har haft så ont i 10 månader, då är du van!" Ja, nog är
jag van allt, alldeles FÖR van. Det känns för jäkligt rent ut, att jag slitit så hårt
i mitt liv att jag får betala för det så dyrt nu!!! När han frågade om jag varit med
om någon olycka eller om jag hade ett tufft arbete, så svarade jag att jag fått
slita själv mycket, alltid burit mycket och att jag skött mina flyttar själv 3 ggr
på 7 år så förstod han. Jag kan bli riktigt besviken på mig själv, som har bitit
ihop och gått på som vanligt under sååå många år. Att jag brytt mig alldeles
för himla mycket om vad andra skulle tycka och tänka om mig, att jag ta mig
sjutton är född med "duktighets-stämpeln" i pannan. Så ARG på mig själv
för att jag inte blev stark nog att skita i alla andras krav och åsikter, där
även mina borde ha räknats lika mycket (och mer, då det handlat om MIG).
Det är MIN kropp som är helt utsliten, som måste opereras överallt, som ger
sådan smärta och handikapp under dygnets alla timmar. Bara för att jag skulle
vara duktig. Bara för att jag inte hade någon att be om hjälp. Bara för att jag
inte kunde kräva hjälp med det uppenbara. I tid. 
 
 

Det är därför jag är så galet noga med att säga åt mina barn att inte göra om
samma misstag som jag, att de ska träna upp muskelaturen så de har stöd
av den om lederna inte vill, att de ska undvika saker som kan skada kroppen.
Och flickorna, som alltid sett hur ont jag haft och ändå kämpat vidare, de 
VILL INTE ha likadant så de gör så mycket de kan för att undvika det. Så har
de stöd och kärlek och förståelse omkring sig också så de får möjlighet! 

MEN jag är så tacksam för att jag fått specialistvård nu och inte en massa
olika läkare, (som slutar efter någon gång och så blir det en ny igen) som
inte kan NÅGONTING vad det verkar. Okej, de har kunnat skriva remisser
i alla fall ;-)
Nu håller vi tummarna väldigt mycket för att jag ska slippa ännu en operation!
 
En sådan bukett har jag tänkt mig kunna plocka senare i sommar
 
Funderar på att sätta ut mina luktärtsplantor idag. Kanske sätta lite
sockerärtor också (sockerärtor går jag och snaskar på hela sommaren,
som godis) och sätta fast de små solstyrda kantlamporna vid mina
gröna hörna (skall bli åtminstone). Gäller att komma ned i nivå utan
att knät brakar bara men får vara försiktig. Har i alla fall fått tid den
tolfte hos läkare, en ny igen, och skriver "kom-ihåg-lapp" för det som
är viktigt att minnas då. Det där med minnet till exempel :-)
 
 
 
Har ringt sociala också. Andas in, andas ut. Chansen att få hjälp är
inte så stor, men hon sa att vissa tillfällen kan man få, så hon skulle
tala med sina kollegor och så får någon av dem skicka mig en tid, "så
får vi se" sa hon. Men alltså, när jag gått igenom allt från banken och
de utgifter och omständigheter jag haft så är det inte en gnutta konstigt
att jag hamnat i den här situationen, jag har inte haft pengar! Så även 
om jag inte varit så handlingsförlamad och svag och nere så har jag
ju haft sjukvård, medicinkostnader, avbetalningar på gamla hyran, de
har dragit från fogden för mina ungdomsskulder varje månad och jag 
har från grunden inte många kronor över existensminimum. Att jag 
ändå klarat av så mycket som jag gjort är ett under. Under dessa tuffa
omständigheter på alla plan. Men men, det återstår att se om personen
från bistånd kan se det. 
Är du stolt över mig nu Christian, när jag ringde trots motvilja? <3
 
 
 
 

Jag är MED!

Publicerat i: Självkänsla, Skriva en bok, Tacksamhet Beröm, Lycka, Sociala livet
 
 
Det är inte alla dagar jag kan skriva att jag är väldigt glad, men idag
gör jag det; I dag är jag väldigt glad. Kanske inte kan beskriva helt
varför det är så, men mycket hör ihop med skrivandet och den sociala
biten. Att börja skrivarcirkeln var och ÄR det bästa jag gjort på år och
dar. Att få så mycket bekräftelse för mitt skrivande, att få höra att det
jag skriver "hör till i bokhyllorna, efter att det lästs" det är magiska
ord för mig. Att träffa olika människor i olika åldrar och med olika sätt
att skriva och prata och känna en gemenskap med, är underbart. Att 
ha sällskap med och ha eftersnack med kursledaren varje gång är guld
värt. I dag då jag kom innanför dörren hemma tänkte jag: Jag är MED!
Jag är med utanför min bubbla och jag trivs. Jag är inte alls någon total
enstöring utan något som kan intressera andra; jag finns och jag räknas!
Det är en fantastisk känsla och, som min yngsta tjej sa; det är längesen.
 
 
 
Visa fler inlägg