Idag hämtade jag ett rekommenderat brev. Jag höll på att inte få ta ut det,
eftersom mitt efternamn hade stavats fel - det blev ett helt annat namn.
Avin visade rätt namn i alla fall så eftersom hon kände igen mig också så
fick jag ta det. Ingen vill väl luras för att hämta ett brev från dödsboförättaren.
Som dödsbodelägare informerades man att en dödsboförrättning skulle
hållas en dag i februari. Så var man där igen. Drygt 3 år sedan sist (och där
förinnan var jag med då mormor gick bort 2 år tidigare och sedan morbror som
gick bort för 2 år sedan i morgon - men då som stöd för mamma) och jag måste
säga att det känns som igår emellanåt - det är så (för mig i alla fall) att man på
något vis "tar upp" sorgbearbetningen från förra traumat då det kommer ett
nytt. Nu var pappas dödsfall inte som en total chock, däremot att den kom så
otroligt snabbt efter att han hamnade på korttidsboendet och liksom förlorade
allt han haft i sitt liv, DET kom som en chock. Det var inte cancern i sig som
förvärrades så snabbt. 

 
 
Begravningen gick förhållandevis bra. Begravningsförrättaren Daniel gjorde
akten väldigt vacker och väldigt "pappig"/"Kenthig". Redan vid inledningsmusiken,
som var Barbra Streisand med "Somewhere", så sprack försvaret och tårarna rann.
Så  många gånger som vi hade pratat om pappas kärlek till henne och hennes
musik. Ända sedan min ungdom. Syster min beställde Roger Whittaker med låten
"New world in the morning" och den är också förenad med minnen, minnen, minnen.
Pappa var nästan lika bra visslare som honom också. Psalmerna var vi också med
och valde, 2 riktigt passande och fina. 
Förutom jag och syrran och hennes karl, så var från vår sida en av hennes döttrar
med och mina 2 döttrar med familj, samt Ammie också. Det kändes fint.
Fem av pappas fosterbarn var också där och sa sitt farväl en sista gång, vilket var
väldigt rörande och fint. Pappa skulle varit så tacksam och glad. Så stolt...
 
 
 
 
 Som jag också gjort efter min sons bortgång, så har jag suttit med fotografier och
letat fram och sorterat (foton har stor betydelse för mig verkar det som) och det är
både sorgligt och mysigt. Det som var nytt den här gången var att jag upptäckte
att på många av korten där flera av släkten är med på, så blir det inte så många
levande kvar, släkten tunnas ut. Som fotot där vi är 4 generationer på pappas
sida - där är jag ensam kvar. Och i just det fallet är det inte riktigt som det ska, min
son och jag borde vara kvar båda två. Åtminstone borde han ha gått bort efter mig.
Det skrämmer mig lite, att vara "äldsta benet" i det ledet. Jag är ju äldre än syrran
också. Men som tur är så har vi 2 fina fastrar i USA som verkligen finns och stöttar.
Är så glad att de hade kontakt med pappa ganska nära inpå hans bortgång, precis
innan han med nöd och näppe kunde kommunicera med någon alls. Det måste vara
fruktansvärt att vara så långt borta då ens syskon går bort. Och valet är inte så 
självklart för dem heller, USA har inte samma regler, föremåner, möjligheter då det
handlar om sjukdom och död. Det är dessutom frågan om mycket pengar. Och de
måsste jobba långt in på ålderdomen för att ha råd att bo ens. Så de kunde inte bara
slänga sig på flyget och vara med på begravningen heller. Men de kommer till 
urnsättningen då den nu blir och då dyker eventuellt någon av alla kusiner till dem
upp också. 

 
 
 
 
 
 
 

 

 

Det är rätt otroligt hur hjärnan ”lever sitt eget liv”. Man märker det ganska tydligt då en kär och nära person går bort. Tankar som ”undrar hur det går för pappa med veden nu när det är så kallt” eller ”undrar om pappa gravat laxen än” bara dyker upp hur som helst, fast pappa är borta, har lämnat jordelivet och inte alls behöver slita med dessa tunga vedkorgar eller förbereda laxen som han gravat i alla dessa år. Så kommer man på att han faktiskt ÄR borta och då vill inte hjärnan acceptera det, och även hjärtat lägger sig i. Jag vill inte att det ska vara så! Jag vill ha min pappa att prata minnen med, att njuta av god mat tillsammans med, att beundra och vara stolt över, att känna samhörighet med sedan många år. Samtidigt vet jag att det är egot som känner och tänker då. För med facit i hand VET jag ju att min älskade pappa har det bättre där han är nu. Han slipper ha så otroligt ont, vara rädd för oredan i huvudet som kom de sista två veckorna, känna smärtan i själen som blev så otroligt avgörande på slutet. Han behöver inte känna sig till last, ensam och övergiven eller oduglig då han inte längre kunde ens med värsta viljan sköta allt omkring sig, eller göra vad han önskade för sina nära och kära. Han var en stolt man, en man som alltid tänkte på andra före sig själv, en man som förstod att han gjort fel val i sitt liv men som förstod att han var tvungen att stå för det. Han slet som ett djur med tanke på hans svåra sjukdomar. Han teg och led och fortsatte kämpa. Kanske inte humöret höll alla gånger, då han kände sig ensam i kampen och då han trodde sig inte räcka till, men han svek aldrig, han försökte inte smita undan och skylla på andra. Aldrig någonsin! Tvärtom.

 

Jag vet hans knep med laxen, han berättade det. Jag har hört det mesta om hans liv, han berättade det. Jag tycker jag kan påstå att jag kände min pappa ganska väl efter alla de år då jag var hos honom ensam och de år jag var hos honom då han hade sin kärlek hos sig. Men jag kommer så in i bomben sakna våra samtal, både tidigare och de sista veckorna då han fortfarande var med oss (då jag varje gång avslutade med ”Nu har VI löst några världsproblem, precis som jag och Christian gjorde - han gillade det). VEM ska jag ringa nu?!? Vi hann också säga de viktiga saker vi behövde säga varandra, vi hann ge varandra kärlek. Han hann säga mig att vi finns till för olika ändamål, och alla är lika viktiga för att det ska fungera. DET betydde mycket för mig som inte har någon karriär att vara glad åt. Att jag som människa ändå hade ett stort värde för honom också. Av någon anledning behövde jag det från min pappa. Jag hann säga honom att KARMA jobbar hela tiden. Det han gjort för andra kommer tillbaka i någon form, inte alltid från de man gett till, men alltid alltid på något vis. Jag är så övertygad om det, så väldigt övertygad. De som tänker på sig själv får inte mycket av andra, men de som ger får ofta tillbaka från oväntat håll eftersom allt är universellt. Pappa gillade det. Han var alltid stolt över de han hade hjälpt.

Så synd bara att han hade så svårt att be om hjälp! Där var hans stolthet alldeles för stor. Har ju sent i livet förstått att det handlade om hans bakgrund, hans uppväxt och hans kamp då vi bodde i min uppväxtby (där det inte var poppis att komma från Stockholm och få de högre befattningarna på bruket). Det är bara att gå till sig själv, man lär så länge man lever.

Jag är så glad att hans systrar finns så fint för oss nu. Trots deras egen sorg vill de visa att de finns och det gör gott i hjärtat. Det är många som sörjer, många som hållt sig utanför men som visar sin sorg nu. Det känns så fint. Jag är så glad för min pappas skull, för han ser, han ser…

 

Det har också varit 3-årsdagen av min sons begravning, den 13nde – luciadagen som aldrig blir detsamma igen. Hjärnan spelar sina spratt igen – helt plötsligt ser jag pappa och Christian vid ett bord där de äter smörgåstårta tillsammans. Någonstans förstår jag ju att det inte är verklighet, men bilden är väldigt tydlig. Jag undrar så klart om det är från något annat tillfälle i livet, kanske ett dop eller så, men kan inte komma på någon bra stund. Så självklart hoppas jag att de sitter och äter smörgåstårta någonstans där vi inte kan närvara (än), båda älskade mat, god mat. Något som går i arv, i vår släkt – att laga/äta god mat lagad med kärlek. Störst av allt är då man gjort en god maträtt av nästan vad som helst men som är gott för den man serverar det till – kärleken genom magen. Viktig.

Pappa, jag vet att du har det bra nu, jag vet att jag måste tänka så och ta mig an mina känslor på egen hand. Men du ska veta att jag älskar och beundrar dig så in i norden (ännu mer nu, mer än någonsin) och jag kan bara önska att ni är tillsammans alla mina kära som gått bort. Hälsa Christian, Lotta, farmor och farfar. <3 <3 <3

 

Tunga dagar

Publicerat i: Sorg
 
Det är mycket sorg nu och tungt att andas. November och december har för alltid fått en annan tyngd över sig, det går inte att komma ifrån längre. Det är som om allt ska samlas under det vita täcket...
 
 
 
Visa fler inlägg