Är kanske märkligt för någon, men jag kan ju inte ta bort den känslan
för det, men jag minns verkligen inte när jag kände mig så levande sist
som jag gör just nu. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men ska
göra ett litet försök:
En del av det handlar ju så klart om att mina sköldkörtelvärden börjat 
komma upp i den nivån som är rätt för mig. Ni anar inte vilken stor skilllnad
det gör! Detta år då jag haft så låga värden utan att förstå det (då jag litat
på läkare som inget kan alls om sköldkörteln och skillnad på opererad,
medicinerad eller frisk körtel), har jag lärt mig vansinnigt mycket genom
sköldkörtelföreningen och bland annat då just hur mycket som påverkas
i heeela kroppen; inte bara extrem trötthet som varken kan vilas eller
motioneras bort, inte bara viktuppgång som inte går att banta/gå bort,
inte bara minnesproblem och svårt att koncentrera sig - utan det handlar
om så många problem och symtom och risker. Man är i hög riskzon för
hjärtinfarkter, stroke, alzheimers, diabetes, gråstarr, artroser, frozen sholder
och flera olika autoimmuna sjukdomar. Dessutom påskyndas åldrandet
av kroppen. Så allt som jag drabbats av under de senaste 2 åren har inte
enbart med sorg att göra, ÄVEN om hypotyreosen (låga skk-värden med
symtomen) också kan ha triggats igång rejält av sorgen och chocken. 
Nåja, jag är nu så mycket piggare (även om jag inte är i närheten av hur
jag var innan allt än), klarare i huvudet (minnet är däremot inte så mycket
bättre tyvärr - än så länge), depressionen borta, förvirringen är lättare och
jag är inte lika rädd för att jag håller på att förlora plugg-förmågan helt. 
Detta gör väldigt mycket för mig. MEN, jag tror det är andra saker som
gör att jag mår så pass mycket bättre. För helt plötsligt har livet fått en
mening, utöver nära och kära förståss. Tror att grubblerier, bollanden med
tankar, accepterande av känslor, möjligheterna att få dela med mig av mina
tunga, svåra känslor/tankar, diverse försök med att dra upp mig själv om
och om igen samt fint stöd, kärlek och omtanke från nära och kära - allt
det har hjälpt mig igenom det allra värsta ooch tagit mig igenom till där 
jag är NU.
 
 
 
En dag då jag varit på kursen på högskolan (Mäns våld mot kvinnor i nära
relationer) och fått skjuts hem av en härlig kvinna som också går kursen
och som är kriminaljournalist annars - vi fann varandra direkt - och som jag
hade långa härliga samtal med, då satt jag på altanen och solen lyste rakt
på mig genom mellanrummet mellan husen (som den brukade göra då för
snart 2 år sedan). Känslan går inte att beskriva. Den har säkert lyst så många
gånger tidigare men utan att jag var närvarande och redo. För nu kände jag
verkligen att min son talade till/med mig och plötsligt visste jag att NU är jag
på väg, på rätt väg och med rätt erfarenheter och läkningsprocesser bakom
mig. NU förstår jag min mening med detta livet och i det stora. NU ska jag
ge de svårigheter jag haft och haft mod att gå igenom  - utan att gräva ned eller
lämna över, som jag lidit mig igenom och fortfarande lider mig igenom - en
annan sida, en positiv sida. Låter det knäppt? Det ÄR inte knäppt. Tror jag.
Men någon sorts positiv mening måste det ju finnas med allt negativt. Eller?
Jag är av den tron, oftast till och med mitt under det svåraste (men inte hela
tiden), att det är så att allt har en mening. Hur skulle jag annars kunnat över-
leva??! Det MÅSTE vara meningen att jag ska använda mina erfarenheter
till att göra något bra, för andra... Först då får det någon ordentlig mening ALLS.
Det är ingen tillfällighet att det kommer just NU, och det KÄNNS. Jag är inte 
dum, jag vet att det kommer många svåra stunder och många svackor igen.
Många gånger. Men det är så många saker som tillsammans gör att jag faktiskt
tror på mig själv nu, saker jag håller för mig själv men nog så viktiga. Det
innebär inte att jag har fått en väldig självkänsla, eller att man på något annat
vis har svängt med ett trollspö över mig, nej, nog får jag fortsätta kämpa med
och för det. Däremot ser jag det som värt att göra det nu.
 
 
 
 
Jag kan inte komma ihåg då jag senast gick och lade mig med huvudet fullt
med tankar på hur jag skulle förändra och rensa i hemmet, pynta, göra fint,
måla krukor, spika (glöm det! grrrr), kasta saker, rengöra på djupet, m.m. OCH
vakna morgonen efter med samma känsla och sedan GÖRA något av det!!!
Efter att tvättmaskinen kom på plats blev det naturligt, men inte så självklart,
att fixa i badrummet. DET har jag pysslat med idag, vilket innefattat att måla
en hylla som sattes upp, kasta en väldig massa onödiga saker och skräp såsom
nästan tomma förpackningar, gamla lotions, många "bra-att-ha-saker" och sånt
som förmodligen inte skulle bli använt. Allt har torkats av och satts på ny plats,
badrumsskåpet rengjorts och ommöblerats, ny maskin med tvätt tvättats och
så vidare. Eftersom jag inte kan stå så himla lång stund i taget tar det sin tid,
men det FÅR göra det. Det är ju det jag måste lära mig! Att med de sjukdomar
och svårigheter jag nu har måste jag lära om hur jag ska/kan leva MITT liv. Och
INGEN annan har med det att göra så tillvida att de ska kritisera eller håna, för
är det något jag alltid gjort så är det att gå över gränser för att göra andra, friska
personer nöjda och tillfreds - men det går ALDRIG att göra det eftersom det ALLTID
kommer att vara fel för NÅGON. Det är bara jag som ska leva med mig och mitt
liv så vem är det smartast att göra nöjd? Jo MIG. Hahaha. Så idag är jag i stället
stolt över vad jag KAN göra och GÖR. 
 
 
 
Nu blir det lite plugga en stund med TV och dator på i bakgrunden, innan jag åter
går och lägger mig och planerar och grubblar och utvecklas ännu mer...
Kärlek till er alla <3
 
 
 
 
 
 
 
När jag går ut och sitter på altanen hör jag Ebba Gold, som om de
vore på gården bredvid, i vissa vindpustar. Det är fullt ös på stan
i kväll; Falu folkfest har startat på riktigt. Vill man bara höra musiken
kan man sitta hemma på balkongerna och lyssna likaväl. Man ser
varken de som spelar eller folket som är där och lyssnar och festar
runt. Så om det är stämningen och mötet med människor man vill
ha så blir man besviken hemmavid. Själv känner jag en viss saknad
från den tiden man var med och gjorde något roligt, då kroppen klarade
av det, då själen inte hunnit sargas så svårt att man inte vågar något
alls längre. Konstig nog vet jag att vore jag med där i vimlet så skulle
jag inte ha någon som helst problem med det, tvärtom. Men ändå är
det långt till att ta steget. Har varit med om så mycket. FÖR mycket.
Men det är bara jag själv som kan hela detta inom mig. För att komma
dit måste kroppen få hjälp först, för på senaste halvåret är det den som
tagit musten ur mig så fort jag kommit en bit på väg. Men jag ska dit.
 
 
 
En annan saknad jag per automatik känner då jag hör musiken från stan,
är saknaden efter Christian. Han älskade sådana tillställningar, han älskade
musik och folk och stämningen. Sommaren var hans tid, då mådde han
som bäst - utom sista sommaren då (men han var på Sabaton och orkade
med en och annan grej som Seaside och andra bröderna Christensson-
träffar i gräset, vid vattnet, i parken. Då satt de och drack lite och pratade
och skrattade. Åh vad han levde upp sådana stunder. 
I dag är en sådan kväll då han skulle mött upp någon/några av sina syskon,
kanske sin far, kanske någon tjej, och haft kul. Han skulle ringa och skratta
och prata högt och vara så där kärleksfull som han alltid var då han ringde.
Kanske du kan vara på alla festivaler och konserter nu gubben. Men jag får
fortsätta vänta på dina telefonsamtal, det kan man inte komma ifrån. Och
jag saknar det så förbannat!
 
 
 
Inomhus lyssnar jag på massor av bra musik i kväll. Skavlan bjuder på en
musikkavalkad från programmen 2009-2014. Det är Cat Stevens, September,
Robyn, Håkan Hellström, Alicia Keys och en massa andra bra sångare. Man
blir inte direkt mindre nostalgisk av det. Finns så ootroligt mycket bra musik
i denna värld! Har fortfarande lite jobbigt med att lyssna, särskilt från dåtid.
Inte bara av en anledning utan där är många. Återigen detta med att ha haft
en tid som nu är bakom mig, att tiden fått en annan betydelse och ett annat
sätt att vara för mig. Och så klart alla dessa människor man förlorat. Sen
beror säkert en del också på att man börjar bli lite äldre, är ensamstående och
kanske letar efter meningen med livet och kärleken. Allt blir jag på något vis
påmind av på ett starkare vis av musiken. Finner ingen healing riktigt i det än.
Men det kommer...
 
 
 
Jag lägger tarot igen. På riktigt. I går kom Ammie mitt i en läggning, och då
hade jag inte lagt kort på länge länge, och så dyker hon upp mitt i! Vi brukade
lägga en del tillsammans, var faktiskt en bra kombination med oss två, både
för andra, varandra och för oss själva. Ja, Ammie känner ju på sig så det var
väl egentligen inte konstigt att hon kom just då. Vi lade en stor stjärna för henne
också, så klart. Sedan satte hon sig och tog emot lite info från en annan
dimension medans jag lagade lite mat (rödbetsbiffar, tofu, ris och majs med en
liten vitlöksyoughurt åt oss. Efter att vi ätit läste hon vad hon fått till sig och
helt plötsligt brast det, så vi satt och pratade i timmar om tiden då allt med
Christian hände, tiden efter, om hur han kan ha känt, hur jag kände, vad jag
minns och vad hon minns, hur allt har förändrat allt, hur synen på liv och död
ändrats, och egentligen om ALLT. Hon frågade och jag svarade, hon sa hur
hon tänkte och jag sa hur jag tänkte, vi skrattade och grät floder och det gick
inte att sluta. Hon är seriöst den absolut finaste människa jag vet, hon bjuder
på sig själv, hon låtsas inte; är hon ledsen då visar hon det, inte ett dugg rädd
att prata om eller fråga om någonting fast hon vet att det gör ont av förtvivlan
i både henne och mig. Hon kommer åkande med sin bil och hälsar på, när som
helst och hur som helst. Är hon i behov av att prata av sig, vet hon att jag
är i behov, ja då kommer hon. Jag älskar henne verkligen. 
Så idag har jag försökt smälta lite av gårdagen, Ammie kom en sväng i dag
med, en kortare sväng. Jag har gått djupare i tolkningarna från igår och inser
att jag är dum som inte kommer ihåg hur oerhört mycket det gör och hjälper
en med det inre med tarot. Det är ju terapi, det är ju tecken, symboler som 
precis som drömmar vill visa oss något. Väldigt skön känsla att hitta det igen.
Ska lägga för någon annan också så jag kommer igång igen med det. Vet att
gör jag det så kommer skrivandet mer avslappnat igen, kreativiteten så jag
kan pyssla, horoskopen kan komma tillbaka (har inte ens gjort ett årshoroskop
ju, vilket jag brukar ha gjort redan i januari och inte bara för mig då), ja det
mesta lossnar nog då. Vore sååå skönt...
 
 
Har inte skrivit på flera dagar nu. Det tog bara stopp. Själen hängde
inte med och huvudet satte sig själv på sparlåga, tårar rann hejdlöst
och jag kunde inte förklara för mig själv vad det berodde på. Kände 
mig bara som något katten släpat in, någon man kunde torka av föt-
terna på och ännu värre - INGENTING. Jag kunde inte tänka mig en
meningsfull framtid, för vad skulle jag fylla livet med?!?! För vem 
skulle jag ha någon betydelse? VAD skulle jag ha att se fram emot?
Jag var så nere av ensamhet, isolering, svårigheter med ekonomin
(som inte ens ÄR en ekonomi eftersom existensminimum inte ger
någon som helst möjlighet att bolla pengar mellan poster eller planera
på något annat vis, det ger ingen plats för medicinkostnader på flera
hundra under några månader tills högkostnadsgränsen är uppfylld,
det ger ingen plats för läkarbesök, vitaminer, husdjur, bussresor eller
någonting annat än det absolut basala). Jag hade/har så jädrans ont,
på ett sätt jag inte kan minnas att jag haft tidigare; svårt att hålla upp
kroppen för smärtan i ryggraden (kan vara nya inflammationer igen i
fasettlederna), i bäckenet och höfterna - ena benet följer inte riktigt
med - stora musklerna mellan skulderbladen, vänster fot och i axel-
lederna samt fingrarna. VET inte, men tror det kan bero på att jag slutade
med mina kortisontabletter någon vecka innan för de håller ju inflam-
mationer i schack. Det behövdes inte mycket för att jag skulle bryta
ihop då. Just det gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös, fast jag
vet att jag fått diagnosen utmattningssyndrom + depression och att det
skulle kunna ta månader eller år innan jag blev bra och att jag skulle
ta det väldigt varsamt ett tag. Ett steg i taget. Myrsteg. Men att det
skulle vara sååå "känsligt" hade jag ingen aning om. 
Jag kände att jag svek då jag inte kunde åka till mamma och Rolf
igen, det åt upp mig innifrån. Jag ville också till pappa och umgås lite.
Vet ju inte när det blir "för sent", så är ju tillståndet för honom. Och
jag saknar alla våra mysiga pratstunder genom åren, lite "lära-känna".
Jag förstod bara inte hur jag skulle ORKA ta mig någonstans, med 
packning, i mitt tillstånd.
Så skrev syrran och frågade om jag ville komma dit över nyår och att
jag skulle bli hämtad i så fall. Så fort jag satte fötterna hemma hos dem
kändes det som om allt lättade, som om jag skulle börja skratt med en
gång, som om allt jag bar på lyftes utanpå mig och kunde bäras. Jag
trivs så otroligt bra ihop med henne och hennes sambo och kärlek. Det
är som att komma hem på något sätt. Vi hjälps åt (den här gången fick
jag ta det väldigt lugnt, ingen matlagning och bara någon liten disk), och
bara det att få maten lagad och att den dessutom är föbenat god och 
nyttig gör det ännu bättre. Vi umgås, men kan också dra oss undan
var för sig eller hur vi vill, vi pratar, pratar, pratar och skrattar och till
och med gråter, ja jag kan inte förklara helt hur det känns och är. Bara
att det är väldigt mysigt och stärkande.
Pappa och Kerstin åt nyårsmiddag med oss; Cia och hennes kille hade
gjort pulled chicken och potatisgratäng som var så god. Det var en 
mycket givande och mysig kväll. Men mitt i allt fick syrran ett jobbigt
telefonsamtal om att hennes sambos barn förlorat ännu en anhörig på
nyårsaftonen. Han dog helt plötsligt av hjärtat. DEN familjen har haft
det väldigt jobbigt de senaste 2 åren, särskilt då barnens mamma gick
bort i bukspottkörtelcancer, bara några och 40 fyllda. Vissa är mer
drabbade än andra...
Jag hann hälsa på och sova över en vända hos pappa och Kerstin också.
Det var också mysigt, men pappa är svag och det gör ont att se. Jag
skulle så gärna vilja kunna göra något, men det går inte alltid göra som
man vill. Jag lider med honom, hans smärtor och svaghet. Hoppas bara
att rädsla och ångest inte tar över, men jag tror inte det. Vill egentligen
bara hålla om honom och vagga honom. ALLA människor borde få känna
den närheten och särskilt i hans tillstånd. 
 
 
 
 
Nu är i alla fall denna jul och nyårshelg över. Äntligen! Jag överlevde den.
Något annat kom aldrig på fråga hur jobbigt det än var. Aldrig. Kanske en
viktig sak att säga. Det var mer en fråga om hur man skulle orka finna
meningen/målet/orsaken till sin existens och att vänta ut tiden. 
Idag har jag städat bort julen som jag aldrig riktigt såg här hemma. Vill
släppa fram ljuset nu
I morgon ska jag åter träffa min samtalskontakt och ser fram emot det. 
Jag hoppas det ska ge något, något jag inte redan vet och kan, nya fina
verktyg att använda då jag skapar mig ett liv. För jag börjar bli mer redo nu.
Redo för framtiden, med uppförsbackar, svackor, taggtråd, vattenpussar
att hoppa i, kärlek att plocka och ge bort, solsken mellan grenar och nya
erfarenheter att lära sig av.
 
Visa fler inlägg