Det är rätt otroligt hur hjärnan ”lever sitt eget liv”. Man märker det ganska tydligt då en kär och nära person går bort. Tankar som ”undrar hur det går för pappa med veden nu när det är så kallt” eller ”undrar om pappa gravat laxen än” bara dyker upp hur som helst, fast pappa är borta, har lämnat jordelivet och inte alls behöver slita med dessa tunga vedkorgar eller förbereda laxen som han gravat i alla dessa år. Så kommer man på att han faktiskt ÄR borta och då vill inte hjärnan acceptera det, och även hjärtat lägger sig i. Jag vill inte att det ska vara så! Jag vill ha min pappa att prata minnen med, att njuta av god mat tillsammans med, att beundra och vara stolt över, att känna samhörighet med sedan många år. Samtidigt vet jag att det är egot som känner och tänker då. För med facit i hand VET jag ju att min älskade pappa har det bättre där han är nu. Han slipper ha så otroligt ont, vara rädd för oredan i huvudet som kom de sista två veckorna, känna smärtan i själen som blev så otroligt avgörande på slutet. Han behöver inte känna sig till last, ensam och övergiven eller oduglig då han inte längre kunde ens med värsta viljan sköta allt omkring sig, eller göra vad han önskade för sina nära och kära. Han var en stolt man, en man som alltid tänkte på andra före sig själv, en man som förstod att han gjort fel val i sitt liv men som förstod att han var tvungen att stå för det. Han slet som ett djur med tanke på hans svåra sjukdomar. Han teg och led och fortsatte kämpa. Kanske inte humöret höll alla gånger, då han kände sig ensam i kampen och då han trodde sig inte räcka till, men han svek aldrig, han försökte inte smita undan och skylla på andra. Aldrig någonsin! Tvärtom.

 

Jag vet hans knep med laxen, han berättade det. Jag har hört det mesta om hans liv, han berättade det. Jag tycker jag kan påstå att jag kände min pappa ganska väl efter alla de år då jag var hos honom ensam och de år jag var hos honom då han hade sin kärlek hos sig. Men jag kommer så in i bomben sakna våra samtal, både tidigare och de sista veckorna då han fortfarande var med oss (då jag varje gång avslutade med ”Nu har VI löst några världsproblem, precis som jag och Christian gjorde - han gillade det). VEM ska jag ringa nu?!? Vi hann också säga de viktiga saker vi behövde säga varandra, vi hann ge varandra kärlek. Han hann säga mig att vi finns till för olika ändamål, och alla är lika viktiga för att det ska fungera. DET betydde mycket för mig som inte har någon karriär att vara glad åt. Att jag som människa ändå hade ett stort värde för honom också. Av någon anledning behövde jag det från min pappa. Jag hann säga honom att KARMA jobbar hela tiden. Det han gjort för andra kommer tillbaka i någon form, inte alltid från de man gett till, men alltid alltid på något vis. Jag är så övertygad om det, så väldigt övertygad. De som tänker på sig själv får inte mycket av andra, men de som ger får ofta tillbaka från oväntat håll eftersom allt är universellt. Pappa gillade det. Han var alltid stolt över de han hade hjälpt.

Så synd bara att han hade så svårt att be om hjälp! Där var hans stolthet alldeles för stor. Har ju sent i livet förstått att det handlade om hans bakgrund, hans uppväxt och hans kamp då vi bodde i min uppväxtby (där det inte var poppis att komma från Stockholm och få de högre befattningarna på bruket). Det är bara att gå till sig själv, man lär så länge man lever.

Jag är så glad att hans systrar finns så fint för oss nu. Trots deras egen sorg vill de visa att de finns och det gör gott i hjärtat. Det är många som sörjer, många som hållt sig utanför men som visar sin sorg nu. Det känns så fint. Jag är så glad för min pappas skull, för han ser, han ser…

 

Det har också varit 3-årsdagen av min sons begravning, den 13nde – luciadagen som aldrig blir detsamma igen. Hjärnan spelar sina spratt igen – helt plötsligt ser jag pappa och Christian vid ett bord där de äter smörgåstårta tillsammans. Någonstans förstår jag ju att det inte är verklighet, men bilden är väldigt tydlig. Jag undrar så klart om det är från något annat tillfälle i livet, kanske ett dop eller så, men kan inte komma på någon bra stund. Så självklart hoppas jag att de sitter och äter smörgåstårta någonstans där vi inte kan närvara (än), båda älskade mat, god mat. Något som går i arv, i vår släkt – att laga/äta god mat lagad med kärlek. Störst av allt är då man gjort en god maträtt av nästan vad som helst men som är gott för den man serverar det till – kärleken genom magen. Viktig.

Pappa, jag vet att du har det bra nu, jag vet att jag måste tänka så och ta mig an mina känslor på egen hand. Men du ska veta att jag älskar och beundrar dig så in i norden (ännu mer nu, mer än någonsin) och jag kan bara önska att ni är tillsammans alla mina kära som gått bort. Hälsa Christian, Lotta, farmor och farfar. <3 <3 <3

 

Du går inte ensam...

Publicerat i: Allmänt, Böcker, Christian, Ensamhet, Oro Läsa, Tomhet
Näe, usch och fy för vissa dagar alltså! 
I går och i dag har jag känt mig vidrigt ensam på något sätt. Jag fattar
inte varför det blir så! Egentligen är det inte så många gånger som jag
ÄR helt ensam, inte flera dagar i rad åtminstone. Men av någon anledning
känns det så väldigt tomt och meningslöst emellanåt. Inte ofta numer.
Och visst finns det förklaringar till det just nu, så är det ju. 
 
 
 
Gårdagen blev jobbig, jag var inte riktigt beredd på det då. Jag visste att
döttrarna också kände det jobbigt inför sonens födelsedag, som vi ju inte
fick fira tillsammans med honom, för tredje gången nu. Men mina svåra
känslor kom under dagen, mer och mer. Kanske för att jag var ensam,
inte hade någon att dela dagen/kvällen med. Kanske för att jag tänkte
mycket på andras sorg. Kanske för att det faktiskt slagit mig hur mycket
som skett de senaste 3 åren - sådant som absolut inte varit roliga/lätta.
Kanske beror det också lite på känslorna inför pappas sjukdom. Kanske
för att jag har så otroligt lite att "säga till om" min egen kropp och liv, så
som det är nu med alla operationer, sjukdomar, handikapp och dessutom
närmsta tidens isolering och oförmåga att göra vissa saker, många saker,
vardagliga saker. Allt detta tillsammans med sorgen och saknaden som
kändes så extra starkt den dag då jag hade gett liv till min son för 37 dagar
sedan, gjorde väl att det övergick i ensamhetskänslor och tomhet.
I dag har jag varit nästintill handlingsförlamad. Jag var ändå ut och gick en
vända mitt på dagen, i regnet. Fick byta kläder då jag kom in. Kan inte
riskera att bli sjuk inför måndagens operation. Var tvungen att andas lite
annan luft och försöka koppla bort axelns vidriga värk som tvingade upp
mig lite för tidigt idag, vilket gjorde dagen onödigt lång. Halvsov på soffan
en liten stund med värmedynan efter promenaden. Och nu sitter jag och
är lite smårädd för att åskan drar fram här över. Gillar inte åska. Alls.
 
Min fina vän, min ängel på jorden, har mått väldigt dåligt ett tag också.
Jag försöker ge henne en trygg och varm "famn" där hon får gråta ut och
prata av sig så mycket det bara går. Men då hon nu har sina barn hemma
(hon har varannan vecka) då kämpar hon på borta hos sig för att klara av det
och jag vill absolut inte störa då. Vi får kämpa var och en så gott vi kan. 
 
 
 
I morgon är en annan dag. Måste få till det sista som går att förbereda här
hemma inför rullstolstiden. Rullstolen står och väntar. Kanske vore bättre
med rullator, jag vet inte, men det får visa sig. Om jag finge be om något
nu, så är det att slippa få så otroligt jäk-a ont efteråt, jag verkligen gruvar
mig. Och då är jag ändå väldigt van vid smärtor. Förra gången bedövningen
gick ur hade jag kunnat kapa av mig benet och det ska visst vara ännu värre
 efter steloperation. Jag ber också om att inte axlarna ska bli ännu sämre, då
jag faktiskt behöver de lederna för att åtminstone armarna ska kunna vara mig
till hjälp så jag kan ta mig fram. JAG VILL INTE OPERERA MIG MER NU!!!!
 
Ja, så har jag då fått skriva av mig lite gnäll. Regnet fullkomligt öser ner och det
åskar ganska nära. Längtar till sängdags, men är ledsen att jag läst ut Marie
Jungsteds böcker jag fick av Annika. Vill ju veta fortsättningen. En av de
stora huvudpersonerna blev ju påkörd av en hatisk bilförare. Så kan man väl
inte sluta en bok!!!!
 
 
Det är tungt idag. Att andas, att känna, att minnas, att önska, att sörja,
att "fira", att finnas...
Idag borde det ha varit en dag att glädjas, att skratta, att älska, att äta,
att fira, att kramas, att prata, att umgås, att inte bara finnas utan också leva.
I dag skulle jag ha velat säga: "Grattis min älskade son, på födelsedagen".
 
37 år skulle du ha fyllt idag om du fått leva. Klockan 16.55 i dag för 37 år
sedan valde du att göra debut i jordelivet. Med massor av ljust, lockigt hår,
en envis och stark kropp, lite "solkysst" hud (av gulsot) och ett skrik som
talade om att NU, NU är jag här!!!
Vi var lyckliga, din far och jag. VÅRT älskade lilla barn hade kommit, lite 
tidigare än beräknat, men ack så otroligt välkommet. Som vi älskade dig
från första stund!
Det fanns risker; jag hade haft röda hund under graviditeten, så du fick "bo"
din första tid på ett isolerat rum, i en kuvös med lampa (pga gulsoten), och
det togs många extra prover och gjordes flera olika prover på dig, för att se
att du inte fått några men efter min röda hund. Så fortsatte det under flera
år framåt. Årliga kontroller; hörsel och syn allra mest. 
Du kan ju tänka dig först oron och sedan lyckan över att du föddes helt frisk
och utan några som helst men! 
På BB kallades du för "lilla ängeln" på grund av ditt hår (keruber anses väl
ha lockigt ljust hår av någon anledning), och det var vad du blev. På många
vis. Jag är och var så otroligt stolt över dig som människa. Jag tror faktiskt
att du visste det, för jag sa det ofta. Värdet som människa, vad som verkligen
räknas och är värt något i slutänden. ALLA säger att du verkligen ALDRIG
dömde någon, att alla i din närhet betydde så mycket för dig - hur de än var
och gjorde (just DET är bevis på att du aldrig dömde, alla hade sitt värde).
Du var verkligen otrolig på det viset. Det är ingen efterhandskonstruktion,
ingen försköning, inget man bara säger. Just den biten drar alla upp då de ska
berätta eller säga något om dig. Mitt mammahjärta sväller. 
Visst fanns det stunder då oro och mamma-ilska kom också. Stunder då jag
undrade hur det skulle bli, då jag var arg över mobbande klasskompisar, då jag
blev besviken och orolig precis som andra mammor blivit över sina barn. Allt
var inte direkt lätt för dig och för oss. Och som nog alla mammor skulle göra
om de förlorat sin son/dotter, så finns det så mycket jag velat ha gjort och så
mycket jag önskat varit ogjort. Men nog är jag ledsen över att ni - mina barn -
inte haft mycket till släkt eller andra som brytt sig om er. Särskilt för dig gubben,
eftersom det nu är för sent. Men vi kan ju inte styra över andra...
Det är ingen helgonförklaring jag vill dela med mig bilden av. Men du var och 
kommer alltid finnas kvar i folks hjärtan som, en fin människa. DET min vän,
är inte alla som kan skryta med efter ett väldigt mycket längre liv ens.
Så jag "firar" att du föddes, i dag för 37 år sedan och att jag fick ha dig i min
närhet under hela 34 år!!! 
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE CHRISTIAN! 
 
Visa fler inlägg