En sådan bukett har jag tänkt mig kunna plocka senare i sommar
 
Funderar på att sätta ut mina luktärtsplantor idag. Kanske sätta lite
sockerärtor också (sockerärtor går jag och snaskar på hela sommaren,
som godis) och sätta fast de små solstyrda kantlamporna vid mina
gröna hörna (skall bli åtminstone). Gäller att komma ned i nivå utan
att knät brakar bara men får vara försiktig. Har i alla fall fått tid den
tolfte hos läkare, en ny igen, och skriver "kom-ihåg-lapp" för det som
är viktigt att minnas då. Det där med minnet till exempel :-)
 
 
 
Har ringt sociala också. Andas in, andas ut. Chansen att få hjälp är
inte så stor, men hon sa att vissa tillfällen kan man få, så hon skulle
tala med sina kollegor och så får någon av dem skicka mig en tid, "så
får vi se" sa hon. Men alltså, när jag gått igenom allt från banken och
de utgifter och omständigheter jag haft så är det inte en gnutta konstigt
att jag hamnat i den här situationen, jag har inte haft pengar! Så även 
om jag inte varit så handlingsförlamad och svag och nere så har jag
ju haft sjukvård, medicinkostnader, avbetalningar på gamla hyran, de
har dragit från fogden för mina ungdomsskulder varje månad och jag 
har från grunden inte många kronor över existensminimum. Att jag 
ändå klarat av så mycket som jag gjort är ett under. Under dessa tuffa
omständigheter på alla plan. Men men, det återstår att se om personen
från bistånd kan se det. 
Är du stolt över mig nu Christian, när jag ringde trots motvilja? <3
 
 
 
 
Nu har jag i alla fall skrivit och fått iväg till Mina vårdkontakter. Som
det stod i dagens tankealmanacka; Ett steg i taget.
Nu kommer det svåraste; att med min kropp och mitt huvud försöka
finna NÅGOT jag kan sälja så jag får ihop till den dummaste utgiften
på eigheter; en elräkning på drygt 500 som glömts bort och blivit till
hiskeliga 2500. Fatta att det känns helt oöverstigligt för mig som
lever på existensminimum cirka, VARJE månad!!! Denna utgift kom
till under den tuffa tiden runt jul/nyår då jag HELT tappade handlings-
förmågan. Det är så sjukt att man inte hur mycket man än kämpar
kan styra över det. Jag är trött...
MEN stolt över att jag äntligen fick iväg meddelandet till vårdcentralen,
även om den hjälp jag inte får därifrån ligger bakom hur jag mår. Kan
ju inte förlora hoppet. Sociala då! Näej, jag har blivit tillräckligt mycket
förödmjukad där med åren. Så som jag mår nu orkar jag inte bli ner-
klankad på mer just nu. Det ÄR inte lätt att leva. Men vem har sagt att
det ska vara det? 
Nu har jag i alla fall skrivit och fått iväg till Mina vårdkontakter. Som
det stod i dagens tankealmanacka; Ett steg i taget.
Nu kommer det svåraste; att med min kropp och mitt huvud försöka
finna NÅGOT jag kan sälja så jag får ihop till den dummaste utgiften
på eigheter; en elräkning på drygt 500 som glömts bort och blivit till
hiskeliga 2500. Fatta att det känns helt oöverstigligt för mig som
lever på existensminimum cirka, VARJE månad!!! Denna utgift kom
till under den tuffa tiden runt jul/nyår då jag HELT tappade handlings-
förmågan. Det är så sjukt att man inte hur mycket man än kämpar
kan styra över det. Jag är trött...
MEN stolt över att jag äntligen fick iväg meddelandet till vårdcentralen,
även om den hjälp jag inte får därifrån ligger bakom hur jag mår. Kan
ju inte förlora hoppet. Sociala då! Näej, jag har blivit tillräckligt mycket
förödmjukad där med åren. Så som jag mår nu orkar jag inte bli ner-
klankad på mer just nu. Det ÄR inte lätt att leva. Men vem har sagt att
det ska vara det? 

Livet är en knepig gåta

Publicerat i: Allmänt, Ekonomi, Isolering, Sjukdom Fattigdom, Gråstarr, Isolering, Rättvisa, Värk
Jag tror inte att antibiotikan hjälper över huvud taget mot den intensiva
värken i bäckenet. Vet inte riktigt vad den ska hjälpa mot för jag mår 
INTE bra/bättre på något vis. Sköldkörteln (den sidan jag har kvar) bullar
ut på halsen och sticker och durrar, jag har ju sagt att något är konstigt
med att värdena stiger och stiger för första gången på alla år sedan jag
opererade bort ena halvan tillsammans med knölen. Jag klarar knappt av
att ta hand om mig själv just nu. Har så ont och är så totalslut. Helt sjukt!
Skrev och bad om en snabb tid, fick svar: 22 januari. Det känns verkligen
som en evighet just då det handlar om väntan på hjälp. Särskilt då jag vet 
att det alltid ÄR något. Känner min förbenade kropp rätt väl, tänk om den
kunde berätta lite tydligare vad man ska göra.
Ekonomin är min andra evigt store fiende (även om jag vet att många
sitter i en dålig sits nu efter jul). Naturligtvis hade jag ingen som helst chans
att kunna handla något inför jul, varken klappar eller annat. Kämpade ju
redan före jul med att få det att gå runt. Med medicinkostnader runt tusen-
lappen de första 2 månaderna av en ny högkostnadsperiod, med läkarbesök
(också ny period), med bussturerna till och från, ja då hamnar man på
underskotts-sidan och så ska man då sedan komma ikapp. Blir lagom till 
någon oförberedd chockutgift eller nästa högkostnadsperiod. Det är INTE
KUL att leva så hela tiden, år efter år efter år!
Denna månad är en månad då man dels har kostnader och dels har försökt
komma ikapp. Resultatet blir att jag står här utan något då det är en vecka
kvar till pengar. SKITROLIGT! Jag tillhör ju den skaran som om jag inte har
några pengar så HAR jag inga. Många har någon hundralapp, tusenlapp och
pengar på sparkonto. Då är man inte utan...
Allt detta tillsammans med att jag inte ser någonting på höger öga (är bara
en grå klump framför ögat) och ser suddigt med vänster dito, gör att jag
är väldigt handikappad och utlämnad (ska operera öga/ögon på fredag i a f).
Jag kan inte gå ute, dels för synen, dels för att jag inte kan lyfta benen
riktigt och värk. 
Ibland undrar jag (och ja jag tycker att jag får gnälla faktiskt) vad jag gjort
för ont, vad ska jag lära mig, blir det någonsin bättre, hur mycket ska man
vara tvungen att kämpa med så många olika bitar??? Tillsammans med
sorgen, oron och spänningar sitter det som ett fysiskt närvarande band runt
min hals och gör det svårt att svälja ibland. Jag drar bort bandet så ofta
jag kan och tar nya tag. Ska det vara så? Det är ju bara jag som kan ändra
saker och ting för MIG, men det som slår ned mig kan jag ju inte styra efter-
som det är saker utifrån som drabbar mig (och så klart inifrån kommande
sjukdomar). Var ligger rättvisan i det? Blir som att slåss mot någon man
inte kan vinna över. Eller?
 
Jag tror inte att antibiotikan hjälper över huvud taget mot den intensiva
värken i bäckenet. Vet inte riktigt vad den ska hjälpa mot för jag mår 
INTE bra/bättre på något vis. Sköldkörteln (den sidan jag har kvar) bullar
ut på halsen och sticker och durrar, jag har ju sagt att något är konstigt
med att värdena stiger och stiger för första gången på alla år sedan jag
opererade bort ena halvan tillsammans med knölen. Jag klarar knappt av
att ta hand om mig själv just nu. Har så ont och är så totalslut. Helt sjukt!
Skrev och bad om en snabb tid, fick svar: 22 januari. Det känns verkligen
som en evighet just då det handlar om väntan på hjälp. Särskilt då jag vet 
att det alltid ÄR något. Känner min förbenade kropp rätt väl, tänk om den
kunde berätta lite tydligare vad man ska göra.
Ekonomin är min andra evigt store fiende (även om jag vet att många
sitter i en dålig sits nu efter jul). Naturligtvis hade jag ingen som helst chans
att kunna handla något inför jul, varken klappar eller annat. Kämpade ju
redan före jul med att få det att gå runt. Med medicinkostnader runt tusen-
lappen de första 2 månaderna av en ny högkostnadsperiod, med läkarbesök
(också ny period), med bussturerna till och från, ja då hamnar man på
underskotts-sidan och så ska man då sedan komma ikapp. Blir lagom till 
någon oförberedd chockutgift eller nästa högkostnadsperiod. Det är INTE
KUL att leva så hela tiden, år efter år efter år!
Denna månad är en månad då man dels har kostnader och dels har försökt
komma ikapp. Resultatet blir att jag står här utan något då det är en vecka
kvar till pengar. SKITROLIGT! Jag tillhör ju den skaran som om jag inte har
några pengar så HAR jag inga. Många har någon hundralapp, tusenlapp och
pengar på sparkonto. Då är man inte utan...
Allt detta tillsammans med att jag inte ser någonting på höger öga (är bara
en grå klump framför ögat) och ser suddigt med vänster dito, gör att jag
är väldigt handikappad och utlämnad (ska operera öga/ögon på fredag i a f).
Jag kan inte gå ute, dels för synen, dels för att jag inte kan lyfta benen
riktigt och värk. 
Ibland undrar jag (och ja jag tycker att jag får gnälla faktiskt) vad jag gjort
för ont, vad ska jag lära mig, blir det någonsin bättre, hur mycket ska man
vara tvungen att kämpa med så många olika bitar??? Tillsammans med
sorgen, oron och spänningar sitter det som ett fysiskt närvarande band runt
min hals och gör det svårt att svälja ibland. Jag drar bort bandet så ofta
jag kan och tar nya tag. Ska det vara så? Det är ju bara jag som kan ändra
saker och ting för MIG, men det som slår ned mig kan jag ju inte styra efter-
som det är saker utifrån som drabbar mig (och så klart inifrån kommande
sjukdomar). Var ligger rättvisan i det? Blir som att slåss mot någon man
inte kan vinna över. Eller?
 
Visa fler inlägg