En, två, tre, fyra glada underbara människor ramlade in på eftermiddagen
i dag. Äldsta dottern med hela familjen. Alla lika glada och pratsamma. 
Det var verkligen som om en positiv orkan drog igenom lägenheten och
själen. Var ett tag sedan jag träffade dem alla nu. Så åkte de vidare mot
fantastiska äventyr; åtminstone för Nataniel som skulle få se inomhus i
det hem de ska flytta in i under veckan, för första gången. Men spänningen
fanns där i luften hos hans mor och bonuspappa också. Lille Buster är
för liten än, men är de andra glada är han glad antar jag. Det fanns så
mycket att berätta för Nataniel, han kom precis från dansen han går på,
och hade fått med lappar om uppvisning och märkestagning med sig där
ifrån. Mormor, mormor, mormor. Finns det något finare ord? Eftersom det
blev en rätt kort stunds besök idag så ska de komma i morgon och hälsa 
på igen. Myyyysigt!
 
 
 
I går kom yngsta dottern förbi och hälsade på. Också som en stromvind
full av positiv energi och massor med ömhet. Hade köpt med sig en datamus
åt mig, en trådlös så inte Greta kan bryta sönder uttaget mer eller jag tappa
den i golvet för att jag snubblar på sladden. Min platta på laptopen har
inte funkat som den ska på hela tiden så det har känts bättre med mus. Och
nu har jag en igen! Slipper svära.
 
 
 
Medans hon fortfarande var kvar kom också
Ammie och hälsade på. Hade packat ryggsäcken för att sova över. Hahaha.
Underbara älskade vän! Erika drog vidare hemåt och sen inflyttningsfest.
Ammie och jag såg på "Så mycket bättre" och satt sen och pratade fram till
ett på natten. Är jag själv orkar jag aldrig sitta uppe till den tiden, men det
går alldeles utmärkt om man har besök. Knepigt. Men bra. Vi hade jättemysigt.
Jag bjöd på kantarellcrepes som blev riktigt goda. Vi har väldigt lika smak
då det gäller mat, hon och jag. Perfekt.
 
 
 
Ja, så har det blivit klart hux flux att jag far iväg med tåg den 14nde december,
till Borås: Hahaha. Tokiga Åsa! Hon fixade biljetter idag och jag blir där i en
vecka. Ska bli kul att åka till de trakterna igen. Ska försöka få till så jag kan
få träffa mina älskade systerbarn också då. Hoppas hoppas att det går. 
Så himla gulligt av Åsa. Spännande att se hur de har det och träffa alla. 
Snabba beslut. Hehe. Annars blir det ju inte av heller så det var nog det bästa.
Antagligen skönt psykologiskt sett, att åka iväg i de tiderna. Tung tid. Men
julen hos Louise missar jag INTE. Och behöver hjälpa till lite inför julen också.
Länge sedan jag alls såg fram lite emot julen, men i år gör jag det. 
Måndagen den första juni 2015 hoppar jag över. Vilken trött och jobbig
dag det varit! Jag har inte haft ork över huvud taget. Vilat middag två
gånger och det kan man väl inte göra!!! Gjorde kanske det senast för
flera år sedan då jag låg i feber, men en helt vanlig måndag ska man
väl inte göra det!!! Men tröttheten i kroppen har varit så enorms tung.
Tanken var att jag skulle ha skrivit till vårdcentralen via Mina vårdkon-
takter om allt idag, förklara att jag bara blir sämre och sämre utan min
kortison, berätta att inte bara vårdena på sköldkörteln är dåliga utan att
jag också har symtomen på det, tala om att jag inte går med på att hela
kroppen raserar mer, att det inte ÄR depression utan sköldkörteln som
ger alltihop - från minnesproblem, koncentrations svårigheter och hand-
lingsförlamning till artroserna, ögonen, den nya svåra värken, orkeslös-
heten, den förlamande tröttheten m.m. - förmodligen grundar sig att jag
inte har rätt behandling för sköldkörteln (den lilla bit jag har kvar) och att
jag sedan kortisonet togs bort eller möjligen sedan jag hade fästingen på
halsen, har jag bara fått mer och mer värk och blivit mer och mer trött.
Men inte förrän nu har jag kunnat sätta mig och skriva HÄR, vilket jag
ska föra över och komplettera till Mina vårdkontakter snart. Konstigt det
där att det går att skriva då jag lägger bort kraven på mig förresten! Hm.
Antar att det hör ihop med "gå in i väggen-grejen"
 
Det var inte så här jag tänkt mig att bli. Utan mer, mycket mer, så här:
 
 ...eller möjligen så här:
 
 
Ja du, det är mycket gnäll nu, mycket mycket. Förstår om det inte är
intressant att läsa, men jag skriver inte för att intressera någon, jag skriver 
för att jag måste, för att överleva, för att släppa på trycket. Ändå håller jag
inne med minst dubbelt så mycket, vilket också är konstigt. Vet inte alls
varför jag själv begränsar mig men samtidigt lämnar ut mig så pass. 
I och för sig lämnar jag kanske ut andra saker i mitt andra skrivande, vem 
vet? 
Gårdagen blev en väldigt fin mors dag med mina fantastiska döttrar och de
två killarna som betyder mest i mitt liv; Nataniel och Buster. Tvättstugan
var bokad och för första gången sedan jag var sammanboende (12 år alltså)
så tog någon annan om min tvätt! UNDERBART! Att slippa kämpa iväg med
all tvätt och hänga upp detsamma och sedan bära hem allt igen. Brukar få
så himla ont. Väldigt lägligt. För just den här dagen hade jag verkligen inte
klarat av att både fixa för- och varmrätt, umgås med döttrarna och så klart
leka med barnbarnen OCH ta tvätten. Jag har aldrig känt så tydligt i förväg
att jag verkligen inte klarar allt som vanligt. det är väldigt deprimerande, jag
är riktigt nedstämd faktiskt av att märka att jag blivit så dålig på så kort tid.
Även om jag förstår till viss del med allt som hänt, operationer, sorg, oro för
älskade föräldrar och de närmaste, isoleringen som blivit av sorg, sjukdomar,
dålig ekonomi, behov av praktisk hjälp, att jag inte ORKAR ta mig för någon-
ting utöver det absolut tvungna. Men VARFÖR mår kroppen så dåligt? Varför
blir det nya saker hela tiden? Det tär på mig, det tär på psyket också. 
Jag vill ju inte att tjejerna ska behöva vara så oroliga som de så klart blir.
Nataniel äär ju underbar med sin naturlighet och snusförnuftighet. I går så
frågade han: "Hur gammal är du mormor?" Jag svarade att jag var 53 och då
utropade han " Då är du inte mer än hundra!" "Näe, det är väl bra" sa jag.
"Mmm för då dör man. Då måste någon annan flytta in i din lägenhet". Jag
höll mig för skratt och sa "Ja, då får någon annan flytta hit. Men skulle du
sakna mig då?" "Jaaaa" svarade Nataniel lite dämpat men med eftertryck.
Han märker ju tyvärr också tydligt att mormor inte klarar saker som vanligt,
som jag alltid gjort. Har ju fått klara rubbet själv i många många år. Kanske
det också gjort att jag åldrats lite för snabbt i kroppen...
 
Nataniel hjälper mormor med korsordet
 
 
Vi har haft en väldigt tuff vecka här. Dottern har skrivit sin C-uppsats
(med oerhörda krav på sig själv som vanligt) på, som det är just nu,
drygt 45 sidor och då är hon inte klar än. De som aldrig pluggat på
högskola har absolut ingen som helst aning om vad det innebär att
skriva uppsats där. Det handlar alltså inte om "uppsats" typ från hög-
stadiet precis! Nej, det är vetenskapligt, uppbackat med forskarresultat,
metoder, frågeställningar, slutsatser, EGNA reflektioner och otroligt
mycket läsning innan. Språket är inte det vi använder oss av till vardags,
och väldigt mycket är dessutom på engelska eller något annat språk.
Hon är otroligt duktig att skriva, tänka, formulera sig och fånga det
mest relevanta. Mycket av det hon skrivit har hon gjort med sina barn
omkring sig, de vanliga vardagssysslorna, jobbet och allt annat. Sorg,
hälsa, barnafödsel och stress har inte hejdat henne och nu börjar hon
äntligen se ett slut på det hela. 
Denna vecka har hon och barnen varit här alla dagar utom en och jag
har försökt att hjälpa henne med att ta hand om barnen och fixat något i
magen och peppa lite då och då. Har varit väldigt mysigt. Men jag tror
jag ska hyra ny kropp ett tag, länge sen jag hade så ont!!! Men jag tror
det beror mycket på att jag behöver kortison också för värken är överallt
just nu, precis som det var innan jag hade kortison förra gången. 
 
 
 
 
 
 
 
Det händer mycket runt omkring nu IGEN. Svåra saker som tarvar efter-
tanke. Trodde aldrig jag skulle fundera så här mycket över döden och
livet i en ålder av 53, men med ett liv kantat av död och sjukdomar och
fruktansvärt tragiska sådana dessutom, så vore det konstigt om jag INTE
hade funderingar. Förr visste man att man dör när man blir gammal, om
man inte blir skadad i en olycka, får cancer/kräfta eller hjärtinfarkt (och allt
det var ovanligt). Nu dör det nära och kära som man inte alls kunde tänka
sig. Nu har var och varannan mer eller mindre svår cancer, unga människor
får stora, svåra hjärnblödningar, ja det känns som om ingen kan gå säker.
Det kan man ju inte heller, men förut kunde man gå i den känslan, lite känsla
av trygghet. Nu handlar mycket tankar och känslor om sjukdom/hälsa, död
och det liv man haft och har kvar att leva. 
 
 
 
 
 
 
Katten Greta fortsätter att finna sig väl tillrätta här hemma. Både hon och
Rusken trivs mycket bra med varandra och tillvaron, och det känns mysigt
att se hur de tyr sig också till varandra. Men ofta, ofta trängs de för bästa
platsen hos mig. 
Visa fler inlägg