Jag ska få en tvättmaskin!!! Som ska stå i MIN lägenhet! Som jag kan
tvätta i precis när jag vill UTAN att behöva boka tid och kämpa mig iväg
någonstans. Behöver inte vara beroende av att få hjälp att bära, behöver
inte vara tvungen att be om andras tid mitt i all stress de redan har omkring
sig. UNDERBARA AMMIE! Kan inte beskriva den kärlek jag känner till henne.
 
Att få besök av dåtiden är lite häftigt. Hade en klasskompis från grundskolan
på besök idag. Det är minst 30 år sedan vi sågs, men inte kändes det i dag
inte! Vissa människor känns det som man inte varit ifrån alls, som att vi
sågs i förra månaden ungefär. Jag märkte ganska snabbt att vi hade mycket
gemensamt, att värderingarna var ganska lika, att vi kunde prata om nästan
allt. Tyckte också om hennes empatiförmåga och förståelse, och väldigt
mycket för humorn. 
Då hon kom över gården såg hon så himla glad och varm ut, med en korg
full med kaffebröd och en blomma. Såg så söt ut. Det blev mycket prat om
alla gamla klasskompisar, jag fick lite uppdateringar. Hon bor ju i närheten
av de trakterna vi växte upp i. Det var uppdateringar som var både sorgliga
och överraskande. Tänk vad fort tiden har gått!!!
 
 
 
Så kom Erika <3 Precis då Lillemor var på väg att åka, så de fick bara heja
på varandra nästan. Likheterna mellan mig som ung och Erika påpekades direkt.
Hahaha. Ja, nog har jag rätt starka gener, för alla 3 mina barn har/hade stora
likheter med mig.
Erika kom för att klippa mig så jag placerades på en stol mitt på golvet och fick
bli av med lite av alla lockar som tyngde ner mitt huvud (bildligt alltså). Blev så
nöjd så. Jag får ju bara lockigare och lockigare hår med åren. Så fort det är lite
fuktigt i luften blir det korkskruvar överallt. Inte bara kul.
Erika bjöds på min lax i ugn, med sparris, lök, grädde och citron, så idag fick jag
sällskap vid matbordet. 
 
 
 
Fick också tid för röntgen av axlarna idag. Ska dit den nionde oktober så det
gick ju rätt snabbt. Liiite nervöst för jag vill ju inte operera helst, men kan ju heller
inte gå med de smärtor jag har så jag får väl vara tacksam för att det kollas upp 
om det är nödvändigt.
 
Måste fylla på bokförrådet på något vis också. Läste ut den sista boken jag inte
läst tidigare, igår. Får se vad det blir att läsa idag då. Hade varit bra om jag haft
boken jag behöver till torsdag i skolan, då hade jag naturligtvis haft att läsa. Nåja.
Jag läser ur den litteratur min kära vän Annika kom hit med, helt adekvat litteratur
det med. 
Vilken vecka! Stora steg har tagits och gett vissa resultat, väntar på
resterande. Något viktigt jag lärt mig IGEN är att "be om hjälp" och
"ensam är inte alltid starkast". Jag har åter igen fått veta att jag måste
vara otroligt stark som klarat det jag klarat själv och under så lång tid.
Och jag som känt mig SÅ värdelös, svag och dålig! Nu har jag lämnat
över lite så får vi se vad det ger. Jag hade inte kunnat göra mer i alla fall.
 
 
Efter att igår varit på språng i nio timmar; först in till sociala för att be om
hjälp och sedan till lilldottern och hjälpt henne organisera packning av 
hem, samt hjälpt till med detta, så kunde jag inte röra mig på kvällen. 
Jag  var sååå "tung" i hela kroppen och andades tyngre än en elefant.
Visste redan då att jag skulle ha ont redan då jag vaknade i dag. Men
jag var oerhört nöjd med mig själv och med dagen, både då jag var på
soc och då jag var med Erika -blir som vanligt mycket mysigt prat och
så bjöd hon ju på glass :-D
 
 
Idag hade jag tid hos läkaren klockan tio och eftersom jag vaknade med
väldig värk och stelhet (har så svårt att klä mig själv och än värre att gå
i normal takt - blir mer ett linkande)  så tog jag en halvtimme på mig bort
till vårdcentralen som ligger ca 7-800 steg bort (ja, jag räknade en gång
då jag hade tungt att bära från Willys som ligger precis mitt emot). 
Läkaren var väldigt bra. Har haft henne för ca ett år sedan i ett akutärende
och minns att jag gillade henne då också. Jag gav henne min skrivna lapp
där jag antecknat vad jag hade för funderingar och problem, vilka recept
som behövde förnyas och frågor kring prover. Så förklarade jag att ett av
mina problem nu ÄR just att tala sammanhängande och att minnas. Så
med det började vi och det fungerade jättefint. Hon sa att sköldkörtelvärdena
måste höjas så Levaxindosen ökades. Hon medgav att många av mina
symtom kan hänga ihop med sköldkörteln eftersom "dennes funktion i 
kroppen är långt mer komplicerad och stor än man kan tro". Men att ge
Liothyrin innan man prövat öka Levaxin var ingen bra lösning så det blir
 i så fall en sak för endokrinologen om ingen bättring blir av höjd dos. Men
det som var så intressant var att hon faktiskt pratade om att det är SYM-
TOMEN och måendet - inte först och främst värdena - som är viktigast
och ger mest upplysningar till läkaren. Precis som de skriver i Sköldkörtel-
föreningen!!! Första läkaren som INTE bara går på värdena av TSH, som ju
bara är ett av de värden man ska ta med i beräkningen (mig tar de 3 värden
på; TSH, T3 fritt, T4 fritt), i alla fall första som jag träffat utöver kirurgen.
Sedan hon så undersökt knän, höfter, axellederna och överarmarna sa hon
att hon starkt trodde att jag har akut polymyalgia rheumatica, vilket ju var
samma som läkaren sa i början på denna utveckling runt jul/nyår (hon menade
ju sedan att då inte sänkan var höjd så var det inte det). Denna läkaren 
menade att det fanns andra prover som kunde visa på det så vi får väl se.
Hur som helst så testade hon på lite olika sätt och kom fram till att muskel-
styrkan var väldigt nedsatt mot tidigare undersökningar och just det har ju
skrämt mig de senaste månaderna (inte kunnat bära kartonger som vanligt,
inte kunnat bära Buster, skakat och darrat då jag burit något över huvud taget,
svårt att resa mig från stol, soffa, säng osv). Var så jädrans skönt att veta
att det INTE varit och är inbillning! Även om det skrämmer. Hoppas ju på att
få hjälp med den biten nu då. Och så märkte hon svullnaden över knä't på
vänster sida och lite grann på höger och trodde att det är artroser, så hon
skulle skicka remiss på röntgen av dem.
 
 
 
Läkaren talade också om levern igen, även om värdena förbättrats (hon trodde
kostförändringen - alltså inte rött kött - hjälpt till att förbättra) så har jag enligt
röntgen leverstiatos (tror jag det hette - alltså fettlever) och hon ville utreda det
mer eftersom det kan höra ihop med så många andra sjukdomar och påverkar
också sköldkörteln samt vice versa. Eftersom jag har DET, högt antal leucocyter,
högt Ferritin så har jag någon form av inflammatorisk process i kroppen, vilket
kan vara allt från leder/muskler till chrons, cancer, lungorna osv. Så det har
också idag gjorts en djupare utredning med nya blodprover som aldrig tagits.
Att jag är så väldigt trött, svag, slut och så är också något som skulle tas mer
på allvar menade hon. Men en del av tröttheten upptäckte hon anledningen till
på slutet av tiden då hon tog blodtrycket. Har ju haft för högt blodtryck vid flera
tillfällen under vintern, men nu sa hon att "så där lågt blodtryck ska du inte ha,
då måste vi göra något åt det, det kan förklara lite av din trötthet, du kan svimma,
och bli yr och bli tungandad." Tungandad ja, jag har ju känt det och sagt att
det känns inte som ångest, men nästan. Nåja, nu ska jag för första gången sedan
jag började med mina blodtrycksmediciner MINSKA dosen till halva och pröva så.
Går inte det får jag öka igen. Spännande. 
SÅ, sammantaget blev det både det ena och det andra. Ökade på ett håll och
minskade på ett annat (nåja, ökade på två håll; vikten hade också ökat med 3 kilo
vilket förklarades av sköldkörteln och att jag inte kunnat gå som vanligt). Prover
är tagna så det är bara att invänta svaren för att se vad som händer härnäst. Vi
disskuterade kortison, som hon också ville vara restriktiv med då jag har hög risk
som det är med benskörhet, eftersom de kan orsaka och förvärra deprission(?!?),
ökar risken för och förvärrar diabetes och så var det en till anledning som jag promt
inte kommer på nu. Jag svarade henne med att jag naturligtvis förstod, MEN att
jag kommit till den punkten i mitt liv då jag hellre tar de riskerna än blir ännu mer
isolerad på grund av att jag inte kan röra mig, inte orkar, inte har någon chans
till ett LIV. Hon förstod mig sa hon. ÄR det Polymyalgia rheumatica MÅSTE de
ge kortison för det är det enda som hjälper. Så det blir en väntan nu då. 
 
 
 
När jag tagit mig hem igen, och det var jobbigt kan jag säga för jag bar på fil och
lite annat "tungt", så kände jag att jag var tvungen att vila. Så jag tog spikmattan,
satte på meditationsmusik och SOV i 2 1/2 timme utan att fatta att jag somnat
först då jag vaknade! Jösses vad det behövdes. Och det är det som är det trökiga,
ATT det behövs! Men efter det kom jag igång och kikade in på Mina sidor vid hög-
skolan (jajamensan, har fått papper och mail därifrån). Ser verkligen intressant ut!
Hoppas och tror att jag kommit in men vågar som vanligt inte ropa hej förrän jag
fått en bekräftelse på det. Var ju trots allt lite sen med ansökan så det beror på då.
Ser också jättemycket fram emot att vara hos syrran, eller åtminstone i hennes 
hem över midsommar (Erika bor här då) och passa katterna. Goa, fina vänner från
Borås kommer också och bor i huset med mig så det blir kul. Så får jag träffa kära
pappa och hans fru lite också. Saknar... Har jag tur får jag också träffa mamsen
och hennes man. Har varit tufft att inte kunnat/orkat åka och hälsa på dem på så
länge. Särskilt då jag märker att det går fort med vissa saker. 
Så får jag andas lite NATUR också. Woaw vad underbart!!!
Tar med mig både tarot och astrologi, skrivandet och en datorn, och hoppas på en
massa inspiration och liiite lugn ibland. 
 
 
Har fyllts av märkliga känslor de senaste dagarna. Svåra att förklara,
men nästan så man kan ta på dem. 
Kanske det började då Erika var här för två dagar sedan. Hon låg med
Greta (katten) i soffan och sov en stund. Jag satt i soffan bredvid och 
hörde plötsligt då hon började låta i sömnen. Lät först nästan smärtsamt
lycklig och så började hon att gny för att till slut ge gråtljud och snyftningar
ifrån sig. Strax efter vaknade hon och var helt förstörd. Hon hade drömt:
 
 "Vi satt och tittade igenom kort där Christians huvud var urklippt (som
en oval) från fotona. Du (alltså jag) sa att nej nu går vi ut och röker 
(för att samla oss antagligen). Så kommer jag (Erika) ut och är nånstans
på stan eller så. Din (alltså min) gamla telefon som du hade förut, som du
kunde ta kort med lät och jag (Erika) såg att det stod: "Mycket att göra nu"
på den. Sprang runt och ropade på dig (mig) -Mamma!! Så hörde jag (Erika)
Christian ropa innifrån ett ställe: -Hon är här och drygar sig. Så jag (Erika)
gick in där rösten kom ifrån och såg dig (jag) gå omkring och pyssla om
Christian som låg på en sån där säng och inte klarade sig själv. Jag (E)
blev SÅÅÅÅ glad, men visste i drömmen att jag (E) skulle vakna upp snart
och att jag (E) måste skynda mig så jag hann krama Christian. Så jag (E)
dyker på honom och kramar om och talar om hur mycket jag älskar honom.
Christian kan kramas tillbaka och säger att HAN älskar mig (E). Sen
vaknar jag"
 
 
 
Hon var helt förtvivlad då hon berättade om drömmen och jag kände i den
vevan samma förtvivlan. Vi blev nästan så vi inte kunde prata, visste inte
vad man skulle säga. Som om något hänt där och då. Då vi satt och rökte
strax efter kom vi dock på det där med mobilen. Jag sa att det var ju den
mobilen jag alltid hade med mig då jag åkte till pappa i Spjutsbo, eftersom
det bara var TRE som hade täckning där. Jag berättade att jag skrivit till
Christian, senast sommaren innan han gick bort, att "jag hade mobilen på
laddning hela tiden (annars laddade den ur) och att han skulle ringa på den
om han ville nå mig och att jag kollade av den hela tiden så han kunde
höra av sig när som helst". Sista sommaren han levde kunde han nämligen
ringa flera gånger per dag ibland - nästan som om han anade något eller
om han hade någon sorts olustkänsla i kroppen/huvudet. Jag ville att han
skulle kunna nå mig när som helst eftersom han sagt att han inte kunde prata
om såna saker med andra, alltså om sina inre tannkar och funderingar, samt
för att han var mycket ledsen den sommaren. ALLTSÅ, JAG UNDRAR SÅ
OM HAN VERKLIGEN INTE VISSTE NÅGOT!!! Men jag får nog aldrig veta.
 
Hur som helst så kom vi på att jag måste kolla den mobilen NU. Letade reda
på den och satte i laddaren och satte på den. Det var väldigt lite på den. Men
det första jag läste var JUST DET meddelandet jag nyss berättat om att jag
skrivit till honom. Det var DET och ett där jag önskar honom en glad midsommar
och ett där jag undrar hur han har det. Så mycket som just den mobilen 
användes mellan Christian och mig, så var det konstigt att det inte fanns mer
kvar! Och hur kunde just DET meddelandet vara kvar? 
 
 
 
Vi var lite småskärrade efter allt, jag och pluttan. Ingen orkade prata särskilt
mycket. Erika hade verkligen KÄNT i hela kroppen hur de kramat varandra, och
känslan dröjde sig kvar. Ville Christian ge mig ett meddelande eftersom jag
själv inte kan drömma om honom än och han kanske ser min djupa sorg som
härjar just nu igen, precis som för tjejerna? Tänkte att det var just den mobilen
som användes oss emellan. Att han ville visa att han visste att jag brytt/bryr
mig och älskade/älskar honom. Att han visste hur jag tog hand om honom under
hans liv. Ja jag VET inte. Louise sa idag att han antagligen skickar hälsningar
genom dem (han hade ju bett Louise hälsa till mig i en dröm också), eftersom
jag inte kan drömma själv och han vet vad jag vill kunna det. 
Erika har känslan också att han väntat på att hon igen skulle bli mottaglig, att
hon skulle kunna dra skyddmuren av stress och press och hälsan, åt sidan och
kunna KÄNNA igen. De har ju båda systrarna haft det otroligt extremt tufft och
stressigt och tungt under lång tid och har varit absolut TVUNGNA att skjuta 
känslor åt sidan för att överleva och klara av allt. Men nu då skolor snart är
klara, barn är födda, jobb började, boendefrågor, barn, katt, förhållanden, och
allt vad de haft så "dök" Christian på oss. För jag är ju inte mottaglig, inte så
som tjejerna är med sina drömmar och konstiga händelser runt om dem. 
Jag undrar också om hans bröder eller far har drömt något med Christian i. 
Skulle varit så intressant att få berättat för sig i så fall.
Ja, jag vet inte, men att NÅGOT hänt, det känns. Något omkring mig/oss.
Visst går sorgen i vågor, men den saknad jag/vi känner nu är avgrundsdjup.
Samtidigt fortsätter människor omkring oss (denna gången på avstånd och mer
nära och svårare för min syster men det blir ju i närheten ändå) att gå bort alldeles
för tidigt. I svåra svåra sjukdomar som snabbt tar livet av dem. Något har hänt.
Något stort. I samhället, i det stora, hos människan. Fler blir gamla, fler dör unga
och hastigt. Aldrig någonsin kan jag ta något för givet mer! Varje dag som man
får vakna och lägga sig att sova och tiden där emellan är den största gåva man
kan få!!!! Varje dag man får möjlighet att tala om att man älskar och bryr sig 
om sina nära och kära, varje dag man får chansen att ge av sig själv och ta emot
av någon annan, varje dag man får möjlighet att vara med de man älskar - varje
sådan dag är ett underverk, varken mer eller mindre...
 
 
Visa fler inlägg