Jag funderar väldigt mycket kring existenciella frågor just nu. Många
tankar går kring vår fixering vid DETTA LIV, antagligen det kortaste,
det enda ssom fixerar sig kring EN KROPP, i stället för kring själen.
Som jag tänker reser själen bara vidare, den upphör inte att existera
bara för att kroppen dör, den ändrar bara dimension och/eller tid. Vår
kropp däremot försvinner ju helt, men den ÄR ju inte OSS, den BÄR
ju bara. I andra kulturer och religioner tänker man helt annorlunda mot
oss västerländare. Tänk till exempel hinduismen där man har läran om
själens återfödelse (samsara) i nya gestalter beroende av individens
gärningar i livet, kallat karma. Buddismen har läran om det ömsesidiga
beroendet, om orsak och verkan. Den buddhistiska karmalagen säger att
andlig utveckling är möjlig genom att vi kan förändra vårt beteende.
Handlingar som motiveras av goda motiv får positiva följder. 
Faktiskt väldigt intressant. Kanske (men bara kanske) skulle även vi
egoistiska, ytliga och penga/utseende/sak-fixerade försöka
sig på ett annat sätt att vara då, om de visste att det de gör gott nu
ger dem en chans till ett bättre liv nästa gång. Att inte ta för självklart
att allting är för MIG och MINA behov. Att förstå på riktigt att det största
är att GE och kärlek. Allting lägger sig tillrätta inom en, som bomull
runt hjärtat. Automatiskt. 
Här i Sverige är det så självklart att det allra viktigaste är det förkroppsligade,
det vi ser och kan peka på. En viktig och mäktig person här är det inte
på grund av en fin själ, utan därför att hen har pengar och saker eller/och
är snygg. Varför är det så just HÄR (och i de andra länderna som har
samma sorts värderingar)? Allt kan ju förloras! 
 
 

Lillasyster- jag är här nu

Publicerat i: Begravning, Christian, Lärdomar, Sjukdom Ett år, Kärlek, Lucia, Musik, Pappa
Ett år! Ett helt år - 365 dagar - har gått sedan vi begravde min så
otroligt älskade son. Om det inte vore för att jag VET med förnuftet
att det är så, hade jag aldrig accepterat det, hade aldrig kunnat få
det till att ha gått ett helt år! Samtidigt har det gått så hemskt myc-
ket för MÅNGA dagar! Den saknaden jag känner, du vet den där 
som sliter mig i stycken ibland, den som får mig att tro att jag håller
på att bli tokig emellanåt, det är det grymmaste jag upplevt. Då 
menar jag inte "grym" som i tufft, fränt, utan "grymt" som i HEMSK
grymhet. Jag är en vilsen mamma till tre (3) barn men har bara två
kvar. Visserligen helt underbara och lika älskade, men de var ju tre
förut. En del av min rikedom har tagits ifrån mig. Jag kan inte vänta
på att bli farmor längre, eller på att se min son lycklig och kär och
få hoppas på en fin svärdotter. Jag har inte tryggheten att veta att
min son ska komma och hjälpa mig med de tunga saker jag behöver
hjälp med - allt det står nu. Jag kan inte känna mig glad för att jag
ska laga pannbiffar med potatis och gräddsås till honom, den mat
han älskade mest både under uppväxt och sedan. Det gav mig också
en lycka, allra bäst var det då jag kunde skicka med honom matlåda.
Åååååååååååååh, det gör så galet ont!
Har tittat igenom allt från begravningen i dag. Programmet, texten 
jag skrev för fikat efteråt, musiken. Det är helt galet! Så mycket hand-
lade om "att fortsätta leva i hans anda, i hans stil", om att vara rädda
om varandra och hjälpas åt, att inte vara egoistiska utan finnas för
varandra, om att vi var som en stor familj och att Christian skulle ha
älskat det, ATT HAN ÄLSKADE DET. Vad hände? Blev det så? Nej,
inte på långa vägar. Politik blandades ihop med personlighet, frågor blan-
dades ihop med anklagelser, GAMMAL kärlek blandades ihop med 
nutida kärlek, i stället för att vara tacksamma över att han älskade
oss alla skulle det tävlas i vem han älskade mest. Den som drog sig
undan och klev ur sammanhållningen gjorde allt fult som går för att
få ihop till egen samvaro genom att smutskasta andra.
 OJ vad Christian skulle vara besviken!
Det han ville mest av allt var att vi skulle vara som en familj, helst att
jag och hans far skulle vara ett par och alla syskon skulle vara i en
familj. Den drömmen hade han in i det sista. För han ÄLSKADE oss
ALLA, på olika vis, av olika anledning, för olika saker, men lika mycket
på det vis det går. Han gillade inte ALLT med NÅGON, men han var
som sagt inte den som dömde eller dömde ut - han kunde vara arg
eller besviken eller orolig eller irriterad över något någon gjort/sagt, men
DET gjorde ingen som helst skillnad i hans kärlek till personen. För så
var det med ALLA, något som var galet ibland, med mig också. Det
ÄR ju så - för alla. Värmen och kärleken fortsätter finnas ändå.
Nåja, det är så synd att inte hans själ fick leva vidare på DET viset,
men vi kan bara var och en försöka, om vi vill. Jag är så väldigt stolt
över hur han var som människa så jag hoppas jag kan leva upp till
hur han vill att jag ska vara. Bland annat ville han så gärna att jag 
skulle tänka på mig själv, så jag försöker och ska försöka. Jag vill
att han ska vara stolt över mig även fortsättningsvis.
Ja, tänk vad musik och texter kan få igång för tankar...
 
 
 
Dagen började inget vidare heller. Hade försökt planera igår, att jag
skulle gå upp och titta på lucia, med tända ljus både vid Christian
och vid mig på bordet, kaffe och pepparkakor och täcke omkring mig.
Av många anledningar blev det inte så, väcktes  av telefonen i natt, 
och då jag äntligen somnade om igen sov jag förbi klockan. Vaknade
i stället av telefonsamtal som informerade mig om att min lilla pappa
åkt in med ambulansen. Är ett tag sedan nu, han är ju iväg varje 
vecka men inte med ambulans. Men jag visste att han mår väldigt dåligt
sedan ett tag igen, har så ont och är svag. Blev inte chockad alls, men
tycker så klart att det är hemskt jobbigt. VILL INTE förlora någon mer
på ett tag. Tyvärr vet jag att verklighetetn inte bryr sig om vad jag vill
utan det kan bli både en och två eller ännu fler snart. IBLAND får jag
den där dumma tanken "Varför blir det så här för just mig? Hur mycket
ska man behöva orka?Vad har jag gjort som straffas så?" Egentligen
är det ju inte jag som drabbas direkt, utan det blir följden av att någon
annan nära drabbas, så att säga. Och så tänker jag att det är något 
jag ska lära mig, att det är någon mening med allt och att det måste
ha att göra med nästa liv, på nästa ställe. Att det är meningen för att
jag ska kunna hjälpa andra (men borde ju vara fullärd för länge sen då
tycker jag eftersom det varit min lott redan från början. Men det är väl
något jag inte lärt rätt eller lärt klart. 
Jag tycker fruktansvärt synd om pappa. Man är inte särskilt kaxig i
hans situation då man går och väntar på det oundvikliga, men han
försöker skämta och hålla humöret uppe fast han har så ont och inte
vet när det är dags att ringa ambulansen, så det inte blir i onödan. Jag
tror inte det skulle vara i onödan någon gång då det gäller honom, för
han vill INTE åka in. Jag hoppas innerligen att han blir bättre och kan
åka hem till sitt igen. Jag har ju inte kunnat åka dit på länge, då jag varit
i dåligt skick själv, och i mellandagarna har vi planerat att jag ska dit.
Skulle vara väldigt snopet om det inte går nu då. 
Mamma, däremot, lät riktigt pigg på rösten då jag pratade med henne
idag. Min syster talade om för mig att det ju var deras 25-åriga bröllops-
dag idag! Så jag kände att jag ville ringa och gratulera. Det är ett tag
sedan hon lät så pass pigg. Minne och förvirring är ju likadant, men
så länge hon är glad och pigg så är det det viktigaste. Det finns inte
så mycket kvar av henne, trots att hon äter bra. MED sällskap, för
annars verkar hon glömt hur man gör lite. 
Jag börjar bli gammal. Så är det. Och en dag som denna märks det mer
tydligt. Det blev en tung dag, men som jag sa till min kära syster; tur
jag är tillbaka lite (psykiskt alltså) så jag kan skratta också. Måste säga
att jag är ganska stolt över mig själv, jag kom ut på andra sidan den här
gången också. Inte så mycket längre än, men det kommer. Även om jag
tvekade då jag bedömde knäcken jag gjorde idag - den blev nog lite för
mjuk. JAG brukar inte misslyckas med knäck...
 
 
Ur "Var morgon ny"
9 december
 
"Att göra ingenting är att misslyckas. Att försöka och att under
försöken begå misstag, men därefter vidta positiva åtgärder
som resultat av misstagen, det är att lära sig, att mogna och
att slå ut i full blom."

                                                                   Darlene Larson Jenks
 

Livet är utveckling, livet är ständigt statt i förändring. Och varje
förändring skänker oss oväntade möjligheter att utvecklas. Tack
vare förändringarna utvecklas vi som människor. Vi får mod att
våga pröva på ett nytt beteende, men det lurar oss kanske också 
att begå misstag. I själva verket ger oss misstagen ännu fler till-
fällen att lära. 
I dag har vi kommit långt på väg jämfört med i fjol eller till och
med förra veckan. Varje nytt ögonblick gör vi nya rön som påver-
kar alla våra belut från och med det ögonblicket. Den livsprocess
som vi är delaktiga i är en garanti för att vi själva utvecklas, under
förutsättning att vi är medvetna om våra möjligheter och beredvilligt
utnyttjar dem. Vi kan glädjas över att livsprocessen aldrig är statisk
utan är stadd i ständig utveckling, och att vi alltid har möjlighet att
delta i den helt och fullt.
 
"Jag ska våga göra ett misstag i dag. Det är ett bevis på mognad"
 

Visa fler inlägg