Finaste vännen på jorden

Publicerat i: Allmänt, Operation, Pappa, Cancer, Myelom, Sjukdom
Min finaste vän på jorden skrev idag och frågade om jag mådde dåligt idag.
Hon gjorde det. Vi har väldigt nära kontakt även på det själsliga planet, med
många tankeöverföringar och tillfällen av förvåning då saker och ting faktiskt
inte kan förklaras som tillfälligheter. Är det någon som känner på sig hur jag
mår så är det hon (och tvärtom). 
Nu mådde jag mest fysiskt dåligt idag, med värken som sliter i axlarna och
trötthet efter dåligt med sömn på grund av värken. Kände också lite småångest
då det var så mycket som kört ihop sig med operation, axelbehandlingar, diabetes-
sköterska, hemtjänst, hjälpmedelsbehov, och andra praktiska saker inför och
efter operation. Ringde dock till vårddcentralen och sa som det var; att jag inte
visste vart jag skulle vända mig och att det var flera frågor jag behövde hjälp med.
Hon var så förstående och bra att lyssna, vägleda och peppa. Så nu har jag lite
mer kött och benen och mindre ångest inför det hela.
 
 
 
Nu råkar jag veta att det min vän menade nog mest var oron inför min pappas
mående och skick just nu, och mötet med hans läkare i morgon som jag ska
vara med på. Så är det så klart, men kanske inte på det viset, jag är mest oroad
över vad vi ska få höra/veta och att något så hemskt som att han ska gå bort nu
ska hända. För vad kan jag göra med en fot i gips? Hur ska jag kunna hjälpa,
stötta, göra det som behövs? Jag VILL ju också göra allt det, men kan ju INTE
om det skulle ske snart. Dessutom vill jag naturligtvis inte förlora min pappa än!
Fast jag är den som fått möjligheten att få och kunna höra honom berätta om
sitt liv mest av oss, så vill jag höra mer. Och mer och mer. Jag vill kunna krama
den där envisa, stolta kroppen många gånger till. Jag vill vara säker på att han vet
hur mycket han betyder och betytt, hur älskad han är och har varit för så många
människor genom livet, hur stolt jag är över honom och det han gjort. Samtidigt vet
ju även jag att det är egoistiskt att tänka så. Jag skulle naturligtvis unna och förstå
om han inte orkar och vill mer. Den smärtan han känner på alla plan, den känslan
av oförmåga då inte ens envisheten räcker till för att göra saker - den är inte lätt.
Usch så svårt det är att se luften gå ur en människa man älskar!!!
 
 
 
OCH om nu min vän och jag mår pissigt idag - hur sjutton mår min far då??? 
Särskilt en dag som denna, då regnet faller oavbrutet, då det råa når ända in i 
märgen, då mörkret börjar sänka sig allt snabbare, då isolering nog kan kännas
oerhört tufft... 
Det hjälper att ha en vän som känner och vet och som då faktiskt också hör av
sig och verkligen bryr sig. Det är många gånger vi sagt; vad gjorde vi utan varandra!!!

Det ligger en hinna av sorg över höstluften

Publicerat i: Allmänt, Sjukdom, Sorg Karma, Kärlek, Smärta, sorg
Det är en märklig känsla att gå och veta att man kan förlora en förälder
precis när som helst. Inte sjutton kan man förbereda sig, om någon trodde
det. Dessutom är det fruktansvärt tufft att se någon lida så mycket och ha
så otroligt ont, särskilt någon som står en nära. Man vill liksom ta över det
onda om bara för en stund. 
Jag skulle vilja laga godaste maten och ge, pyssla om med all form av lindring,
hålla om och vara nära, uppfylla allt man kan av personens önskningar. MEN
jag är själv mitt uppe i operationer, sjukdomar och eländes jädrans kropp.
Jag får nöja mig med att åka och hälsa på så mycket ekonomi och möjligheter
tillåter, ringa och lyssna in, ge min kärlek och uppmärksamhet, se till att hinna
få sagt det där allra viktigaste. 
Igår gjorde vi en dagstur dit. Jag hade gjort en fiskgryta som jag vet är väldigt 
uppskattad, en stooor, och tog med. 
Är så glad att jag gjorde det, att vi fick träffas några ttimmar igen, varje stund
är värdfull. Det blev en sorglig och svår dag, cancern har tagit ett väldigt hopp
framåt och smärtorna är nästan outhärdliga nu. Tröttheten syns i blicken och
hörs i orden, i rösten. Men viktiga saker sades, (bland annat om karma, om
att få tillbaka det man gett ut från helt annat håll), svåra känslor lindrades och
tillåtelse gavs, om det skulle behövas, att få vara svag (det är nog hög tid för
det). Vi åt och pratade, läkare från blodavdelningen ringde upp och doseringar
på smärstillande och morfplåster ändrades till det dubbla nästan - ändå släppte
det inte någonting. Vi fick träffa älskad syster en stund och dagen gick fort trots
allt. Nästan för fort. Vet inte när vi kan ses igen, blir ju isolerad hemma med
fot i högläge snart. Tycker det är fel tid för allt just nu, just för att det är för
mycket antagligen. Får inte ihop det med diabetesprover och diabetessköterskan, 
vård av axlar hos sjukgymnast, op av fot, och därpå fattar jag inte hur jag ska
kunna lösa det med mina behov av mat, hjälp, städning och sån´t tiden efter
operationen. Ändå är det det minsta problemet just nu, jag har ingen dödlig sjukdom
åtminstone. 
 
 
 

Då inte ens stolthet och vilja räcker till... <3

Publicerat i: Allmänt, Pappa, Sjukdom Hjärtat, Intuition, Kärlek, Pappa
Det är så märkligt det där med intuition. Jag har en väldig förmåga att
"känna" saker på mig, innan det sker eller just då det sker. Hör nog
ihop med flera saker; HSP (high sensitive personality), tarottolkning,
förmåga att känna av hur andra mår osv. 
I förmiddags ringde telefonen men jag hann inte svara. Det var mammas
man som ringde och han brukar passa på och göra det då han är på
hemväg från affären för att kunna prata med mig utan mamma med
vid sidan. Han behver det, kunna gnälla av sig lite och som han säger
få höra en vänlig röst. Men eftersom jag vet att han inte kan prata om
jag ringer upp (för då är han redan hemma) så brukar jag inte ringa upp
utan han få rringa igen då han har tillfälle i stället. Idag kände jag dock
någon form av ångest då jag såg att han ringt, men lugnade mig ändå.
Det dröjde dock inte så lång tid efter förrän det ringde igen, denna gång
var det pappas nummer som syntes. Det gick bara två signaler fram och
jag funderade på varför (det kan ofta vara dålig täckning där i trakterna
så jag trodde han kanske förflyttade sig för att ringa från en bättre plats)
men fick då en riktig ångestkänsla och gråten övermannade mig. Varför?
MEN så fick jag strax därpå ett meddelande från pappas fru där hon
berättade att pappa var på väg med ambulans in akut för hjärtat. Så 
jag antar att det var därifrån mina starka känslor kom. 
 
 

Pappa var i dåligt skick då jag och Ammie var dit i onsdags och hälsade
på. Väldigt gråblek och svag och liggandes i hammocken som nog är det
bästa de kunnat skaffa sig därute, att vila i för båda två. Jag vet att
pappa är som jag då det gäller att vila ute i naturen, lyssna på djurens
och naturens alla ljud och andas frisk luft. 
Tanken var att vi skulle ut och plocka svamp, jag och Ammie, men 
pappa ville följa med. Med sina kryckor tittade han på oss och frågade
"Är ni med?" På det där refulla viset som han alltid använt för att han
själv inte låtit något stoppa honom, han har alltid varit stolt över att han
kunnat vara så rörlig, stark och snabb. Vi skrattade och svarade att vi
självklart var med (och jag bet ihop och linkade vidare med min fot som
inte alls trivs i platta, hårda skor/stövlar, hahaha). Det dröjde inte långa
biten förrän pappa måste stanna och jag sa åt honom att gå hem igen,
för vi HAR varit där, vi KAN vägen och så vidare. Pappa gjorde något han 
aldrig gjort förut, han sa att han inte kunde gå vidare och vände om.
Inte ens hans stolthet kunde ta honom längre. När vi kom tillbaks var
han gråare än nånsin, han mådde hemskt illa och orkade inte prata där
han låg i hammocken. Det blev också väldigt noga med att hans mobil
skulle bli fixad så han kunde ha den med om han behövde åka in den
dagen. Efter någon timme blev han piggare, orkade vara med och prata
och kunde till och med göra i ordning grillen (men resten fick hans fru göra)
och var och en fick grilla själva. DET är inte likt pappa, servicemänniskan
personifierad. Nog för att man väntat på att den dagen skulle komma,
man är ändå inte beredd. Pappas stolthet och ändå "litenhet" i detta som
han inte har makten att styra över - den känns, starkt...
 
 
 
Det är väldigt skönt ändå, att inte missa de flesta chanser man får till att
träffas och ge det man kan sådana här gånger. Eller, man borde inte missa
NÅGON gång egentligen. Inte då det handlar om människor man bryr sig om.
Det enda vi kan göra nu är att vänta och se, han kanske har krafter kvar
att åka hem igen om han får, det kanske inte är slut nu, den här gången.
Och då får vi kanske mer tid att umgås, man vet aldrig. Men det finns fler
som vi behöver bry oss om, för oss alla. Innan det är för sent... 
 
 
Visa fler inlägg