Det ligger en hinna av sorg över höstluften

Publicerat i: Allmänt, Sjukdom, Sorg Karma, Kärlek, Smärta, sorg
Det är en märklig känsla att gå och veta att man kan förlora en förälder
precis när som helst. Inte sjutton kan man förbereda sig, om någon trodde
det. Dessutom är det fruktansvärt tufft att se någon lida så mycket och ha
så otroligt ont, särskilt någon som står en nära. Man vill liksom ta över det
onda om bara för en stund. 
Jag skulle vilja laga godaste maten och ge, pyssla om med all form av lindring,
hålla om och vara nära, uppfylla allt man kan av personens önskningar. MEN
jag är själv mitt uppe i operationer, sjukdomar och eländes jädrans kropp.
Jag får nöja mig med att åka och hälsa på så mycket ekonomi och möjligheter
tillåter, ringa och lyssna in, ge min kärlek och uppmärksamhet, se till att hinna
få sagt det där allra viktigaste. 
Igår gjorde vi en dagstur dit. Jag hade gjort en fiskgryta som jag vet är väldigt 
uppskattad, en stooor, och tog med. 
Är så glad att jag gjorde det, att vi fick träffas några ttimmar igen, varje stund
är värdfull. Det blev en sorglig och svår dag, cancern har tagit ett väldigt hopp
framåt och smärtorna är nästan outhärdliga nu. Tröttheten syns i blicken och
hörs i orden, i rösten. Men viktiga saker sades, (bland annat om karma, om
att få tillbaka det man gett ut från helt annat håll), svåra känslor lindrades och
tillåtelse gavs, om det skulle behövas, att få vara svag (det är nog hög tid för
det). Vi åt och pratade, läkare från blodavdelningen ringde upp och doseringar
på smärstillande och morfplåster ändrades till det dubbla nästan - ändå släppte
det inte någonting. Vi fick träffa älskad syster en stund och dagen gick fort trots
allt. Nästan för fort. Vet inte när vi kan ses igen, blir ju isolerad hemma med
fot i högläge snart. Tycker det är fel tid för allt just nu, just för att det är för
mycket antagligen. Får inte ihop det med diabetesprover och diabetessköterskan, 
vård av axlar hos sjukgymnast, op av fot, och därpå fattar jag inte hur jag ska
kunna lösa det med mina behov av mat, hjälp, städning och sån´t tiden efter
operationen. Ändå är det det minsta problemet just nu, jag har ingen dödlig sjukdom
åtminstone. 
 
 
 

Då inte ens stolthet och vilja räcker till... <3

Publicerat i: Allmänt, Pappa, Sjukdom Hjärtat, Intuition, Kärlek, Pappa
Det är så märkligt det där med intuition. Jag har en väldig förmåga att
"känna" saker på mig, innan det sker eller just då det sker. Hör nog
ihop med flera saker; HSP (high sensitive personality), tarottolkning,
förmåga att känna av hur andra mår osv. 
I förmiddags ringde telefonen men jag hann inte svara. Det var mammas
man som ringde och han brukar passa på och göra det då han är på
hemväg från affären för att kunna prata med mig utan mamma med
vid sidan. Han behver det, kunna gnälla av sig lite och som han säger
få höra en vänlig röst. Men eftersom jag vet att han inte kan prata om
jag ringer upp (för då är han redan hemma) så brukar jag inte ringa upp
utan han få rringa igen då han har tillfälle i stället. Idag kände jag dock
någon form av ångest då jag såg att han ringt, men lugnade mig ändå.
Det dröjde dock inte så lång tid efter förrän det ringde igen, denna gång
var det pappas nummer som syntes. Det gick bara två signaler fram och
jag funderade på varför (det kan ofta vara dålig täckning där i trakterna
så jag trodde han kanske förflyttade sig för att ringa från en bättre plats)
men fick då en riktig ångestkänsla och gråten övermannade mig. Varför?
MEN så fick jag strax därpå ett meddelande från pappas fru där hon
berättade att pappa var på väg med ambulans in akut för hjärtat. Så 
jag antar att det var därifrån mina starka känslor kom. 
 
 

Pappa var i dåligt skick då jag och Ammie var dit i onsdags och hälsade
på. Väldigt gråblek och svag och liggandes i hammocken som nog är det
bästa de kunnat skaffa sig därute, att vila i för båda två. Jag vet att
pappa är som jag då det gäller att vila ute i naturen, lyssna på djurens
och naturens alla ljud och andas frisk luft. 
Tanken var att vi skulle ut och plocka svamp, jag och Ammie, men 
pappa ville följa med. Med sina kryckor tittade han på oss och frågade
"Är ni med?" På det där refulla viset som han alltid använt för att han
själv inte låtit något stoppa honom, han har alltid varit stolt över att han
kunnat vara så rörlig, stark och snabb. Vi skrattade och svarade att vi
självklart var med (och jag bet ihop och linkade vidare med min fot som
inte alls trivs i platta, hårda skor/stövlar, hahaha). Det dröjde inte långa
biten förrän pappa måste stanna och jag sa åt honom att gå hem igen,
för vi HAR varit där, vi KAN vägen och så vidare. Pappa gjorde något han 
aldrig gjort förut, han sa att han inte kunde gå vidare och vände om.
Inte ens hans stolthet kunde ta honom längre. När vi kom tillbaks var
han gråare än nånsin, han mådde hemskt illa och orkade inte prata där
han låg i hammocken. Det blev också väldigt noga med att hans mobil
skulle bli fixad så han kunde ha den med om han behövde åka in den
dagen. Efter någon timme blev han piggare, orkade vara med och prata
och kunde till och med göra i ordning grillen (men resten fick hans fru göra)
och var och en fick grilla själva. DET är inte likt pappa, servicemänniskan
personifierad. Nog för att man väntat på att den dagen skulle komma,
man är ändå inte beredd. Pappas stolthet och ändå "litenhet" i detta som
han inte har makten att styra över - den känns, starkt...
 
 
 
Det är väldigt skönt ändå, att inte missa de flesta chanser man får till att
träffas och ge det man kan sådana här gånger. Eller, man borde inte missa
NÅGON gång egentligen. Inte då det handlar om människor man bryr sig om.
Det enda vi kan göra nu är att vänta och se, han kanske har krafter kvar
att åka hem igen om han får, det kanske inte är slut nu, den här gången.
Och då får vi kanske mer tid att umgås, man vet aldrig. Men det finns fler
som vi behöver bry oss om, för oss alla. Innan det är för sent... 
 
 

Nyckeln till min smärta via axelkulor och mognad

Publicerat i: Allmänt, Sjukdom, Självkänsla Axlar, Hopp, Nyckelbensartros, Smärta
Artros av tredje graden(?) i akromioklavikularleden och i axelkulsleden.
På båda sidor.
"Har du varit med om en olycka eller har du ett tufft arbete? Nähä. För
du har skador som skulle påvisa det:" Så sa han, läkaren på ortopeden.
Han hade en lätt brytning på tyska men helt lätt att förstå. VÄLDIGT
bra och rolig läkare; Vid ett par tillfällen talade han om vårdcentralerna
som ett ställe där de inte kan mycket om ortopedi, där de inte har lika
bra sprutor att ge och så vidare. Han menade att de inte kan något om
nyckelbensleden till exempel. Att man kan få artros även där. Att om de
kunnat det så hade de märkt att jag också var drabbad av det, eftersom
det drivits upp en hård kula som känns väl utifrån. Nåja, nu fick jag en
spruta med "kuckelimuxblandning" som han sa. "Mycket bättre grejer än
enbart kortison, men man har inte den på vårdcentralerna". Han förklarade
också att han inte ger sprutor på båda sidorna vid samma tillfälle, på
grund av att han är en "mycket försiktig doktor". Om man ger i båda
axlarna på samma gång och något går snett, så blir man VÄLDIGT handikappad,
mot om det bara blir på ena sidan. Jag har aldrig tänkt så långt faktiskt, men
han har ju en poäng där. Jag fick i ena axeln, den värsta och har beordrats
att hålla koll på vad som händer de första 4-5 timmarna efter och sen under
de närmsta dagarna/veckorna. Sen ska jag, också för bedömning av om
jag MÅSTE operera, gå hos en "gentle" privat sjukgymnast som ska se om
jag blir bättre eller sämre av små gummibandsövningar och så ska jag tillbaka
om 3-4 veckor och se hur det gått med allt. Förmodligen skulle jag bli tvingad
att operera men är glad att vi ändå kunde pröva detta innan. Ska ju operera
foten. Ja jisses. Det var en ung läkarstudent med på undersökningen också,
han var så go och grimaserade med mig då det gjorde riktigt ont, hahaha. 
 
 
 
Då jag fick sprutan sa läkaren att jag hade hög smärttröskel eftersom de flesta
brukar rycka till eller hoppa undan då sprutan når sitt mål, men jag satt still.
"Men det är klart, du har haft så ont i 10 månader, då är du van!" Ja, nog är
jag van allt, alldeles FÖR van. Det känns för jäkligt rent ut, att jag slitit så hårt
i mitt liv att jag får betala för det så dyrt nu!!! När han frågade om jag varit med
om någon olycka eller om jag hade ett tufft arbete, så svarade jag att jag fått
slita själv mycket, alltid burit mycket och att jag skött mina flyttar själv 3 ggr
på 7 år så förstod han. Jag kan bli riktigt besviken på mig själv, som har bitit
ihop och gått på som vanligt under sååå många år. Att jag brytt mig alldeles
för himla mycket om vad andra skulle tycka och tänka om mig, att jag ta mig
sjutton är född med "duktighets-stämpeln" i pannan. Så ARG på mig själv
för att jag inte blev stark nog att skita i alla andras krav och åsikter, där
även mina borde ha räknats lika mycket (och mer, då det handlat om MIG).
Det är MIN kropp som är helt utsliten, som måste opereras överallt, som ger
sådan smärta och handikapp under dygnets alla timmar. Bara för att jag skulle
vara duktig. Bara för att jag inte hade någon att be om hjälp. Bara för att jag
inte kunde kräva hjälp med det uppenbara. I tid. 
 
 

Det är därför jag är så galet noga med att säga åt mina barn att inte göra om
samma misstag som jag, att de ska träna upp muskelaturen så de har stöd
av den om lederna inte vill, att de ska undvika saker som kan skada kroppen.
Och flickorna, som alltid sett hur ont jag haft och ändå kämpat vidare, de 
VILL INTE ha likadant så de gör så mycket de kan för att undvika det. Så har
de stöd och kärlek och förståelse omkring sig också så de får möjlighet! 

MEN jag är så tacksam för att jag fått specialistvård nu och inte en massa
olika läkare, (som slutar efter någon gång och så blir det en ny igen) som
inte kan NÅGONTING vad det verkar. Okej, de har kunnat skriva remisser
i alla fall ;-)
Nu håller vi tummarna väldigt mycket för att jag ska slippa ännu en operation!
 
Visa fler inlägg