Nu var det verkligen länge sedan jag skrev här. Var min yngsta dotter som påpekade
att jag borde skriva igen. Har varit en märklig tid sedan sist. Har tagit emot att "dela 
med mig" av mig och mitt elände på något vis. Tröttnade själv på att det alltid kom
något nytt negativt, att det aldrig fick vara bra. Då jag psykiskt började må bättre, då
sorgearbetet börjat komma framåt lite mer - ja då började ALLT i kroppen att fullkomligt
rasa. Jag kämpade för att hitta glädjeämnen och meningen med mitt liv och gladde mig
också ofta- jag ÄR ju rik på det viset. Det dröjde aldrig länge förrän något slog undan
benen på mig, om och om igen. Åter igen drogs jag innåt mot "isoleringslandet". Fast
nu var det ännu värre utan att jag förstod det. Jag slutade berätta hur jag mådde, sa inte
något till någon om min oro och sakta stigande känsla av att något var riktigt fel. Så slut
i kroppen, så svag och trött kunde man inte vara om det inte är något som är fel. 
Och i takt med att jag slutade berätta så kändes det knasigt nog som att jag var mindre
"jobbig", som att jag skulle vara lättare att tycka om och så vidare. Jag tyckte mer och
mer att jag inte ville oroa mina nära och kära. Och då alla sjukdomar och undersökningar
började ta fart så kändes det så BRA att inte berätta om allt. Att inte göra folk oroliga i
onödan blev en sorts utmaning och jag kände mig så nöjd, utan att märka att jag blev
enormt isolerad på kuppen. Jag hade ju ingen att dela oron med, rädslan, uppgivenheten.
Men jag slapp också alla välmenande men dumma kommentarer, slapp känna det som
att man inte orkar med mig och mitt mående mer, slapp känna det som om folk säkert
tyckte att jag var inbillningssjuk, gnällig eller enbart psykiskt dålig.
Helt plötsligt en dag fick jag mig en rejäl utskällning, en otroligt besviken anhörig som
var så arg och ledsen och besviken för att jag INTE berättat. Jag fick höra att jag minsann
skulle vilja vetat, att det inte gick att lita på mig om jag inte berättade, att jag borde förstått
det efter det som hände Christian och hur vi kände då. All min omtanke om andra var
alltså helt fel!!! Och det var ju det. Det blev ju det. Det låg otrolig kärlek bakom att jag
inte ville oroa förrän jag VISSTE saker och ting säkert. Det blev som en chock för mig
att upptäcka att
jag så snabbt (redan 2 1/2 år) efter sonens brotgång kunde glömma vikten av att berätta,
så att OM det skulle hända att någon går bort, så behöver man inte grubbla och ha fler
obesvarade frågor än nödvändigt. Man får chansen att ge det man kan av sig själv, så
man kan känna det sen i stället för att vara ledsen över att man inte hann då man inte
visste - alltså det därr lite extra. NÅJA, nu är det ingen som ska dö här, vad jag vet, men
läxan är ändå densamma. Och den glömde jag bort i min stolthet över att "klara mig själv"
i det oroliga och jobbiga.
Och precis här...precis nu...gick luften ur mig så jag orkar inte skriva mer idag. Undrar om
jag korrekturläser detta i morgon och får en chock. Men i så fall får jag ändra då, för NU
ska jag gå och sussa...
 
Nu var det verkligen länge sedan jag skrev här. Var min yngsta dotter som påpekade
att jag borde skriva igen. Har varit en märklig tid sedan sist. Har tagit emot att "dela 
med mig" av mig och mitt elände på något vis. Tröttnade själv på att det alltid kom
något nytt negativt, att det aldrig fick vara bra. Då jag psykiskt började må bättre, då
sorgearbetet börjat komma framåt lite mer - ja då började ALLT i kroppen att fullkomligt
rasa. Jag kämpade för att hitta glädjeämnen och meningen med mitt liv och gladde mig
också ofta- jag ÄR ju rik på det viset. Det dröjde aldrig länge förrän något slog undan
benen på mig, om och om igen. Åter igen drogs jag innåt mot "isoleringslandet". Fast
nu var det ännu värre utan att jag förstod det. Jag slutade berätta hur jag mådde, sa inte
något till någon om min oro och sakta stigande känsla av att något var riktigt fel. Så slut
i kroppen, så svag och trött kunde man inte vara om det inte är något som är fel. 
Och i takt med att jag slutade berätta så kändes det knasigt nog som att jag var mindre
"jobbig", som att jag skulle vara lättare att tycka om och så vidare. Jag tyckte mer och
mer att jag inte ville oroa mina nära och kära. Och då alla sjukdomar och undersökningar
började ta fart så kändes det så BRA att inte berätta om allt. Att inte göra folk oroliga i
onödan blev en sorts utmaning och jag kände mig så nöjd, utan att märka att jag blev
enormt isolerad på kuppen. Jag hade ju ingen att dela oron med, rädslan, uppgivenheten.
Men jag slapp också alla välmenande men dumma kommentarer, slapp känna det som
att man inte orkar med mig och mitt mående mer, slapp känna det som om folk säkert
tyckte att jag var inbillningssjuk, gnällig eller enbart psykiskt dålig.
Helt plötsligt en dag fick jag mig en rejäl utskällning, en otroligt besviken anhörig som
var så arg och ledsen och besviken för att jag INTE berättat. Jag fick höra att jag minsann
skulle vilja vetat, att det inte gick att lita på mig om jag inte berättade, att jag borde förstått
det efter det som hände Christian och hur vi kände då. All min omtanke om andra var
alltså helt fel!!! Och det var ju det. Det blev ju det. Det låg otrolig kärlek bakom att jag
inte ville oroa förrän jag VISSTE saker och ting säkert. Det blev som en chock för mig
att upptäcka att
jag så snabbt (redan 2 1/2 år) efter sonens brotgång kunde glömma vikten av att berätta,
så att OM det skulle hända att någon går bort, så behöver man inte grubbla och ha fler
obesvarade frågor än nödvändigt. Man får chansen att ge det man kan av sig själv, så
man kan känna det sen i stället för att vara ledsen över att man inte hann då man inte
visste - alltså det därr lite extra. NÅJA, nu är det ingen som ska dö här, vad jag vet, men
läxan är ändå densamma. Och den glömde jag bort i min stolthet över att "klara mig själv"
i det oroliga och jobbiga.
Och precis här...precis nu...gick luften ur mig så jag orkar inte skriva mer idag. Undrar om
jag korrekturläser detta i morgon och får en chock. Men i så fall får jag ändra då, för NU
ska jag gå och sussa...
 

 

 

 

 

Hur tänker och agerar narcissister?


Vid första anblicken kan kriterierna för narcissism kanske kanske
inte verkar så farligt. För de som får känna på en narcissists dys-
funktionella beteende är situationen däremot allt annat än ofarlig.  
Det destruktiva beteende yttrar sig i eller beror på att de:
 
  • hyser föreställningen om sig själva som speciella och felfria
  • har en känsla av särskilt berättigande, förväntar sig sär-
    behandling  
  • förväntar sig att andra ska förutse och tillfredställa deras
    behov och önskningar (krav)
  • inte kan hantera frustrationer och motgångar
  • räknar med omedelbar behovstillfredsställelse
  • vill ha sin vilja igenom fullt ut
  • inte respekterar andras gränser
  • inte respekterar ett nej eller att någon är av en annan åsikt
  • försöker kontrollera sin omgivning
  • har orimliga krav och ställer ultimatum
  • får opassande vredesutbrott eller är passivt aggressiva (man
    bara känner eller ser ilskan, man anar den)
  • har ett svart-vitt tänkande, idealiserar och nedvärderar
  • hyser föreställningen att ”är du inte med mig är du MOT mig”
  • förmedlar dubbla budskap    
  • är sjukligt misstänksamma
  • känner sig illa behandlade och hämnas inbillade oförätter
  • tar på sig en offerroll/spelar martyr
  • saknar empati och inlevelseförmåga
  • utnyttjar andra
  • missbrukar förtroenden
  • använder ekonomisk och känslomässig utpressning
  • låter andra få veta att de är värdelösa och utbytbara
  • växlar mellan (manipulativ) kärleksfullhet och illvilja
  • använder sig av härskartekniker        
  • ljuger obehindrat och skamlöst
  • säger ”Det har jag aldrig sagt/gjort/hört/lovat…”
  • bryter överenskommelser och avtal
  • baktalar andra, sprider falska rykten och falskanklagar
  • spelar ut människor mot varandra
  • byter fokus i diskussioner  
  • använder ologiska resonemang
  • insinuerar och provocerar    
  • förolämpar, hånar och kränker
  • låtsas att de inte hör, vägrar svara och ”glömmer bort”
  • projicerar  (lägger över på andra, t.ex sina egna egenskaper) 
  • kallar andra för psykiskt störda, grälsjuka, våldsamma,
    falska…
  • talar om för andra (vet) vad andra tycker, tänker och känner
  • skam- och skuldbelägger andra
  • iscensätter meningsutbyten i syfte att ”peka ut” eller för-
    nedra andra   
  • är arroganta och mästrande
  • agerar impulsivt, ogenomtänkt och oförutsägbart
  • hotar och ger order
  • inser inte konsekvenserna av sitt handlande
  • har bristande verklighetsuppfattning
  • lär sig inte av sina misstag
  • är ointresserade av att reda ut konflikter och miss-
    förstånd
  • tar inte ansvar för sina handlingar
  • visar inte någon genuin ånger
     
    Dr. Phil skriver:
    ”Människoätarens enda mål är elegant i sin enkelhet: att
    kontrollera allt och alla. De avser att styra ditt liv, sina liv
    och vad helst som du har oturen att dela med dem. De domi-
    nerar alla sina interaktioner med andra. Människoätaren talar
    om för dig vad du tänker och hur du mår. De använder dig
    och allt omkring sig för att få det de vill ha. Om du eller någon
    annan går sönder på kuppen är det en mindre olägenhet;
    människoätaren skaffar sig helt enkelt någon annan. I det
    avseendet är människoätarens aptit omättlig. Eftersom de
    närmar sig omvärlden på detta sätt blir deras relationer full-
    ständigt och plågsamt ensidiga. Andra människor reagerar på
    dem med uppror, avvisande eller förbittrad passivitet. Slutligen
    kommer människoätarnas upplevelse av livet att präglas av
    frustrering och ensamhet.” (Dr Phil, Livsstrategier sidan 70-71)
     
     

    Innan narcissisten visar sin ”andra sida” kan det som sagt vara

    svårt för de flesta, även terapeuter, att misstänka att individen

    skulle lida av en personlighetsstörning. Det som utlöser det

    destruktiva beteendemönstret är bland annat:

    • att narcissisten inte får sin vilja igenom
    • förnekande av skam och skuld hos narcissisten
    • att man ifrågasätter och kritiserar narcissisten
    • att andra protesterar mot att bli behandlade som objekt
    • att det ställs krav på narcissisten
    • missunnsamhet, avund och svartsjuka
    • att man avvisar/lämnar narcissisten

     

    När mönstret av dysfunktionella beteenden visar sig kan man

    analysera villigheten hos den misshandlande att söka insikt och

    ta ansvar för sina handlingar. Är h*n narcissist är h*n oftast bara

    intresserad av att stryka ett streck över allt och gå vidare som

    om inget hänt, alternativt skylla ifrån sig eller erbjuda lögner och

    manipulativa förklaringar som ska rättfärdiga det dysfunktionella

    beteendet.

    Det rör sig helt enkelt inte om några missförstånd utan om mer eller

    mindre medvetna strategier för att försöka dölja sina tillkortakomman-

    den eller för att kontrollera andra och få sin vilja fram. Det mesta pekar

    på att narcissister saknar insikt om hur deras beteende uppfattas av

    och påverkar andra. Andra menar att det istället kan vara så att nar-

    cissister är övertygade om att alla andra tänker och agerar som dem

    själva och att de därför inte ser något fel i att ljuga, manipulera,

    kränka och utnyttja andra.

     

    Att ha en relation till en narcissistisk individ kan liknas vid att spela

    på enarmade banditer. Man får små utdelningar då och då som gör

    att man stannar kvar i hopp om att få tillbaka det man har satsat.

    Men sanningen är den att man alltid förlorar i längden, och ju längre

    man stannar desto mer förlorar man. Erfarenheten visar att den

    psykiska misshandeln ofta trappas upp med tiden samt att risken

    för att det även kan övergå i fysisk misshandel är överhängande.

     

    Viktigt är också att veta hur den som är utsatt för en narcissistisk

    person reagerar:


    Den psykiska misshandeln kan leda till att den utsattas själv-

    känsla tar stor skada och att den egna uppfattningen om

    vad som är normalt skakas i grunden. Utsätts man för mani-

    pulation, projektion och lögner kan man få en förvriden verk-

    lighetsuppfattning utan att man för den skull är “galen”. Den

    misshandlade utvecklar olika överlevnadsstrategier för att

    försöka hantera situationen och man talar ibland om anhöriga

    till narcissister som medberoende . Jag menar att de som ut-

    satts för psykisk misshandel även kan betraktas som ”över-

    levare”.

    Utsätts man för övergrepp är man per definition ett offer, ett

    brottsoffer. Offret har ingen skuld till den misshandel h*n ut-

    sätts för, något som kan liknas vid psykisk tortyr och själslig

    våldtäkt.

    • sömn- och ätstörningar
    • koncentrationssvårigheter
    • kraftiga humörsvängningar
    • rädsla och panik
    • uppgivenhet och passivitet  
    • ångest
    • depression
    • irritabilitet, aggressivitet och vrede
    • posttraumatisk stress
    • komplicerad sorg    
    • självmordstankar

     

    Alla förluster i livet kan utlösa sorg och alla kan känna igen

    sorgen när en relation tar slut. Men denna sorgeprocess inne-

    håller ytterligare komponenter som kan vara svåra att förstå

    för dem som inte upplevt det. Förutom att man utsatts för ett

    psykiskt trauma och kanske lider av posttraumatisk stress,

    måste man bland annat ta till sig och brottas med:

    • att det mesta byggde på en illusion från början till slut
    • att den andre inte alls var den han/hon utgav sig för
      att vara
    • att man bara var ett objekt för den andres behov, att
      man blivit (ut)nyttjad
    • att vederbörande saknar empati (kampen mellan att,
      vilja, tro att det inte är som det är och förtvivlan över
      sanningen är ibland outhärdlig)
    • att man inte blir förstådd eller trodd när man försöker
      förklara vad man upplevt och hur dåligt man mår
    • rädslan att narcissisten ska komma tillbaka i ens liv
      (om han/hon någonsin släpper taget)
    • det moraliska dilemmat att veta att andra kommer att
      falla offer för narcissisten

     

    Men  man skulle även kunna svara - För att narcissister

    projicerar, ljuger och manipulerar sin omgivning vilket leder

    till att man kanske inte uppfattar misshandeln förrän det är

    för sent, när skadan redan är skedd. Och ju större känslo-

    mässig och ekonomisk makt narcissister har över andra

    desto större skada kan de tillfoga dem (flyttat ihop, gift sig,

    köpt hus, skaffat barn, grundat ett företag etc, förövrigt

    tillfällen då störningen också kan “blomma ut”).

     

    "Att släppa taget om illusionen, det som kunde ha varit,

    och att ta till sig och acceptera faktum, det som är"

Adventssljusstake och knäskak

Publicerat i: Bakom masken, Hälsa Advent, Sjukdom, frustration
Får lite småpanik då jag märker vad sakta kroppen hämtar
sig. Tycker jag har tagit det lugnt precis som jag blivit till-
sagd, bara gjort lite vardagligt pyssel och inte allt på en
gång. Men så fort jag gör lite mer än vanligt (jag har ju viljan
och inspirationen så det bara visslar om det nu) så börjar 
helt plötsligt benen att skaka och hela kroppen att darra, det
är omöjligt att låta bli att sätta sig. Hjärtat börjar dunka och
det känns helt hopplöst att kunna göra något mer på ett tag.
Känns så jädrans tråkigt!!! Är så mycket jag måste och vill
göra. Tänkte ju att jag ska komma iväg till papsen i veckan
tll exempel. Har inte klarat av att åka någonstans på ett tag
nu, så det är klart jag vill komma iväg dit. Nå, det är någon
dag kvar dit så. Men i dag körde jag en vända uppe i förrådet,
skulle egentligen bara hämta ned adventsljusstakar och sånt,
men bar runt och kollade igenom och hade mig. så skulle 
jag bara bära ner det som skulle ner och gå till affären, men 
då tog det bara tvärt stopp. Började skaka i hela kroppen och
benen blev som gele och jag tog mig bara ned i längenheten
igen. Jag blir så himla besviken på mig själv, min kropp, då
det blir så. Kan över huvud taget inte styra det men känns så
bittert då jag har så mycket vilja och idéer nu, och det är ett
bra tag sedan nu och så ska något annat sätta stopp!!! Läser
ju på VSFB (gruppen Vi om förlorat barn) och av andra i sam-
ma situation att det är väldigt vanligt att man är sjukskriven
helt eller delvis under upp emot två år efter dödsfallet, att de
inte orkar någonting, att de inte har någon livslust, inte har 
initiativförmåga till något och lider av svåra depressioner. 
Många har som jag fått diagnosen utmattningssyndrom i kom-
bination med depression, och det är väl just den biten som
gör att man inte kan styra kropp och själ själv. Jag VET ju
sådana saker men har svårt att acceptera det för egen del. Kan
bero på att det aldrig varit "tillåtet" för mig att vara sjuk. Det
har alltid slagits bort och nästan hånats från vissa håll, kanske
från de viktigaste hållen då det gäller att få respons. Av den
anledningen har jag också alltid gått långt över mina gränser
för att bevisa hur stark och frisk jag var, och då orken inte
fanns längre blev jag bara ännu sämre, i både kropp och själ.
Naturligtvis. 
Hur som helst så är det väl det som gör att jag blir så galet 
irriterad då det blir så här. Jag kan liksom inte riktigt "tillåta"
mig själv att lyssna på kroppen, eller läkaren heller för den
delen. 
Men jag får se det positiva i allt; jag fick i alla fall ner stjärna
och adventsstake och lite senare blev det också mat gjord och
uppäten. Och i morgon då jag vaknar kommer jag att tro att
jag kan fixa allt jag vill på en gång, för då känner jag mig mer
stark igen och igen och igen och... Kanske, till slut, blir jag
starkare och kan hålla den grunden hela tiden. Men just nu
är jag tydligen inte så stark som jag VILL. Jag tänker på de som
har ett arbete att oroa sig över, eftersom man aldrig någonsin 
kan eller ska påskynda utmattningssyndrom (det är alltså en
helt egen diagnos men ett liknande uttryck för det är "att gå in
i väggen", men det används väldigt slarvigt). Måste vara en
svår sits att inte veta när man kan komma tillbaka till jobbet,
utan att alls kunna påverka det, möjligen genom att göra som
doktorn sagt. Samtidigt är det svårt att tas på allvar om man
har sjukpension och går in i väggen, folk har en ganska konstig
uppfattning om det; att man har sjukpension för att det räknas
som att man redan har tillräckligt med jobb att klara av en vardag
ändå med de/den diagnos man har. På det sättet är det illa nog
och en utmattningsdepression gör inte direkt saken lättare. Jaja
det är nog något som alla som VILL förstå redan förstår, och de
som INTE vill förstå kommer heller aldrig att göra det. Så jag
lämnar det ämnet så. 
 
Får lite småpanik då jag märker vad sakta kroppen hämtar
sig. Tycker jag har tagit det lugnt precis som jag blivit till-
sagd, bara gjort lite vardagligt pyssel och inte allt på en
gång. Men så fort jag gör lite mer än vanligt (jag har ju viljan
och inspirationen så det bara visslar om det nu) så börjar 
helt plötsligt benen att skaka och hela kroppen att darra, det
är omöjligt att låta bli att sätta sig. Hjärtat börjar dunka och
det känns helt hopplöst att kunna göra något mer på ett tag.
Känns så jädrans tråkigt!!! Är så mycket jag måste och vill
göra. Tänkte ju att jag ska komma iväg till papsen i veckan
tll exempel. Har inte klarat av att åka någonstans på ett tag
nu, så det är klart jag vill komma iväg dit. Nå, det är någon
dag kvar dit så. Men i dag körde jag en vända uppe i förrådet,
skulle egentligen bara hämta ned adventsljusstakar och sånt,
men bar runt och kollade igenom och hade mig. så skulle 
jag bara bära ner det som skulle ner och gå till affären, men 
då tog det bara tvärt stopp. Började skaka i hela kroppen och
benen blev som gele och jag tog mig bara ned i längenheten
igen. Jag blir så himla besviken på mig själv, min kropp, då
det blir så. Kan över huvud taget inte styra det men känns så
bittert då jag har så mycket vilja och idéer nu, och det är ett
bra tag sedan nu och så ska något annat sätta stopp!!! Läser
ju på VSFB (gruppen Vi om förlorat barn) och av andra i sam-
ma situation att det är väldigt vanligt att man är sjukskriven
helt eller delvis under upp emot två år efter dödsfallet, att de
inte orkar någonting, att de inte har någon livslust, inte har 
initiativförmåga till något och lider av svåra depressioner. 
Många har som jag fått diagnosen utmattningssyndrom i kom-
bination med depression, och det är väl just den biten som
gör att man inte kan styra kropp och själ själv. Jag VET ju
sådana saker men har svårt att acceptera det för egen del. Kan
bero på att det aldrig varit "tillåtet" för mig att vara sjuk. Det
har alltid slagits bort och nästan hånats från vissa håll, kanske
från de viktigaste hållen då det gäller att få respons. Av den
anledningen har jag också alltid gått långt över mina gränser
för att bevisa hur stark och frisk jag var, och då orken inte
fanns längre blev jag bara ännu sämre, i både kropp och själ.
Naturligtvis. 
Hur som helst så är det väl det som gör att jag blir så galet 
irriterad då det blir så här. Jag kan liksom inte riktigt "tillåta"
mig själv att lyssna på kroppen, eller läkaren heller för den
delen. 
Men jag får se det positiva i allt; jag fick i alla fall ner stjärna
och adventsstake och lite senare blev det också mat gjord och
uppäten. Och i morgon då jag vaknar kommer jag att tro att
jag kan fixa allt jag vill på en gång, för då känner jag mig mer
stark igen och igen och igen och... Kanske, till slut, blir jag
starkare och kan hålla den grunden hela tiden. Men just nu
är jag tydligen inte så stark som jag VILL. Jag tänker på de som
har ett arbete att oroa sig över, eftersom man aldrig någonsin 
kan eller ska påskynda utmattningssyndrom (det är alltså en
helt egen diagnos men ett liknande uttryck för det är "att gå in
i väggen", men det används väldigt slarvigt). Måste vara en
svår sits att inte veta när man kan komma tillbaka till jobbet,
utan att alls kunna påverka det, möjligen genom att göra som
doktorn sagt. Samtidigt är det svårt att tas på allvar om man
har sjukpension och går in i väggen, folk har en ganska konstig
uppfattning om det; att man har sjukpension för att det räknas
som att man redan har tillräckligt med jobb att klara av en vardag
ändå med de/den diagnos man har. På det sättet är det illa nog
och en utmattningsdepression gör inte direkt saken lättare. Jaja
det är nog något som alla som VILL förstå redan förstår, och de
som INTE vill förstå kommer heller aldrig att göra det. Så jag
lämnar det ämnet så. 
 
Visa fler inlägg