När jag går ut och sitter på altanen hör jag Ebba Gold, som om de
vore på gården bredvid, i vissa vindpustar. Det är fullt ös på stan
i kväll; Falu folkfest har startat på riktigt. Vill man bara höra musiken
kan man sitta hemma på balkongerna och lyssna likaväl. Man ser
varken de som spelar eller folket som är där och lyssnar och festar
runt. Så om det är stämningen och mötet med människor man vill
ha så blir man besviken hemmavid. Själv känner jag en viss saknad
från den tiden man var med och gjorde något roligt, då kroppen klarade
av det, då själen inte hunnit sargas så svårt att man inte vågar något
alls längre. Konstig nog vet jag att vore jag med där i vimlet så skulle
jag inte ha någon som helst problem med det, tvärtom. Men ändå är
det långt till att ta steget. Har varit med om så mycket. FÖR mycket.
Men det är bara jag själv som kan hela detta inom mig. För att komma
dit måste kroppen få hjälp först, för på senaste halvåret är det den som
tagit musten ur mig så fort jag kommit en bit på väg. Men jag ska dit.
 
 
 
En annan saknad jag per automatik känner då jag hör musiken från stan,
är saknaden efter Christian. Han älskade sådana tillställningar, han älskade
musik och folk och stämningen. Sommaren var hans tid, då mådde han
som bäst - utom sista sommaren då (men han var på Sabaton och orkade
med en och annan grej som Seaside och andra bröderna Christensson-
träffar i gräset, vid vattnet, i parken. Då satt de och drack lite och pratade
och skrattade. Åh vad han levde upp sådana stunder. 
I dag är en sådan kväll då han skulle mött upp någon/några av sina syskon,
kanske sin far, kanske någon tjej, och haft kul. Han skulle ringa och skratta
och prata högt och vara så där kärleksfull som han alltid var då han ringde.
Kanske du kan vara på alla festivaler och konserter nu gubben. Men jag får
fortsätta vänta på dina telefonsamtal, det kan man inte komma ifrån. Och
jag saknar det så förbannat!
 
 
 
Inomhus lyssnar jag på massor av bra musik i kväll. Skavlan bjuder på en
musikkavalkad från programmen 2009-2014. Det är Cat Stevens, September,
Robyn, Håkan Hellström, Alicia Keys och en massa andra bra sångare. Man
blir inte direkt mindre nostalgisk av det. Finns så ootroligt mycket bra musik
i denna värld! Har fortfarande lite jobbigt med att lyssna, särskilt från dåtid.
Inte bara av en anledning utan där är många. Återigen detta med att ha haft
en tid som nu är bakom mig, att tiden fått en annan betydelse och ett annat
sätt att vara för mig. Och så klart alla dessa människor man förlorat. Sen
beror säkert en del också på att man börjar bli lite äldre, är ensamstående och
kanske letar efter meningen med livet och kärleken. Allt blir jag på något vis
påmind av på ett starkare vis av musiken. Finner ingen healing riktigt i det än.
Men det kommer...
 
 
 
Jag lägger tarot igen. På riktigt. I går kom Ammie mitt i en läggning, och då
hade jag inte lagt kort på länge länge, och så dyker hon upp mitt i! Vi brukade
lägga en del tillsammans, var faktiskt en bra kombination med oss två, både
för andra, varandra och för oss själva. Ja, Ammie känner ju på sig så det var
väl egentligen inte konstigt att hon kom just då. Vi lade en stor stjärna för henne
också, så klart. Sedan satte hon sig och tog emot lite info från en annan
dimension medans jag lagade lite mat (rödbetsbiffar, tofu, ris och majs med en
liten vitlöksyoughurt åt oss. Efter att vi ätit läste hon vad hon fått till sig och
helt plötsligt brast det, så vi satt och pratade i timmar om tiden då allt med
Christian hände, tiden efter, om hur han kan ha känt, hur jag kände, vad jag
minns och vad hon minns, hur allt har förändrat allt, hur synen på liv och död
ändrats, och egentligen om ALLT. Hon frågade och jag svarade, hon sa hur
hon tänkte och jag sa hur jag tänkte, vi skrattade och grät floder och det gick
inte att sluta. Hon är seriöst den absolut finaste människa jag vet, hon bjuder
på sig själv, hon låtsas inte; är hon ledsen då visar hon det, inte ett dugg rädd
att prata om eller fråga om någonting fast hon vet att det gör ont av förtvivlan
i både henne och mig. Hon kommer åkande med sin bil och hälsar på, när som
helst och hur som helst. Är hon i behov av att prata av sig, vet hon att jag
är i behov, ja då kommer hon. Jag älskar henne verkligen. 
Så idag har jag försökt smälta lite av gårdagen, Ammie kom en sväng i dag
med, en kortare sväng. Jag har gått djupare i tolkningarna från igår och inser
att jag är dum som inte kommer ihåg hur oerhört mycket det gör och hjälper
en med det inre med tarot. Det är ju terapi, det är ju tecken, symboler som 
precis som drömmar vill visa oss något. Väldigt skön känsla att hitta det igen.
Ska lägga för någon annan också så jag kommer igång igen med det. Vet att
gör jag det så kommer skrivandet mer avslappnat igen, kreativiteten så jag
kan pyssla, horoskopen kan komma tillbaka (har inte ens gjort ett årshoroskop
ju, vilket jag brukar ha gjort redan i januari och inte bara för mig då), ja det
mesta lossnar nog då. Vore sååå skönt...
 
 
 
 
Vi har haft en väldigt tuff vecka här. Dottern har skrivit sin C-uppsats
(med oerhörda krav på sig själv som vanligt) på, som det är just nu,
drygt 45 sidor och då är hon inte klar än. De som aldrig pluggat på
högskola har absolut ingen som helst aning om vad det innebär att
skriva uppsats där. Det handlar alltså inte om "uppsats" typ från hög-
stadiet precis! Nej, det är vetenskapligt, uppbackat med forskarresultat,
metoder, frågeställningar, slutsatser, EGNA reflektioner och otroligt
mycket läsning innan. Språket är inte det vi använder oss av till vardags,
och väldigt mycket är dessutom på engelska eller något annat språk.
Hon är otroligt duktig att skriva, tänka, formulera sig och fånga det
mest relevanta. Mycket av det hon skrivit har hon gjort med sina barn
omkring sig, de vanliga vardagssysslorna, jobbet och allt annat. Sorg,
hälsa, barnafödsel och stress har inte hejdat henne och nu börjar hon
äntligen se ett slut på det hela. 
Denna vecka har hon och barnen varit här alla dagar utom en och jag
har försökt att hjälpa henne med att ta hand om barnen och fixat något i
magen och peppa lite då och då. Har varit väldigt mysigt. Men jag tror
jag ska hyra ny kropp ett tag, länge sen jag hade så ont!!! Men jag tror
det beror mycket på att jag behöver kortison också för värken är överallt
just nu, precis som det var innan jag hade kortison förra gången. 
 
 
 
 
 
 
 
Det händer mycket runt omkring nu IGEN. Svåra saker som tarvar efter-
tanke. Trodde aldrig jag skulle fundera så här mycket över döden och
livet i en ålder av 53, men med ett liv kantat av död och sjukdomar och
fruktansvärt tragiska sådana dessutom, så vore det konstigt om jag INTE
hade funderingar. Förr visste man att man dör när man blir gammal, om
man inte blir skadad i en olycka, får cancer/kräfta eller hjärtinfarkt (och allt
det var ovanligt). Nu dör det nära och kära som man inte alls kunde tänka
sig. Nu har var och varannan mer eller mindre svår cancer, unga människor
får stora, svåra hjärnblödningar, ja det känns som om ingen kan gå säker.
Det kan man ju inte heller, men förut kunde man gå i den känslan, lite känsla
av trygghet. Nu handlar mycket tankar och känslor om sjukdom/hälsa, död
och det liv man haft och har kvar att leva. 
 
 
 
 
 
 
Katten Greta fortsätter att finna sig väl tillrätta här hemma. Både hon och
Rusken trivs mycket bra med varandra och tillvaron, och det känns mysigt
att se hur de tyr sig också till varandra. Men ofta, ofta trängs de för bästa
platsen hos mig. 

Livet - döden - varsel

Publicerat i: Döden, Livsfrågor Kropp och själ, Skriva, Smärta, sorg
 
 
I dag gjorde sig livets förgänglighet tydlig igen. Av någon konstig
anledning vaknade jag halv 7 i morse. Inte kissnödig eller något,
utan jag bara vaknade denna för mig udda tid. Gick ut och satte mig 
och tände en cigarett. Det var tyst på gården. Helt plötsligt kommer
en ambulanskille springande över gården och rusar in i porten snett
bredvid min altan, 2 ambulanser kom snabbt inåkande på gården och
den förste mannen kom ut och dirigerade in de andra 3; in där nere
till vänster. De hade hjärtstartare och en massa annat med sig in, Nå,
jag ville inte verka nyfiken så jag gick in och la mig igen och sov snart.
Vaknade efter 2 1/2 timme igen och går ut efter intag av mediciner.
Ammie kommer gående och då hon är framme säger hon att likbilen
står bredvid huset. Jag hörde att en bil kom, men såg den inte. Förstod
då att det inte gått att rädda mannen bredvid. Det kändes väldigt tungt.
En storväxt herre, kanske tio år äldre än mig, gick alltid sakta, sakta
med käpp då han hade problem med värk och hjärta. En mycket vänlig
och glad man, då jag flyttade hit sa han; "Välkommen till en bra gård!
Här hjälps vi alla åt" Det gjorde väldigt mycket faktiskt, man kände sig
välkommen. Han bar på ett stort kors och brukade hjälpa folk i andra
länder med att åka dit med insamlade saker. Höll sig mycket för sig
själv, precis som jag. Det känns väldigt sorgligt, kommer vara ett stort
hål efter honom på gården. Som närmsta granne brukade vi heja på
varann och småprata lite då och då. Han älskade att bada och frågade
allti mig om jag varit och badat något. Många gånger satt han själv
vid sin grill på hörnet och grillade en massa och så kom det en hög med
människor och åt tillsammans med honom. En intressant människa.
Vila i frid Sören!
 
 
 
Det har varit några dagar efter operationen då jag haft någon sorts
spärr och inte kunnat skriva. En del kan bero på saker jag HAR skrivit
om precis, som om automatspärren slog in då något obearbetat kom
till ytan. Nåja, efter disskussioner med nära och kära kan jag lägga
det åt sidan nu och "öppna upp" igen, tror jag. En del beror också på
att det gjort så pass ont i foten OCH i rygg, höfter och ben då jag varit
tvungen att sitta med foten i högläge så mycket. I vanliga fall måste
jag ändra läge och röra på mig hela tiden för att inte få värk. Har också
hunnit med en omgipsning. Ingen hade talat om att om jag inte höll
foten i högläge det första dygnet så svullnar foten och gipset som inte
hunnit torka då blir för stort, vilket skedde i mitt fall. NU vet jag, så efter
omgipsningen var jag jätteduktig på att sitta som jag skulle. Det gör
fortfarande ont, men inte hela tiden, och gipset ska sitta till på fredag
åtminstone. Då ska jag på återbesök, stygnen ska tas och så får vi se
om jag slipper undan gipset.
 
 
Visa fler inlägg