Finaste vännen på jorden

Publicerat i: Allmänt, Operation, Pappa, Cancer, Myelom, Sjukdom
Min finaste vän på jorden skrev idag och frågade om jag mådde dåligt idag.
Hon gjorde det. Vi har väldigt nära kontakt även på det själsliga planet, med
många tankeöverföringar och tillfällen av förvåning då saker och ting faktiskt
inte kan förklaras som tillfälligheter. Är det någon som känner på sig hur jag
mår så är det hon (och tvärtom). 
Nu mådde jag mest fysiskt dåligt idag, med värken som sliter i axlarna och
trötthet efter dåligt med sömn på grund av värken. Kände också lite småångest
då det var så mycket som kört ihop sig med operation, axelbehandlingar, diabetes-
sköterska, hemtjänst, hjälpmedelsbehov, och andra praktiska saker inför och
efter operation. Ringde dock till vårddcentralen och sa som det var; att jag inte
visste vart jag skulle vända mig och att det var flera frågor jag behövde hjälp med.
Hon var så förstående och bra att lyssna, vägleda och peppa. Så nu har jag lite
mer kött och benen och mindre ångest inför det hela.
 
 
 
Nu råkar jag veta att det min vän menade nog mest var oron inför min pappas
mående och skick just nu, och mötet med hans läkare i morgon som jag ska
vara med på. Så är det så klart, men kanske inte på det viset, jag är mest oroad
över vad vi ska få höra/veta och att något så hemskt som att han ska gå bort nu
ska hända. För vad kan jag göra med en fot i gips? Hur ska jag kunna hjälpa,
stötta, göra det som behövs? Jag VILL ju också göra allt det, men kan ju INTE
om det skulle ske snart. Dessutom vill jag naturligtvis inte förlora min pappa än!
Fast jag är den som fått möjligheten att få och kunna höra honom berätta om
sitt liv mest av oss, så vill jag höra mer. Och mer och mer. Jag vill kunna krama
den där envisa, stolta kroppen många gånger till. Jag vill vara säker på att han vet
hur mycket han betyder och betytt, hur älskad han är och har varit för så många
människor genom livet, hur stolt jag är över honom och det han gjort. Samtidigt vet
ju även jag att det är egoistiskt att tänka så. Jag skulle naturligtvis unna och förstå
om han inte orkar och vill mer. Den smärtan han känner på alla plan, den känslan
av oförmåga då inte ens envisheten räcker till för att göra saker - den är inte lätt.
Usch så svårt det är att se luften gå ur en människa man älskar!!!
 
 
 
OCH om nu min vän och jag mår pissigt idag - hur sjutton mår min far då??? 
Särskilt en dag som denna, då regnet faller oavbrutet, då det råa når ända in i 
märgen, då mörkret börjar sänka sig allt snabbare, då isolering nog kan kännas
oerhört tufft... 
Det hjälper att ha en vän som känner och vet och som då faktiskt också hör av
sig och verkligen bryr sig. Det är många gånger vi sagt; vad gjorde vi utan varandra!!!

Bomber i kvarteret och kärlek i hjärtat

Publicerat i: Barnbarn, Bomber, Operation, Värk Fotoperation, Kärlek, Smärta, Vänskap, barnbarn, döttrar
 
 
Ja nu är det gjort! Foten i gipsskena och 2 skruvar, efter 1 timme och
trekvarts operation och narkos som tog omedelbart. Jag var skitnervös
före, just för narkosen, i och med att det i släkten är 2 som gått bort 
under narkos och för att jag visste med mig att jag fortfarande är svag.
Så, även om det låter fånigt, så var jag skitglad att jag vaknade upp och
förstod att jag överlevt. Tycker mina käraste har haft nog med tragik i 
sitt liv och så har jag inte spart ihop till begravningen ännu ;-)
Ont hade jag inte förrän jag gick och lade mig i går kväll. Okej, jag var
uppe och sprang hela eftermiddagen/kvällen eftersom jag inte kände något.
DUMT! Otroligt dumt! Men svårt att låta bli när man har sina kära barn 
och barnbarn nära sig. Vi hade en underbar kväll tillsammans. 
 
 
 
Efter att ha försökt att somna i 1 1/2 timme kom jag på att jag glömt ta
värkmedicinerna och nu hade också bedövningen släppt, så jag gick upp
och ut för en nattcigg. Klockan 00.55 small det till nåt så enormt, helt
från ingenstans och jag bara ropade till av rädsla. Lät som om det kom
precis bakom huset på andra sidan gården, vid dagiset, och som om det
var en sprängning av något slag. Skitläskigt var det, men jag tog värk-
mediciner och linkade in till ängen igen och lyckades somna. På morgonen,
efter att ha varit vaken ett tag kom jag på vad som hänt och talade om för
tjejerna och Erika som nyss pratat med någon berättade att personen sagt 
att det varit en bomb i vårt kvarter och att det var avspärrat och fullt med
poliser där. Under dagen har man kunnat läsa om det i media. 
 
 
Söt ängel som jag fick av Sannah idag :-D
 
Dagen i dag blev alldeles makalöst full med människor. Sannah och Carro,
Ammie och hennes 2 tjejer kom också förutom mina tjejer och barnbarn som
redan var här. Busters pappa kom en snabbis och hämtade upp sin lilla
familj också. JÄTTEMYSIG dag och jag tankade otroligt och hoppas jag
gav ut också, att vi mitt i allt kaos både kunde ge och ta emot. Och nog
var det väldigt skönt att vara ute i solen hela dagen. 
 
 
Nataniel fick lite "bajs" och en kackerlacka att luras med och fina klister-
märken

Nu på kvällskanten kunde jag nästan inte ta mig in och värma maten och
att ta sig ända in i vardagsrummet och soffan var nästan omöjligt - men det
gick. Efter en stund med foten i högläge (så som jag ska sitta så mycket
det bara går) så fick jag så jädrans ont att jag rev mig själv i håret i nå'n
sorts försök att komma ur det hela. Funkade inget vidare. Inte gick det att
hålla stilla kroppen och särskilt inte foten heller. Det där att "vrida sig i
smärtor..."
Okej, jag har lärt mig min läxa (en stund i alla fall) och i morgon ska jag ta
hand om mig själv lite bättre har jag bestämt mig för. Vore bra korkad annars.
I morgon ska jag sitta med foten i högläge och skriva och läsa och skriva
igen. Har inte kunnat det på några dagar, av nervositet antar jag. 
"...and I sing to myself, What a wonderful world..."
Det går inte att förklara hur det känns att plötsligt se, när man trott
att man såg redan innan. Det är inte förrän nu jag inser vad dåligt jag
ser med det ögat som var det med bäst syn innan operationen. Jag
ser mest en grumlig grå hinna framför allt jag tittar på med vänsteögat.
Höger ögat såg jag BARA en grå sörja med före ingreppet.
Då jag kom dit och det äntligen blev min tur för de första förberedel-
serna gjordes det en undersökning av synen och på 3 1/2 månad hade
den försämrats så mycket att hon var förvånad och testade igen. Men
synen VAR verkligen så mycket sämre, och då ska du veta att jag alltså
redan var dålig nog för operation då i september, och mätningen av ögo-
nen var svår att genomföra på högerögat för starren låg så tjock så det
var svårt att ta sig igenom. BÅDA ögonen gjordes i ordning för operation.
Blev så glad för det, lika bra att ta allt på en gång tyckte jag. Sen blev
det väntan och väntan med en massa droppande i ögonen då och då, med
bedövningsdroppar. Fick träffa läkaren som skulle utföra operationen och
han konstaterade också att det gått fort med starren, men då jag frågade
honom hur det kunde gå så fort så sa han att det inte alls var konstigt. 
Om man var så ung (!!!jo jag tackar jag) som jag var då jag fick gråstarr
så brukar det gå väldigt fort, det är en mycket mer aggressiv form av starr.
Vet inte om det skulle vara en tröst. Särskilt med tanke på att han också
talade om att han visst inte fått remiss på båda ögonen (? jag såg visser-
ligen skapligt bra med vänsterögat då i september men inte NU) och då
kunde han bara ta höger öga vid det tillfället, och så måste jag skaffa en
remiss till för det andra. Han sa att om det stått båda ögonen så hade han
fått lov att operera båda även om de såg bra. Lite knäppt. Nåja, jag är nog
ändå lite tacksam att det bara togs ETT öga då. När det sedan efter ytter-
ligare väntan och droppar blev min tur så var det baske mig ingen trevlig
upplevelse! Ljus mot ögat gör väldigt ont vid starr, här lades en duk eller
vad det var över ansiktet, hål för ögat snittades upp och så sattes den
starka operationslampan på direkt mot ögat, ögonlocket fästes upp och så
var jag tvungen att TITTA rakt fram/upp. Det var skitäckligt då man SÅG
och kände (inte direkt smärta dock) då det snittades och plockades ut ur
ögat, blodet som fyllde synfältet - kändes lite som en sorts explosion i
huvudet eller liknande, inte så det gjorde ont men annars, och vattnet som
hälldes i ögat flera gånger. Det sved i ögat det och gjorde riktigt ont då han
stoppade in den nya linsen, det gjorde ont då linsen bankades längre in.
Vet inte, men misstänker att bedövningen inte tagit ordentligt, var vid 2
tillfällen osäker om de förberedande dropparna verkligen träffade rätt, de
som skulle bedöva, men litade på sköterskan (som i och för sig var väldigt
stressad). Nå ja, det kanske skulle göra ont, man vet ju inte. Däremot VET
jag att inför nästa operation måste jag ha något riktigt muskelavslappnande.
Det allra värsta med operationen var ändå all förbenade kramp i de 2 stora
ryggmusklerna invid skulderbladen. Det krampade så man lyftes från stolen.
Flera gånger. Och inget kunde man göra, bara vänta på att de skulle släppa
och låta bli att röra sig eftersom man höll på med ögat - kunde gått illa. Jag
var ju väldigt orolig inför just ryggkramper så jag fick något lätt lugnande,
men det hjälpte ingenting - på något sätt. Jag har fortfarande ömhet och nära
till kramp i dessa muskler.
Så var det i alla fall "Färdig, upp och sitt, vänta en liten stund och sen är det
bara apoteket kvar" som sköterskan sa. Droppar som måste köpas ut och
droppa i ögat 3 ggr/dag under minst en vecka. Smärtlindrande och mot in-
flammationer. Man var lite susig då man gick ned till apoteket och sedan gick
ut och inväntade ängeln Ammies skjuts hem. Groggy.
 
 
 
Men då jag kom ut!!!! Det blåste och var isigt kallt, lamporna runt huvudin-
gången var tända, och det var auror överallt. Men himmel vad klart jag såg!!!!
Det opererade ögat (alltså jag får en klump i halsen av lycka) såg ALLTING
helt kristallklart. Jag minns inte hur otroligt många år sedan det var sedan jag
såg bra på avstånd (jag var 18 år och nybliven mor till Christian då jag fick
mina första glasögon). Det senaste halvårets grå massa som växt fram så 
man inte förstått hur mycket det försämrade synen, den gjorde att jag blev
i min egen lilla värld också den. Jag vet, jag gick ju med läsglasögonen på
mig på slutet eftersom jag ändå inte såg riktigt. Klart man hamnar ännu mer 
i sin lilla bubbla då. NU ser jag ju mattans mönster hemma, snödrivornas
delar, skyltar på avstånd, trädens grenverk och blad, detaljer detaljer detaljer.
Då jag klev upp i går morse hade jag glömt operationen först och fick en
lyckorysning i hela kroppen då jag såg in i rummet och såg allt och såg ut
igenom fönstren till och med och allt var kristallklart. HUR bra ska det då inte
bli när båda ögonen är klara!!!!??? Jag menar, då kan jag ju pyssla och SE
vad jag gör!
Jag kan njuta av det jag ser och gör som är vackert. Det gör skillnad. Jag kan
ju se NU vilken enorm skillnad det är om jag blundar med op ögat och bara ser
den grå-beiga grumliga bilden mot om jag ser med det gjorda ögat. TACKSAM.
Ska på återbesök för detta ögat den 1 februari kl 8.15 - en söndagmorgon!!! 
Det är inte inom landstinget utan finns där för att lätta på köerna för alla som
väntar på ögonoperationer, så det är ju bra. För oss menar jag.
 
 
 
Kommande vecka blir det läkarbesök på torsdag, samtal på fredag och på
måndag blir det röntgen av fötter och sen ska jag direkt till ortopeden efter
det. Får kanske besked direkt om vilken operation det ska bli. Så jag tar ett
steg i taget, och kommer framåt sakta men säkert. Ska försöka vara rädd om
deframsteg jag gör nu och inse att även myrsteg tar mig någonstans. Så jag
inte ramlar bakåt i onödan... Christian håller sitt vakande öga över mig från sitt
ganska nöjda ansikte (just nu i alla fall) på skrivbordet. Jag bär hans troliga
åsikter och ord med mig i allt jag gör och är rätt stolt över att ha SÖKT hjälp
så jag kan FÅ hjälp, för det sa han alltid åt mig att göra. Liksom jag fick honom
att inse att det är bra att gå och prata om sådant som tynger ens själ, men
tyvärr fick jag inte honom att inse att man KAN få hjälp med kroppen också,
han såg nog inte så mycket bevis för det i sin omgivning... 
Christian ja, det händer att jag verkligen önskade att han var här för att styra
upp vissa saker. Att han var här och återigen kunde visa sin odömande attityd, 
visa hur man beter sig mot varandra, hur man ger nya chanser, hur man kan
försöka ena och förena i stället för att separera och sära. Att han var här och
med sin humor kunde få folk att slappna av och känna sig omtyckta. Kanske
stoppa tankar och beteenden som går för långt med sin klokhet och empati.
Men, det borde ju räcka med att bara tänka på honom tycker jag. Att försöka
hedra honom och hans liv på det sättet. Och tanken ÄR faktiskt tröstande mitt
 i all önskan, saknad och längtan... Gott föder gott. Ont föder ont. Så är livet
uppbyggt på något vis. Är så skönt att vi faktiskt kan välja vad vi vill ha mesta-
dels i vårt liv i alla fall. Sen kanske vi inte alltid VET vad som är gott eller
ont, och för vem eller vilka, vi är inte fullärda så att säga. Meningen brukar fram-
träda efter att det gått ett tag ibland. Men en sak är säker: ONT KAN BARA 
FÖDA ONT! Det behöver man inte vara särskilt klipsk för att förstå egentligen.
 
 
Visa fler inlägg