Kaos, kärlek och kortison

Publicerat i: Osjälvisk kärlek, Sjukdom Mötas, Smärta, Vänskap, Värme
I dag var jag iväg på morgonen och gjorde datortomografi av ansikts-
skelettet och bihålorna. Inte för att jag tror det kommer visa något, men
läkaren ville ha den gjord så man kan vara säker på att det inte är något
galet där. Inte vet jag om de kan se kronisk bihåleinflammation eller vad
hon hoppas hitta. Läkaren är väl mest ute efter en anledning till mina
ökande vita blodkroppar och nu också blodplättar. Nå, jag hade hellre sett
en ordentlig undersökning av ryggen just nu faktiskt. Har ALDRIG haft så
förut att jag inte kan stå eller gå mer än en liten stund i taget innan jag sen
måste sätta mig mot värmedynan och vila. Det vrålvärker i heeela ryggen,
men mest i svanken, bäcken och mellan skulderbladen in emot ryggraden.
Kan vara ett skov, fasettlederna har ju redan sviter efter inflammationerna
och det kanske alltid kommer vara så här, men då MÅSTE jag ha en stel-
operation för det går INTE. Men ska testa kortisonet igen. Tyvärr kan det
dröja innan jag får tid på ortopeden (kunde ta runt 5 månader, men står på
återbudskö också) och då jag väl ska dit vet jag inte om jag kan prata rygg
eftersom jag ska dit för fot-operation. Men så här kan jag inte ha det.
Jaja, jag har ändå trotsat kroppen. Man biter ihop så hårt det går, det
KÄNNS att man gör det. Igår tog jag bussar (fick byta både dit och hem) till
en butik (ja Schenker har ju sina ställen där de lämnar ut och de kan vara 
långt hemifrån) där jag hämtade paket och handlade hem lite. Paketet var
stort men inte så tungt. Jag missade precis bussen och fick stå ute och
invänta nästa buss halvtimmen senare. Jag fick lov att stå och hålla upp
mig med stöd på båda sidorna! Sjukt! Men det var fina saker i paketet :-)
 
Ostryket men ändå...
 
Hemma sen, satte jag mig och sydde 
klart manteln. Det gick ju inte att låta bli, blev så nyfiken på hur den skulle
bli och så är det ju jul snart. Så med många småpauser vid värmen fick jag
den äntligen klar - liiite stolt över den faktiskt. I dag blev det mindre gjort på
pysselfronten. Efter mycket väntetider också idag, så kom jag hem och la
mig direkt för en timmes vila på spikmatta. När jag sedan kom upp igen 
blev det nära nog kaos, då kära syster ringde och det visade sig att mammas
man Rolf hade brytit höften och var på väg till Falun från Ludvika lasarett.
Men det mest kaotiska var att mamma varit med till Ludvika lasarett (hon
kan ju inte lämnas själv hemma mer än en liten stund) och personalen där
hade skickat henne att ta bussen hem själv!!!! De visste ju inte att hon är
så dement. Ni anar inte vilka tankar som snurrade runt i huvudet på både
mig och syrran, som med sin karl var på väg för att leta upp henne och få
med henne hem till sitt igen. Mamma har inte åkt buss på säkert 50 år! Hon
vet inte ens hur man går för att ta sig hem, eller till en hållplats eller någon-
stans alls över huvud taget! LILLA MAMMA! Trodde vi skulle få be polisen
om hjälp och jag var så ororlig över vad hon hade för kläder, då jag vet att
det inte brukar vara så hävligt med den saken. Mycket riktigt. Då syrran
och hennes karl hittade mamma hade hon ingen vinterklädsel på sig. Men 
hon hade inte tagit sig någonstans än, så de fann henne på lasarettet som
tur var. Hon visste väl inte ens vad som hänt vid det laget! Är så himla glad
att ha min syster nära nu, de har ju bil och körkort och är två också, så det 
är verkligen guld värt. VAD hade man gjort annars en sån här gång!?!? Jag
vågar inte ens tänka på det. Känner mig trygg...
Och lilla Rolf då? Jo, han ska opereras i morgon, men mer visste han inte
då han ringde. Han verkade ganska lugn och avslappnad (blev nog lite av-
koppling ärligt talat) och han blev serverad mat fast det var länge sen de andra
åt, man riktigt hörde att han tyckte om att bli ompysslad. Ja käre värld, de
har det inte lätt de heller!!! Men kanske kanske kan vi nu smyga in lite kom-
munal hjälp utan att mamma protesterar allt för mycket. Det skulle behövts
för länge sen. Rolf är äldst av alla och har problem med allt möjligt han också.
Men han har inte riktigt "vågat" skaffa hjälp vid kommunen, har svårt att
propsa på för egen del. Mammas humör skrämmer. Och hon rår ju inte för det
hon heller. Nu för tiden.
Men NU vet jag ingenting om hur någonting blir från och med i morgon. Det är
jobbigt. Att inte veta. Att kanske vara tvungen att åka iväg NU, när jag redan
har så svårt att hinna och orka det som ska göras. Å andra sidan blir det ju
ingen jul med de mina här att förbereda för om jag måste åka bort. Jag syr och
pysslar (har inte råd med några köpeklappar) och kämpar verkligen för att hinna
OCH orka med den värken jag har. MEN om det inte går att fixa på annat vis
(ska visst vara väldigt svårt att få jourhjälp nu, omöjligt) så är det klart att jag
ställer upp igen. Självklart! Hahaha. 5 minuter innan, om ens det, pratade jag
med Erika och sa att det var sån tur och så skönt att jag INTE hade något jag
var tvungen iväg för eller något jag måste göra i helgen, då jag hade så ont!
Det går att planera om annat, men inte DET. Smärta eller sjukdom har egna
regler. Det såg vi ju idag. 
Av olika själsliga och andra orsaker bad jag mammas bästa väninna om hjälp.
Jag bad henne vara hos mamma i natt, då jag inte klarade av att åka dit. Det 
var också sent och jag var så totalt slut i kroppen och rädd för att "ramla" igen
då jag nyss börjat må bättre. Syrran kunde inte heller av olika anledningar. Och
jodå, mammas väninna ställde upp så himla fint och åkte dit för att vara med
mamma i natt. Jag hoppas hon förstår vilken stor betydelse det har det hon gör!
Så underbart gjort! Kommer aldrig att glömmas. 
Så just i kväll och i natt kan vi slappna av, så får vi se vad morgondagen har att
ge. EN dag i taget och med kärlek i sinnet så löser man det mesta. 
I kväll har jag tankarna hos alla jag älskar och tycker om. Jag är rik...
 
 
 

Bara aska och minnen

Publicerat i: Christian, Osjälvisk kärlek, Poesi, Sorg döden, Ångest
 
 
Det där blänket
mitt i värmande blick
lindar ångest runt hals
De där kisande två
de gröna, de älskar
rakt igenom bild
 
All sorg i samlad ansiktsform
under urtvättad kepa
Läppar ingen får kyssa
amorbågen orörd nu
Strävhet från kind
känns ännu i fingertoppar
 
Det finaste av fina
min son i all sin prakt!!!
 
Står med smärta i famn
smärta i själ, smärta i morgon
Med bara bilder 
med bara minnen
och aska nedstängd i jord
 
Kan inte fly, kan inte fäkta
Återstår "Bättre...än illa..."

KAN man tävla i sorg???

Publicerat i: Insikter, Livsfrågor, Osjälvisk kärlek, Självkänsla, Sorg Kommunikation, Ovänskap, Respekt, Tröst, Vänskap, människovärde, osjälvisk kärlek, sorgbearbetning, våga be om hjälp

KAN man tävla i sorg??? Vad är det? Hur gör man? 

Jag menar om det är äkta sorg kan man väl inte mäta

den? Den bara ÄR... Om man inte vet var man ska göra

av sin egen sorg, hur man ska hantera den, men kanske

någon annan vet att hantera SIN sorg, eller kanske

försöker på det bästa sätt den kan - är DET att tävla i

sorg? Vem vinner då? Den som inte vågar uttrycka sin

sorg eller den som försöker, kanske inte kan hålla emot

sina känslor? Vem vet hur ANDRA ska visa och hantera

sin sorg? Är det inte på olika vis, eftersom vi ÄR olika?

Kan man inte då i stället för att döma andra, kunna finnas

till för varandra, turas om att behöva stödet och att ge det?

I stället för att tävla om vem som betydde mest för den

som gått bort, försöka se det som att alla hade olika SORTS

betydelse, inte MER eller MINDRE? I stället kan man vara

tacksam och glad för att haft varandra den tid som var och

inse att ingen kan ha haft samma roll i den dödes liv och

den som gått bort hade olika roll i våra liv; barn, syskon

(syster, bror, lillasyskon, storasyskon), barnbarn, mostrar

och morbröder, fastrar och farbröder, faders barn, moders

barn, före detta partner, nuvarande partner, kompis, vän,

bekant, det går att ge hur många olika roller som helst. VEM

kan tro sig vara så stor på jorden att man kan bestämma

att DERAS relation var mest betydelsefull??? Den döde är

ju inte kvar och kan bekräfta eller rätta, så varför ens tänka

så? Vi VET ju inte och kan aldrig få svar på det heller.

 

 



Vi ÄR som sagt olika, vi har lärt oss olika sätt att vara på och

har olika sätt att bete oss mot andra. Jag ska ärligt säga att

jag börjat undra över hur jag tänker och tänkt, lär ut och lärt ut.

Under hela mitt liv har jag varit den som "bara finns där", som

alltid vill göra gott, vara snäll, bry mig om andra. Jag har lärt

mig att inte ha några egna behov eller önskemål. Man märks inte,

vare sig man har det svårt, är duktig och stark, alltid hjälper

andra eller går under jorden. Osynlig. Hur mycket man än kämpar.

Går man i väggen då för att man aldrig tillåter sig att ta det lugnt

och ta hand om sig själv, ja då är man väl hypokondriker eller

något sådant.

Och eftersom man lärt sig att man inte har något större värde

så gör man bara ÄNNU mer för att DÅ ska man väl

få bekräftelse, få veta att man är uppskattad, bra eller kanske 

till och med fantastisk ibland. Någonstans krävs det det mest

omöjliga och svåraste av en sådan människa, då denne måste

fortsätta för att inte förintas helt, måste fylla på den nya luften

själv medans det fortfarande pyser ut. Och SAMTIDIGT ska man

lyssna på hur otroliga alla andra är - de som från början haft 

ett värde, som fyllts på och som fylls på med jämna mellanrum,

de som alltid säger nej då de inte orkar, kan, vill och som får

det de ber om. De vackra, duktiga, starka, fantastiska. De synliga.

 

 


En del har som jag, turen att hitta en kraft i mig själv TILL SLUT.

Och då jag gjorde det äntligen, så ville jag dela med mig av det.

Av upptäckten av att det går. Men samtidigt ville jag ge allt det där

som inte jag fick då jag behövde. Det kom inifrån, inte för att

fylla egna behov nu heller (hm) utan för att eftersom jag visste hur

det kändes att känna mig mindre värd, osynlig, ensam, liten, svag,

rädd, en som aldrig fick beröm för det duktiga jag ju faktiskt gjorde.

Jag önskade INGEN att vara tvungen att känna så. Mobbing, dålig

självkänsla, jag ville inte att någon skulle behöva gå igenom det.

Att berömma, ge komplimanger, uppmuntra, lyssna, stötta och ge

tröst var och är en naturlig sak för mig. Jag är inte rädd för att tala

om för någon att hon/han blev väldigt fin då hen klippte sig, tala

om att jag tyckte texten hen skrivit var suverän, "GILLA" saker som

andra och särskilt mina nära och kära delar på FB. Behöver någon

att bli lyssnad till eller bara vill komma hemifrån sin tjatiga partner,

ja då är det bara att komma. Jag KÄNNER så mycket ömhet och 

kärlek och jag delar gärna med mig. Och jag mår själv bra av det.

Jag har alltid varit så otroligt stolt över att alla tre mina barn blev

likadana; de brydde/bryr sig väldigt mycket om andra och varandra.

De stöttar, lyssnar, "gillar" och ger kärlek. 

 
 



Någonstans under denna period som gått, efter att sonen gick bort,

har något gått snett. De första månaderna togs allt emot av alla, det

var mycket ömhet, omtanke och kärlek bland oss alla och vi pratade

om vad oerhört glad och stolt han säkert var där på andra sidan, för

det var vad han alltid velat, alltid jobbat för - att vi skulle vara som en

enda familj på det sättet. Han älskade oss alla så mycket, och vi

honom. Plötsligt stack andra känslor och prat och åsikter upp som

svampar ur jorden och får ta plats!!! HUR kan det få ta plats ens???

Den värmen och kärleken som var så bra i början, blev det inget värt

helt plötsligt? Av vilken anledning? Måste det verkligen bli så som

man läst om att det blir i några familjer/släkter vid dödsfall, att det 

blir osämja. Och varför blir det så? Vad händer? HUR kan det vara

bättre än att ha någon som bryr sig om en, att ha varandra då det

behövs eller då man vill fira något eller bara för att umgås? Som 

de var. Innan någon/något giftigt och förstörande tilläts ta plats. 

Okej att man inte behöver vara stöttande och kanske "gilla" på FB,

ringa och höra hur det är, eller på annat vis visa att man finns om

det behövs. Men kommer det in hån, skitprat, lögner och svek, då

är det inte okej. DÅ undrar jag om jag verkligen lärt mig och lärt ut

rätt. För varför ska man vara de/den som får ta skit då man försökt

finnas till och stöttat andra i vått och torrt, många gånger på bekost-

nad av sitt eget mående, särskilt då en väldigt kär och nära anhörig

gått bort? Det kanske är bättre att göra som andra då - att ge skit och

ta kärlek.

Men hur skulle jag kunna göra det? Nej, jag hoppas i stället på att

folk själva förstår. Förstår sammanhang, orsak och verkan, det otroligt

tråkiga i att inte kunnat fortsätta så som min son ville, fortsätta i hans

anda. Inget dömande. Ge flera chanser. Se det som är bra i varje människa.

 

 

Visa fler inlägg