Har fyllts av märkliga känslor de senaste dagarna. Svåra att förklara,
men nästan så man kan ta på dem. 
Kanske det började då Erika var här för två dagar sedan. Hon låg med
Greta (katten) i soffan och sov en stund. Jag satt i soffan bredvid och 
hörde plötsligt då hon började låta i sömnen. Lät först nästan smärtsamt
lycklig och så började hon att gny för att till slut ge gråtljud och snyftningar
ifrån sig. Strax efter vaknade hon och var helt förstörd. Hon hade drömt:
 
 "Vi satt och tittade igenom kort där Christians huvud var urklippt (som
en oval) från fotona. Du (alltså jag) sa att nej nu går vi ut och röker 
(för att samla oss antagligen). Så kommer jag (Erika) ut och är nånstans
på stan eller så. Din (alltså min) gamla telefon som du hade förut, som du
kunde ta kort med lät och jag (Erika) såg att det stod: "Mycket att göra nu"
på den. Sprang runt och ropade på dig (mig) -Mamma!! Så hörde jag (Erika)
Christian ropa innifrån ett ställe: -Hon är här och drygar sig. Så jag (Erika)
gick in där rösten kom ifrån och såg dig (jag) gå omkring och pyssla om
Christian som låg på en sån där säng och inte klarade sig själv. Jag (E)
blev SÅÅÅÅ glad, men visste i drömmen att jag (E) skulle vakna upp snart
och att jag (E) måste skynda mig så jag hann krama Christian. Så jag (E)
dyker på honom och kramar om och talar om hur mycket jag älskar honom.
Christian kan kramas tillbaka och säger att HAN älskar mig (E). Sen
vaknar jag"
 
 
 
Hon var helt förtvivlad då hon berättade om drömmen och jag kände i den
vevan samma förtvivlan. Vi blev nästan så vi inte kunde prata, visste inte
vad man skulle säga. Som om något hänt där och då. Då vi satt och rökte
strax efter kom vi dock på det där med mobilen. Jag sa att det var ju den
mobilen jag alltid hade med mig då jag åkte till pappa i Spjutsbo, eftersom
det bara var TRE som hade täckning där. Jag berättade att jag skrivit till
Christian, senast sommaren innan han gick bort, att "jag hade mobilen på
laddning hela tiden (annars laddade den ur) och att han skulle ringa på den
om han ville nå mig och att jag kollade av den hela tiden så han kunde
höra av sig när som helst". Sista sommaren han levde kunde han nämligen
ringa flera gånger per dag ibland - nästan som om han anade något eller
om han hade någon sorts olustkänsla i kroppen/huvudet. Jag ville att han
skulle kunna nå mig när som helst eftersom han sagt att han inte kunde prata
om såna saker med andra, alltså om sina inre tannkar och funderingar, samt
för att han var mycket ledsen den sommaren. ALLTSÅ, JAG UNDRAR SÅ
OM HAN VERKLIGEN INTE VISSTE NÅGOT!!! Men jag får nog aldrig veta.
 
Hur som helst så kom vi på att jag måste kolla den mobilen NU. Letade reda
på den och satte i laddaren och satte på den. Det var väldigt lite på den. Men
det första jag läste var JUST DET meddelandet jag nyss berättat om att jag
skrivit till honom. Det var DET och ett där jag önskar honom en glad midsommar
och ett där jag undrar hur han har det. Så mycket som just den mobilen 
användes mellan Christian och mig, så var det konstigt att det inte fanns mer
kvar! Och hur kunde just DET meddelandet vara kvar? 
 
 
 
Vi var lite småskärrade efter allt, jag och pluttan. Ingen orkade prata särskilt
mycket. Erika hade verkligen KÄNT i hela kroppen hur de kramat varandra, och
känslan dröjde sig kvar. Ville Christian ge mig ett meddelande eftersom jag
själv inte kan drömma om honom än och han kanske ser min djupa sorg som
härjar just nu igen, precis som för tjejerna? Tänkte att det var just den mobilen
som användes oss emellan. Att han ville visa att han visste att jag brytt/bryr
mig och älskade/älskar honom. Att han visste hur jag tog hand om honom under
hans liv. Ja jag VET inte. Louise sa idag att han antagligen skickar hälsningar
genom dem (han hade ju bett Louise hälsa till mig i en dröm också), eftersom
jag inte kan drömma själv och han vet vad jag vill kunna det. 
Erika har känslan också att han väntat på att hon igen skulle bli mottaglig, att
hon skulle kunna dra skyddmuren av stress och press och hälsan, åt sidan och
kunna KÄNNA igen. De har ju båda systrarna haft det otroligt extremt tufft och
stressigt och tungt under lång tid och har varit absolut TVUNGNA att skjuta 
känslor åt sidan för att överleva och klara av allt. Men nu då skolor snart är
klara, barn är födda, jobb började, boendefrågor, barn, katt, förhållanden, och
allt vad de haft så "dök" Christian på oss. För jag är ju inte mottaglig, inte så
som tjejerna är med sina drömmar och konstiga händelser runt om dem. 
Jag undrar också om hans bröder eller far har drömt något med Christian i. 
Skulle varit så intressant att få berättat för sig i så fall.
Ja, jag vet inte, men att NÅGOT hänt, det känns. Något omkring mig/oss.
Visst går sorgen i vågor, men den saknad jag/vi känner nu är avgrundsdjup.
Samtidigt fortsätter människor omkring oss (denna gången på avstånd och mer
nära och svårare för min syster men det blir ju i närheten ändå) att gå bort alldeles
för tidigt. I svåra svåra sjukdomar som snabbt tar livet av dem. Något har hänt.
Något stort. I samhället, i det stora, hos människan. Fler blir gamla, fler dör unga
och hastigt. Aldrig någonsin kan jag ta något för givet mer! Varje dag som man
får vakna och lägga sig att sova och tiden där emellan är den största gåva man
kan få!!!! Varje dag man får möjlighet att tala om att man älskar och bryr sig 
om sina nära och kära, varje dag man får chansen att ge av sig själv och ta emot
av någon annan, varje dag man får möjlighet att vara med de man älskar - varje
sådan dag är ett underverk, varken mer eller mindre...
 
 

Life is like a Rollercoaster

Publicerat i: Allmänt, Fattig, Känslor, Sjukdom, Tom Fattigdom, Mamma, Sjukdom, Självförtroende, Skriva, Städa, döden
Känner mig helt borta i huvudet på något sätt. Tom. KAN bero på att
jag varit väldigt sysselsatt och igång under ett tag, att mitt jag behöver
vila både själsligt och kroppsligt, men vet inte. Kan bero på att mina
känslor åker berg-och-dalbana precis heeela tiden. Glad-arg-sorgsen-
euforisk-nyfiken-förhoppningsfull-förtvivlad-kärleksfull-rädd-uppgiven osv.
Är väldigt skönt att ha kommit dit där jag kan känna så många positiva
känslor, men också väldigt tröttande. Har man öppnat upp för känslor
kan man ju inte sortera bort vissa av dem, man kan inte välja vilka man 
ska känna och vilka man ska stänga bort, de kommer allihop, vare sig
jag själv vill eller inte. 
Sen tror jag kanske också att ekonomin som jag (inte) har, och som jag
alltid måste leva med, tar ganska hårt på mig. Att ALDRIG slippa oron,
aldrig kunna tänka sig att ens drömma om att kunna köpa/göra något
utöver att kämpa för överlevnaden. Varje månad, veckan innan man får
sjukpensionen igen är väldigt tuff. Och ja, jag är glad åt min inkomst
med tanke på att jag inte kan arbeta. Men visst hade jag vansinnigt
mycket hellre kunnat jobba och ha en bättre inkomst. Verkligen. Att exakt
VARJE månad vara tvungen att vara orolig och inte kunna äta sig särskilt
mätt tar på krafterna. Särskilt under en sådan period i livet som jag har
och har haft nu senaste året. Ändå snålar jag in på precis allt. Utom att
jag faktiskt inte kunnat sluta röka. Det gör att jag kan känna att jag inte
ens har rätt att klaga. Även om det jag röker upp borde gått till kläder
och hälsa, buss och hem så kan jag inte sluta just nu, inte riktigt än.
Det svider också. Men de bitarna har jag fått lägga åt sidan för länge sen
nu, är värre då jag inte har något att äta. Går inte att lägga det åt sidan
på samma sätt även om jag försöker. Lever mest på svamp, ris och
konserver. Det går rätt bra, med olika kryddor, undrar bara lite om jag
får i mig det jag behöver, har lite hjärtklappning och yrsel. Idag kände jag att
jag tappade lusten lite. Tänk dig en rätt med räkor!!! Avokado! Grönkål!
Näej, nu får jag sluta. Det är en vecka kvar till pension :-)
 
Har påbörjat röjning av altanen idag, i solskenet. Halva altanen blev något
så när städad, sorterade lite påsar och lådor men har inte kunnat ta mig
iväg med det än. Får bli nästa steg (uppdelat i 2-3 omgångar). Kändes
skönt att sitta där ute nu i alla fall, kände livet i mig.
 
En nära väninna går igenom ett helvete just nu också. Hennes bror är
döende i cancer och det verkar gå fort. Den familjen har också den där
närheten till varandra och de förlorade fadern för 1 1/2 år sedan. Hon har
det jobbigt förståss. Känns så hemskt att inte kunna hjälpa annat än att
prata med henne och visa att man finns och försöker förstå. Jag kan
nog säga att jag förstår, har ju själv förlorat en syster i levercancer, en
son i hjärntumör och har en far med myelom som man inte kan sia så
mycket om. Minns hur syrran tynade bort, blev till en liten mumie med
gul hud och bara skinn och ben. När hon väl gick bort var det skönt, för
att hon slapp lida mer. Hon levde verkligen på övertid. Ingen sorg är den 
andra lik, men jag vet att någon som hör av sig, som lyssnar utan att
servera "lösningar" och fel "goda råd", som visar att rädslan för att göra
fel övervinns av viljan att finnas, DET är vad man behöver. Bland annat.
Usch vad jag lider med henne. Med DEM. 
 
Det går utför med mamma nu också. Det tar liksom nya stora steg - åt
fel håll - då det händer våra saker och då hennes bror gick bort nu i början
på året blev hon sämre. Förlorar förmågan att klara av saker med väldig
fart. Då vi pratar med varandra i telefonen är det mycket kärlek, och vet
inte hur väl hon vill mig med allt beröm och stolthet hon ger mig. Men idag
ringde maken och han mår inte alls bra. Sa själv att han har en depression.
Han vill inte gå hem igen, känner sådan motvilja mot det. Drar ut på att
handla, hittar på anledningar att gå iväg, tar bilen som han säger att han 
ska tanka men då den redan är fulltankad ställer han den någonstans och
går runt runt bara. Det låter inte bra. Men jag sa det åt honom idag att det
ÄR bara han som kan göra något åt detta. Han måste också söka för sin
depression och kan kanske få hjälp den vägen med att ta de steg han
behöver ta. Kan handla om stöd i hemmet, korttidsboende, plats på hem,
undersökningar eller vad det nu behövs för att situationen ska bli hållbar.
Känns tungt att höra honom så nedstämd. Bryr mig ju om honom också
väldigt. Han vet det. Rösten bröts på honom idag då jag sa det åt honom. 
 
 
 
Låter mest negativt det jag skriver idag ju! Det finns ändå mycket som är
positivt. I morgon ska jag till exempel på första träffen i skrivarcirkeln. Ska
bli så spännande. Liiite nervöst är det så klart, är inte särskilt van att vara
bland okända människor för tillfället. Men det får jag ju gratis träning på
de här gångerna. Blir nog bra. Jag har ju inte social fobi, det är jag glad för.
Hade det då jag var ung och det var skitjobbigt och tog tid innan jag övervann.
Nej, det handlar mer om att jag inte känner mig med i samhället av naturliga
orsaker då jag nu inte heller har några små barn (då hade jag ju en plats
som mamma), att jag inte har några naturliga orsaker och tillfällen att träffa
andra människor, inga pengar att göra saker för som jag klarar av med
mina sjukdomar och smärtor. MEN, det som försvårade allt ännu mer var
ju att förlora Christian och alla känslor och allt som hände med kropp och
själ efter det. Dags att försöka ta tillbaka lite av "makten" och ta sig ut.
I morgon börjar det...
 
 
Visa fler inlägg