Livet - döden - varsel

Publicerat i: Döden, Livsfrågor Kropp och själ, Skriva, Smärta, sorg
 
 
I dag gjorde sig livets förgänglighet tydlig igen. Av någon konstig
anledning vaknade jag halv 7 i morse. Inte kissnödig eller något,
utan jag bara vaknade denna för mig udda tid. Gick ut och satte mig 
och tände en cigarett. Det var tyst på gården. Helt plötsligt kommer
en ambulanskille springande över gården och rusar in i porten snett
bredvid min altan, 2 ambulanser kom snabbt inåkande på gården och
den förste mannen kom ut och dirigerade in de andra 3; in där nere
till vänster. De hade hjärtstartare och en massa annat med sig in, Nå,
jag ville inte verka nyfiken så jag gick in och la mig igen och sov snart.
Vaknade efter 2 1/2 timme igen och går ut efter intag av mediciner.
Ammie kommer gående och då hon är framme säger hon att likbilen
står bredvid huset. Jag hörde att en bil kom, men såg den inte. Förstod
då att det inte gått att rädda mannen bredvid. Det kändes väldigt tungt.
En storväxt herre, kanske tio år äldre än mig, gick alltid sakta, sakta
med käpp då han hade problem med värk och hjärta. En mycket vänlig
och glad man, då jag flyttade hit sa han; "Välkommen till en bra gård!
Här hjälps vi alla åt" Det gjorde väldigt mycket faktiskt, man kände sig
välkommen. Han bar på ett stort kors och brukade hjälpa folk i andra
länder med att åka dit med insamlade saker. Höll sig mycket för sig
själv, precis som jag. Det känns väldigt sorgligt, kommer vara ett stort
hål efter honom på gården. Som närmsta granne brukade vi heja på
varann och småprata lite då och då. Han älskade att bada och frågade
allti mig om jag varit och badat något. Många gånger satt han själv
vid sin grill på hörnet och grillade en massa och så kom det en hög med
människor och åt tillsammans med honom. En intressant människa.
Vila i frid Sören!
 
 
 
Det har varit några dagar efter operationen då jag haft någon sorts
spärr och inte kunnat skriva. En del kan bero på saker jag HAR skrivit
om precis, som om automatspärren slog in då något obearbetat kom
till ytan. Nåja, efter disskussioner med nära och kära kan jag lägga
det åt sidan nu och "öppna upp" igen, tror jag. En del beror också på
att det gjort så pass ont i foten OCH i rygg, höfter och ben då jag varit
tvungen att sitta med foten i högläge så mycket. I vanliga fall måste
jag ändra läge och röra på mig hela tiden för att inte få värk. Har också
hunnit med en omgipsning. Ingen hade talat om att om jag inte höll
foten i högläge det första dygnet så svullnar foten och gipset som inte
hunnit torka då blir för stort, vilket skedde i mitt fall. NU vet jag, så efter
omgipsningen var jag jätteduktig på att sitta som jag skulle. Det gör
fortfarande ont, men inte hela tiden, och gipset ska sitta till på fredag
åtminstone. Då ska jag på återbesök, stygnen ska tas och så får vi se
om jag slipper undan gipset.
 
 

Att "skriva ihop" sitt pussel

Publicerat i: Andevärlden, Christian, Döden, Insikter, Skriva en bok, Vänskap Christian, Frågor, Kärlek, Sjukdom, Skriva
Konstigt det där med att skriva. Mår jag riktigt dåligt brukar det inte bli
mycket skrivet. Men även då jag är lite på uppåtgående kan det ta stopp.
Riktigt VAD som sätter stopp vet jag inte. Om jag visste det skulle jag
kunnat avstyra det hindret, många gånger. Hur som helst så mår jag rätt
skapligt just nu. Psykiskt. Även kroppen börjar hämta sig något. Jag
märker verkligen av att kortisolproverna är mycket bättre. Antibiotikan
verkar också göra sitt där det ska. Orken börjar (väldigt sakta men säkert)
återkomma, men jag kan fortfarande inte bära något eller anstränga rygg
och leder/muskler. Följdaktligen står mina 3 stora julkartonger kvar i mitt 
kök, och 2 andra lådor står i sovrummet. Hinner väl bli midsommar innan
de kommer upp till förrådet. Men okej, då är det så då. Jag KAN ju inte
göra något åt det. 
I går tog jag allt i vardagsrummet, förutom mattan som verkligen behöver 
rengöras lite mer på djupet. Kändes skönt att slippa damm flygandes runt
omkring sig. Och KATTHÅR. Förlåt mig Rusken, men det är vidrigt vad
du släpper hår, både från över- och underpälsen. 
På kvällen kom min absolut närmaste vän Ammie och hälsade på. Då hon
varit med om en flyttstäd under dagen här i området så ville hon passa på
och sova över hos mig och bubbla lite. Hon kom ifrån ganska sent så då
hon kom hade jag mat klart och så satte vi oss och åt med "Det okända"
på TV,n. Jättemysigt. Sen blev det prat och skratt, med en och annan tår
där emellan innan vi gjorde oss ordning för natten och lade oss att läsa
på varsitt håll. Är en skön känsla att lägga sig och veta och höra att det 
är någon annan hemma här också. 
 
 
 
Samtalen fortsatte på morgonen. Med henne känner jag en sådan otrolig
känsla, jag kan prata om precis vad som helst med henne, och hon med
mig. Ofta är det hon som tar upp och börjar prata om Christian. Hon har
otroligt mycket tankar och känslor kring honom och hans bortgång. Och
hon är inte det minsta rädd för att jag ska bli ledsen eller bryta ihop, det
viktigaste är att jag får prata om, lufta tankar kring allt det. Hon har också
väldigt väldigt bra troliga förklaringar och svar. Som till exempel så tror hon
verkligen inte att Christian VISSTE något om sina sjukdomar INNAN och
lät bli att säga något till oss. Hon menar att han antagligen kan ha känt
sig annorlunda, men att han lade det hos sig själv; att han tänkte att det
var åldern, hans anlag för depression, att han inte umgicks med jämnåriga
(som han ju påpekade, för att han inte orkade med de yngres takt då det
gällde att festa och hålla igång) osv. Att han kände sig slut, sjuk, deppig 
och kanske orolig för hur det skulle bli. Men INTE att han hade någon svår
och dödlig sjukdom! Ammie sa också till mig att med den enormt nära
kontakt han och jag hade med varandra (alla har inte en sådan närhet mellan
sig som barn/förälder, men vi hade) och att han ringde och delade de allra
känsligaste saker med mig; såsom hans förtvivlan över att inte kunna släppa
tankarna på den stora kärleken, fast hon svek. Att han till och med drömde
om henne så mycket att han inte ville sova. Han grät. Han visste inte hur
han skulle ta sig ur det. Såsom hans samtal flera flera gånger per dag då han
var deprimerad och han ville tala om hur mycket han älskade mig och få 
höra hur mycket jag älskade honom, ville höra hur otroligt stolt jag var över
honom som den människa han blivit. Såsom de gånger han ville prata om
att han inte trodde att han skulle kunna älska någon igen, att han inte skulle
våga lita på någon riktigt och att han också visste att han absolut inte hade
problem med att få en tjej med sig om han ville, men det var inte DET han
menade och ville ha. Han ville ha kärleken, ett förhållande, en familj med
barn, umgänge med andra vuxna, göra så'nt som andra gör. Han hade ju
arbete och lön. Han kunde ringa och säga "Folk tror att bara man har jobb
och lön så ordnar sig resten. HUR kan de vara så dumma att de tror så? Att
de säger så och låtsas som att inget annat är viktigt!" Han ringde ibland och 
pratade om sin oro för någon av alla i hans 2 familjer. Då ville han inte sluta
prata förrän vi kommit på något positivt att säga om det, han ville veta hur
HAN kunde göra något för personen ifråga. 
Ammie menar att med en sådan kontakt borde han i fall han vetat något in-
nan ha brytit ihop och berättat för mig. Och han skulle inte ha frågat mig om
jag trodde att det kunde vara hans barndoms migrän som kommit tillbaka.
Han hade inte kunnat hålla "masken" då. Hon tror så, vi vet inte... 
 
Jag har kommit dithän att jag vågat börja sniffa lite på dagarna kring "då det
hände", "den dagen då ALLT förändrades", "då jag för alltid fick en sorg".
Att Ammie pratar om det så naturligt är en väldigt bra hjälp. Det blir inte
riktigt lika skrämmande och ångestfyllt. Jag märker att det är fruktansvärt
mycket som jag inte minns något av från de dagarna. Inte heller från de
följande veckorna/månaderna. Så idag pratade vi om en del och Ammie sa
att det vore nästan olagligt att hålla allt jag varit med om för mig själv, utan
att jag skulle skriva ned det så andra kan läsa, eller om inte det, så för att
jag själv ska kunna "bygga ihop pusslet". 
Så idag, då hon åkt hem, satte jag mig och laddade åter igen hem ett skrivar-
program som jag använt mig av tidigare på en annan dator och som var mig
till hjälp då. yWriter5Och så satte jag igång...
 
http://www.spacejock.com/yWriter5.html

 
Just nu är jag i Boråstrakten, i november 2013. Jag har kommit fram och är
överlycklig över att se min underbara, älskade lillasyster stå och vänta på
mig på perrongen. Vi åker lyckligt ovetande hem till dem och jag får några
härliga dagar i full fart, innan dagen D, då hela min värld rasade samman...
 

Rest in Peace Maj

Publicerat i: Döden, Vänskap Drömmar, sorg
Vad märkligt det är ibland. Härom dagen pratade jag med min syster
om en kvinna som jag gick tillsammans med på komvux för ca 20
år sedan. Vi hade många lektioner tillsammans och just svenskan
var bådas favoritämne, och vi var ganska lika i mycket där. Vi fick
bra resultat på prov och samarbetade en del. Båda hade en passion
för ORD, böcker, skriva och alla dessa berättelser omkring detta. Som
specialuppgift, en sorts uppgift för att få högsta betyg gjorde vi små
pjäser och poesiuppläsningar med allt vad det innebar i planering, 
repetitioner, rekvesita, story, poesi, och genomförning. Vi hittade en
gemenskap och hon peppade och berömde mig och jag henne. Hon
ville så gärna komma in på bibliotekshögskolan, fast hon var runt 45
i ålder. Även jag ville, men då hade jag ju redan fått stora problem
med ryggen och så genomgick jag en skilsmässa som fick mig att
tappa greppet om livet. Men Maj kom in!!! Så hon gick och utbildade 
sig till bibliotekarie och jag träffade henne många gånger efter det på
vårt stadsbibliotek här i Falun, där hon jobbade på barnavdelningen.
Vi kunde se henne några gånger i olika reklamsnuttar på TV och många
stadsvandringar och teatrar och högläsningsstunder blev det med åren.
Så hon har dykt upp många gånger i tankar och meningar då man kommit
in på ämnet svenska eller bibliotek. Bland annat frågade jag syrran då
hon var här i Falun och praktiserade på biblioteket för 2 år sedan, om
hon träffat Maj då. Men jag vet inte om hon redan då slutat, om hon var
sjuk. För idag såg jag att Maj inte finns kvar i livet längre. Hon har gått
bort efter en tids sjukdom. Det gjorde ont i mig att läsa. Jag tyckte om
henne, beundrade henne och jag var helt oberedd på att hon skulle gå
bort NU! Och just när jag pratat om henne igen.
Det känns som om tiden snurrar på fort nu, människor faller ifrån fort...
 
R.I.P. Maj! Christian älskade då jag läste högt för honom. Kan du ta över?
 
 
Visa fler inlägg