Du skulle varit stolt Christian

Publicerat i: Christian Stolthet, sorg
Såg en film. Kände. Kände igen. Tänkte. Tänkte: vilka otroligt starka
syskon han har, min Christian. Som inte krypit ihop och bara skrumpnat.
Som inte har låtit sorgen förvandlats till hat. Som inte tagit ut alla känslor
på andra. Som inte glömt bort varandra. 
Som fortsatt och fortsätter att kämpa. Som försöker hålla ihop och ge
varandra kärlek, omtanke och förståelse. Mitt i alla sorg. 
 
Det såg ut att gå snett ett tag, men det verkar  verkligen ha blivit så att
hans syskon klarat av detta. En sådan sorg som vi drabbades av, hade
ju inte blivit bättre av att även vi splittrades. Vi har ju redan förlorat så
mycket! Och ALLA kämpar SIN kamp, har SIN sorg och känner samtidigt
att de kan förstå den andres kamp och sorg.
Du skulle varit stolt Christian! 

Jag är MED!

Publicerat i: Självkänsla, Skriva en bok, Tacksamhet Beröm, Lycka, Sociala livet
 
 
Det är inte alla dagar jag kan skriva att jag är väldigt glad, men idag
gör jag det; I dag är jag väldigt glad. Kanske inte kan beskriva helt
varför det är så, men mycket hör ihop med skrivandet och den sociala
biten. Att börja skrivarcirkeln var och ÄR det bästa jag gjort på år och
dar. Att få så mycket bekräftelse för mitt skrivande, att få höra att det
jag skriver "hör till i bokhyllorna, efter att det lästs" det är magiska
ord för mig. Att träffa olika människor i olika åldrar och med olika sätt
att skriva och prata och känna en gemenskap med, är underbart. Att 
ha sällskap med och ha eftersnack med kursledaren varje gång är guld
värt. I dag då jag kom innanför dörren hemma tänkte jag: Jag är MED!
Jag är med utanför min bubbla och jag trivs. Jag är inte alls någon total
enstöring utan något som kan intressera andra; jag finns och jag räknas!
Det är en fantastisk känsla och, som min yngsta tjej sa; det är längesen.
 
 
 
 
 
Jag funderar väldigt mycket kring existenciella frågor just nu. Många
tankar går kring vår fixering vid DETTA LIV, antagligen det kortaste,
det enda ssom fixerar sig kring EN KROPP, i stället för kring själen.
Som jag tänker reser själen bara vidare, den upphör inte att existera
bara för att kroppen dör, den ändrar bara dimension och/eller tid. Vår
kropp däremot försvinner ju helt, men den ÄR ju inte OSS, den BÄR
ju bara. I andra kulturer och religioner tänker man helt annorlunda mot
oss västerländare. Tänk till exempel hinduismen där man har läran om
själens återfödelse (samsara) i nya gestalter beroende av individens
gärningar i livet, kallat karma. Buddismen har läran om det ömsesidiga
beroendet, om orsak och verkan. Den buddhistiska karmalagen säger att
andlig utveckling är möjlig genom att vi kan förändra vårt beteende.
Handlingar som motiveras av goda motiv får positiva följder. 
Faktiskt väldigt intressant. Kanske (men bara kanske) skulle även vi
egoistiska, ytliga och penga/utseende/sak-fixerade försöka
sig på ett annat sätt att vara då, om de visste att det de gör gott nu
ger dem en chans till ett bättre liv nästa gång. Att inte ta för självklart
att allting är för MIG och MINA behov. Att förstå på riktigt att det största
är att GE och kärlek. Allting lägger sig tillrätta inom en, som bomull
runt hjärtat. Automatiskt. 
Här i Sverige är det så självklart att det allra viktigaste är det förkroppsligade,
det vi ser och kan peka på. En viktig och mäktig person här är det inte
på grund av en fin själ, utan därför att hen har pengar och saker eller/och
är snygg. Varför är det så just HÄR (och i de andra länderna som har
samma sorts värderingar)? Allt kan ju förloras! 
 
 
Visa fler inlägg