En sådan bukett har jag tänkt mig kunna plocka senare i sommar
 
Funderar på att sätta ut mina luktärtsplantor idag. Kanske sätta lite
sockerärtor också (sockerärtor går jag och snaskar på hela sommaren,
som godis) och sätta fast de små solstyrda kantlamporna vid mina
gröna hörna (skall bli åtminstone). Gäller att komma ned i nivå utan
att knät brakar bara men får vara försiktig. Har i alla fall fått tid den
tolfte hos läkare, en ny igen, och skriver "kom-ihåg-lapp" för det som
är viktigt att minnas då. Det där med minnet till exempel :-)
 
 
 
Har ringt sociala också. Andas in, andas ut. Chansen att få hjälp är
inte så stor, men hon sa att vissa tillfällen kan man få, så hon skulle
tala med sina kollegor och så får någon av dem skicka mig en tid, "så
får vi se" sa hon. Men alltså, när jag gått igenom allt från banken och
de utgifter och omständigheter jag haft så är det inte en gnutta konstigt
att jag hamnat i den här situationen, jag har inte haft pengar! Så även 
om jag inte varit så handlingsförlamad och svag och nere så har jag
ju haft sjukvård, medicinkostnader, avbetalningar på gamla hyran, de
har dragit från fogden för mina ungdomsskulder varje månad och jag 
har från grunden inte många kronor över existensminimum. Att jag 
ändå klarat av så mycket som jag gjort är ett under. Under dessa tuffa
omständigheter på alla plan. Men men, det återstår att se om personen
från bistånd kan se det. 
Är du stolt över mig nu Christian, när jag ringde trots motvilja? <3
 
 
 
 
Måndagen den första juni 2015 hoppar jag över. Vilken trött och jobbig
dag det varit! Jag har inte haft ork över huvud taget. Vilat middag två
gånger och det kan man väl inte göra!!! Gjorde kanske det senast för
flera år sedan då jag låg i feber, men en helt vanlig måndag ska man
väl inte göra det!!! Men tröttheten i kroppen har varit så enorms tung.
Tanken var att jag skulle ha skrivit till vårdcentralen via Mina vårdkon-
takter om allt idag, förklara att jag bara blir sämre och sämre utan min
kortison, berätta att inte bara vårdena på sköldkörteln är dåliga utan att
jag också har symtomen på det, tala om att jag inte går med på att hela
kroppen raserar mer, att det inte ÄR depression utan sköldkörteln som
ger alltihop - från minnesproblem, koncentrations svårigheter och hand-
lingsförlamning till artroserna, ögonen, den nya svåra värken, orkeslös-
heten, den förlamande tröttheten m.m. - förmodligen grundar sig att jag
inte har rätt behandling för sköldkörteln (den lilla bit jag har kvar) och att
jag sedan kortisonet togs bort eller möjligen sedan jag hade fästingen på
halsen, har jag bara fått mer och mer värk och blivit mer och mer trött.
Men inte förrän nu har jag kunnat sätta mig och skriva HÄR, vilket jag
ska föra över och komplettera till Mina vårdkontakter snart. Konstigt det
där att det går att skriva då jag lägger bort kraven på mig förresten! Hm.
Antar att det hör ihop med "gå in i väggen-grejen"
 
Det var inte så här jag tänkt mig att bli. Utan mer, mycket mer, så här:
 
 ...eller möjligen så här:
 
 
Ja du, det är mycket gnäll nu, mycket mycket. Förstår om det inte är
intressant att läsa, men jag skriver inte för att intressera någon, jag skriver 
för att jag måste, för att överleva, för att släppa på trycket. Ändå håller jag
inne med minst dubbelt så mycket, vilket också är konstigt. Vet inte alls
varför jag själv begränsar mig men samtidigt lämnar ut mig så pass. 
I och för sig lämnar jag kanske ut andra saker i mitt andra skrivande, vem 
vet? 
Gårdagen blev en väldigt fin mors dag med mina fantastiska döttrar och de
två killarna som betyder mest i mitt liv; Nataniel och Buster. Tvättstugan
var bokad och för första gången sedan jag var sammanboende (12 år alltså)
så tog någon annan om min tvätt! UNDERBART! Att slippa kämpa iväg med
all tvätt och hänga upp detsamma och sedan bära hem allt igen. Brukar få
så himla ont. Väldigt lägligt. För just den här dagen hade jag verkligen inte
klarat av att både fixa för- och varmrätt, umgås med döttrarna och så klart
leka med barnbarnen OCH ta tvätten. Jag har aldrig känt så tydligt i förväg
att jag verkligen inte klarar allt som vanligt. det är väldigt deprimerande, jag
är riktigt nedstämd faktiskt av att märka att jag blivit så dålig på så kort tid.
Även om jag förstår till viss del med allt som hänt, operationer, sorg, oro för
älskade föräldrar och de närmaste, isoleringen som blivit av sorg, sjukdomar,
dålig ekonomi, behov av praktisk hjälp, att jag inte ORKAR ta mig för någon-
ting utöver det absolut tvungna. Men VARFÖR mår kroppen så dåligt? Varför
blir det nya saker hela tiden? Det tär på mig, det tär på psyket också. 
Jag vill ju inte att tjejerna ska behöva vara så oroliga som de så klart blir.
Nataniel äär ju underbar med sin naturlighet och snusförnuftighet. I går så
frågade han: "Hur gammal är du mormor?" Jag svarade att jag var 53 och då
utropade han " Då är du inte mer än hundra!" "Näe, det är väl bra" sa jag.
"Mmm för då dör man. Då måste någon annan flytta in i din lägenhet". Jag
höll mig för skratt och sa "Ja, då får någon annan flytta hit. Men skulle du
sakna mig då?" "Jaaaa" svarade Nataniel lite dämpat men med eftertryck.
Han märker ju tyvärr också tydligt att mormor inte klarar saker som vanligt,
som jag alltid gjort. Har ju fått klara rubbet själv i många många år. Kanske
det också gjort att jag åldrats lite för snabbt i kroppen...
 
Nataniel hjälper mormor med korsordet

Kaos, skidor och förhoppning om lugn kanske

Publicerat i: Advent, Dagliga livet, Kaos, VM Falun 2015 Garderober, Norrmän, Samlare, Skidor, Städa
DAGENS KAOS
 
 
 
Garderobsstädning.
Ja, det är ett helt företag att ta tag i ska jag säga. Jag tillhör INTE,
mitt stjärntecken till trots (Jungfru), de mest ordningssamma. Eller
jag har väl MIN ordning så att säga. Ibland. Ofta är det ingen ordning
alls, som nu, och då MÅSTE jag ta tag i det. Men för det första måste
fåtölj och barnbarnens leksaker samt en piedistal flyttas, för det andra
står garderoben tätt mot väggen och nära fönstret så man får precis ut
korgarna/hyllorna ur garderoben. För det tredje har jag ont och kan 
inte ta så mycket på en gång. För det fjärde ska allting läggas någon-
stans under tiden. För det femte ska jag alltså då sortera och sortera
BORT det jag inte använder eller kan ha (vikten går ju upp och ned
hela tiden) och mitt STORA problem är att jag inte kan slänga. Nå, om 
jag haft krökrot och bil och snabbt kunnat åkt iväg med sakerna så de
inte blir stående i hallen, å skulle det kanske vara lättare. Så där, INNAN
man ångrar sig. Men som det är nu för mig så hinner jag ju titta på det
jag sorterat bort flera gånger till och ångra vissa grejer (det kan ju vara
bra till någon annan, till pyssel, till mattrasor, till maskeraddräkter, till
jag går upp/ned i vikt osv.) Och dessutom är jag fattig, jag VET att jag
inte kan köpa nytt och då spar jag det jag har för alla eventualiteter. Är
nog uppvuxen så också. Pappa är också en samlare, av nästan större
mått. 
Nu har jag ju i alla fall fått några nya klädesplagg (nya för mig) så jag
tänkte att en del saker som jag har i reserv inte behövs mer. Därav mitt
ryck idag. Kaos är vad det är, tillfälligt. Men jag MÅSTE ju se klart på
skidorna innan jag gör klart. Spännande. Men nu snöar det. Få se vad
det innebär för våra svenska herrar.
Norrmännen "sprang" iväg för ett par timmar sedan så jag får väl se dem
snart på TV igen. De har sitt eget partyläger där de samlas och dansar
och festar, eldar brasor och umgås. Men några brukar alltså sova ovanför
mitt huvud. Måste säga att jag är imponerad över att de orkar dra iväg
vareviga dag, efter några timmars sömn och festande. Det är inga ungdomar
precis. Få se hur kvällen och helgen blir. Skapligt lugnt kan jag nog önska.
 
 
Visa fler inlägg