Erika var på marknad och köpte godis till en godissugen mamma <3 
 
 
Nataniel och Shaled leker mycket ihop och naturligtvis ska där göras
konster och den ena värre än den andra. Här är de klätterapor :-)
 
Mormor tycker att det bästa hon har sätter hon på bordet. OCH
bredvid bordet då de blir lite större ;-) Här ska det ätas ugnspannkaka
med grädde och sylt.
 
 
 
 
 
Ruskens tassar ser ut som tofflor. Mattes knä ör absolut skönaste platsen
 
 
 
 
Vems ögon är störst???
 
 
 
 
 
KOLLA MINA FÖTTER!!!
 
Har inte skrivit på flera dagar nu. Det tog bara stopp. Själen hängde
inte med och huvudet satte sig själv på sparlåga, tårar rann hejdlöst
och jag kunde inte förklara för mig själv vad det berodde på. Kände 
mig bara som något katten släpat in, någon man kunde torka av föt-
terna på och ännu värre - INGENTING. Jag kunde inte tänka mig en
meningsfull framtid, för vad skulle jag fylla livet med?!?! För vem 
skulle jag ha någon betydelse? VAD skulle jag ha att se fram emot?
Jag var så nere av ensamhet, isolering, svårigheter med ekonomin
(som inte ens ÄR en ekonomi eftersom existensminimum inte ger
någon som helst möjlighet att bolla pengar mellan poster eller planera
på något annat vis, det ger ingen plats för medicinkostnader på flera
hundra under några månader tills högkostnadsgränsen är uppfylld,
det ger ingen plats för läkarbesök, vitaminer, husdjur, bussresor eller
någonting annat än det absolut basala). Jag hade/har så jädrans ont,
på ett sätt jag inte kan minnas att jag haft tidigare; svårt att hålla upp
kroppen för smärtan i ryggraden (kan vara nya inflammationer igen i
fasettlederna), i bäckenet och höfterna - ena benet följer inte riktigt
med - stora musklerna mellan skulderbladen, vänster fot och i axel-
lederna samt fingrarna. VET inte, men tror det kan bero på att jag slutade
med mina kortisontabletter någon vecka innan för de håller ju inflam-
mationer i schack. Det behövdes inte mycket för att jag skulle bryta
ihop då. Just det gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös, fast jag
vet att jag fått diagnosen utmattningssyndrom + depression och att det
skulle kunna ta månader eller år innan jag blev bra och att jag skulle
ta det väldigt varsamt ett tag. Ett steg i taget. Myrsteg. Men att det
skulle vara sååå "känsligt" hade jag ingen aning om. 
Jag kände att jag svek då jag inte kunde åka till mamma och Rolf
igen, det åt upp mig innifrån. Jag ville också till pappa och umgås lite.
Vet ju inte när det blir "för sent", så är ju tillståndet för honom. Och
jag saknar alla våra mysiga pratstunder genom åren, lite "lära-känna".
Jag förstod bara inte hur jag skulle ORKA ta mig någonstans, med 
packning, i mitt tillstånd.
Så skrev syrran och frågade om jag ville komma dit över nyår och att
jag skulle bli hämtad i så fall. Så fort jag satte fötterna hemma hos dem
kändes det som om allt lättade, som om jag skulle börja skratt med en
gång, som om allt jag bar på lyftes utanpå mig och kunde bäras. Jag
trivs så otroligt bra ihop med henne och hennes sambo och kärlek. Det
är som att komma hem på något sätt. Vi hjälps åt (den här gången fick
jag ta det väldigt lugnt, ingen matlagning och bara någon liten disk), och
bara det att få maten lagad och att den dessutom är föbenat god och 
nyttig gör det ännu bättre. Vi umgås, men kan också dra oss undan
var för sig eller hur vi vill, vi pratar, pratar, pratar och skrattar och till
och med gråter, ja jag kan inte förklara helt hur det känns och är. Bara
att det är väldigt mysigt och stärkande.
Pappa och Kerstin åt nyårsmiddag med oss; Cia och hennes kille hade
gjort pulled chicken och potatisgratäng som var så god. Det var en 
mycket givande och mysig kväll. Men mitt i allt fick syrran ett jobbigt
telefonsamtal om att hennes sambos barn förlorat ännu en anhörig på
nyårsaftonen. Han dog helt plötsligt av hjärtat. DEN familjen har haft
det väldigt jobbigt de senaste 2 åren, särskilt då barnens mamma gick
bort i bukspottkörtelcancer, bara några och 40 fyllda. Vissa är mer
drabbade än andra...
Jag hann hälsa på och sova över en vända hos pappa och Kerstin också.
Det var också mysigt, men pappa är svag och det gör ont att se. Jag
skulle så gärna vilja kunna göra något, men det går inte alltid göra som
man vill. Jag lider med honom, hans smärtor och svaghet. Hoppas bara
att rädsla och ångest inte tar över, men jag tror inte det. Vill egentligen
bara hålla om honom och vagga honom. ALLA människor borde få känna
den närheten och särskilt i hans tillstånd. 
 
 
 
 
Nu är i alla fall denna jul och nyårshelg över. Äntligen! Jag överlevde den.
Något annat kom aldrig på fråga hur jobbigt det än var. Aldrig. Kanske en
viktig sak att säga. Det var mer en fråga om hur man skulle orka finna
meningen/målet/orsaken till sin existens och att vänta ut tiden. 
Idag har jag städat bort julen som jag aldrig riktigt såg här hemma. Vill
släppa fram ljuset nu
I morgon ska jag åter träffa min samtalskontakt och ser fram emot det. 
Jag hoppas det ska ge något, något jag inte redan vet och kan, nya fina
verktyg att använda då jag skapar mig ett liv. För jag börjar bli mer redo nu.
Redo för framtiden, med uppförsbackar, svackor, taggtråd, vattenpussar
att hoppa i, kärlek att plocka och ge bort, solsken mellan grenar och nya
erfarenheter att lära sig av.
 

Advent, julspya och självkänsla?

Publicerat i: Advent, Jul, Leva, Livskvalitet, Självkänsla Advent, Myrsteg, Självförtroende, frustration, kraft
 
 
Riktigt "jobbig" dag. Första advent. Snart jul. Vill inte ha jul! Vill inte
ha minnen (hemska) minnen från natten till första advent ett annat år!
Vill heller inte känna denna sorg över att återigen, ytterligare en jul,
vara helt barskrapad, ensamstående, och med en känsla av att vara
helt utanför det sociala livet och samhället. Blir värre för varje år.
Mitt "värde" i samhället ökar ju knappast med åren. Jag söker mer
och mer aktivt efter någonting att grabba tag i. Under många år var
det just mina älskade barn och att göra deras jul till det bästa, som
fick mig att se ett värde i mig. Att julpyssla, baka, göra julgodis,
adventskalendrar med paket, julprogram på TV som följdes tillsam-
mans, öppning av luckor, bakning, önskelistor och planering av jul-
klappar. Ju större deras julstämning blev dessto lyckligare och nöj-
dare var jag. INTE saker utan stämning. Och ett värde som mamma.
Jag VET väldigt väl att jag har ett värde som mamma och mormor
nu också. Alla tre mina barn har alltid varit helt otroligt förstående
och har aldrig varit missbelåtna med julklappar eller egentligen min
oförmåga att köpa och ge några sådana. Någon klapp har det ju alltid
blivit, men min situation har blivit värre för varje år och i MIG känns 
der ändå jobbigt att inte kunna ge de jag älskar mest och som jag
tycker är helt fantastiska människor, något som de skulle bli glada
åt. De är så värda det. Jobbigt. 
 
Sen vill jag inte att de eller någon ska vara tvungen att tänka på
mig, att jag inte ska vara själv, så de hndras i att göra annat. Är
livrädd för det. Då vore jag ju bara till besvär. DET är det sista jag
vill. Alltså, nu låter jag väldigt negativ och dämpad. Jaa, jag ÄR
nog det också på sätt och vis. Är så trött på att inte orka, inte 
kunna, inte inte ha råd, inte ha självkänsla, inte ha min son kvar,
inte ha tillit, inte kunna må bättre, inte slippa smärta någon gång.
Jag är så trött på att vara tvungen att kämpa varje dag! Att vara
tvungen att varje dag vakna och vara tvungen att fundera ut hur jag
ska ge dagen mening. 
 
Ibland får jag bara sådan stark panik av att känna att jag inte vet
vem jag är och vart jag är på väg. Jag känner panik då jag känner
att jag blivit osäkrare igen på grund av min isolering, som jag till
viss del valt. Eller rättare sagt det passade mig förut, tidigare då
jag hade varit i ett dåligt förhållande, tidigare då jag aldrig var ifred,
tidigare då jag hade haft barn sedan 17 års ålder och innan dess var
jag "storasyster" åt min syster som egentligen var äldst, men som
var förståndshandikappad  med grav epilepsi. Alltså tidigare, då jag
aldrig hade kunnat tagit hand om bara mig, den JAG var och skulle
bli.
NU, då jag har all tid i världen att göra precis det jag vill så har jag
inte hälsan och orken! Jag vet att det är värre just nu på grund av
att jag förlorade min son och är i bearbetningen av den sorgen. 
Man kan väl inte begära för mycket av sig själv då. Men visst är
det lite ironiskt. Jag tror jag aldrig varit så svårt handlingsförlamad
tidigare. Och jag hatar det mest av allt. Smärta står man ut med,
särskilt då man haft det i så många år och hela tiden jobbat emot
det. Och FY vad jag inte vill låta gnällig! Men så länge jag inte fått
någon tid på samtalsmottagningen så är detta min enda ventil...
 
 
 
Lite fick jag gjort idag i alla fall. Denna kyrka med figurer har under alla
år stått framme till mina barn och nu barnbarns förtjusning. Tycker själv
att det är vackert och stämningsfullt så länge det får stå. Men inte kan
man förbjuda dem att leka med det. Älskar att se hur de flyttar runt på
gubbarna och till och med stoppar alla inne i tornet, där egentligen bara
Jesusbarnets födelse och det som hör till, ska vara (Nataniel).
Visa fler inlägg