Hur tänker och agerar narcissister?


Vid första anblicken kan kriterierna för narcissism kanske kanske
inte verkar så farligt. För de som får känna på en narcissists dys-
funktionella beteende är situationen däremot allt annat än ofarlig.  
Det destruktiva beteende yttrar sig i eller beror på att de:
 
  • hyser föreställningen om sig själva som speciella och felfria
  • har en känsla av särskilt berättigande, förväntar sig sär-
    behandling  
  • förväntar sig att andra ska förutse och tillfredställa deras
    behov och önskningar (krav)
  • inte kan hantera frustrationer och motgångar
  • räknar med omedelbar behovstillfredsställelse
  • vill ha sin vilja igenom fullt ut
  • inte respekterar andras gränser
  • inte respekterar ett nej eller att någon är av en annan åsikt
  • försöker kontrollera sin omgivning
  • har orimliga krav och ställer ultimatum
  • får opassande vredesutbrott eller är passivt aggressiva (man
    bara känner eller ser ilskan, man anar den)
  • har ett svart-vitt tänkande, idealiserar och nedvärderar
  • hyser föreställningen att ”är du inte med mig är du MOT mig”
  • förmedlar dubbla budskap    
  • är sjukligt misstänksamma
  • känner sig illa behandlade och hämnas inbillade oförätter
  • tar på sig en offerroll/spelar martyr
  • saknar empati och inlevelseförmåga
  • utnyttjar andra
  • missbrukar förtroenden
  • använder ekonomisk och känslomässig utpressning
  • låter andra få veta att de är värdelösa och utbytbara
  • växlar mellan (manipulativ) kärleksfullhet och illvilja
  • använder sig av härskartekniker        
  • ljuger obehindrat och skamlöst
  • säger ”Det har jag aldrig sagt/gjort/hört/lovat…”
  • bryter överenskommelser och avtal
  • baktalar andra, sprider falska rykten och falskanklagar
  • spelar ut människor mot varandra
  • byter fokus i diskussioner  
  • använder ologiska resonemang
  • insinuerar och provocerar    
  • förolämpar, hånar och kränker
  • låtsas att de inte hör, vägrar svara och ”glömmer bort”
  • projicerar  (lägger över på andra, t.ex sina egna egenskaper) 
  • kallar andra för psykiskt störda, grälsjuka, våldsamma,
    falska…
  • talar om för andra (vet) vad andra tycker, tänker och känner
  • skam- och skuldbelägger andra
  • iscensätter meningsutbyten i syfte att ”peka ut” eller för-
    nedra andra   
  • är arroganta och mästrande
  • agerar impulsivt, ogenomtänkt och oförutsägbart
  • hotar och ger order
  • inser inte konsekvenserna av sitt handlande
  • har bristande verklighetsuppfattning
  • lär sig inte av sina misstag
  • är ointresserade av att reda ut konflikter och miss-
    förstånd
  • tar inte ansvar för sina handlingar
  • visar inte någon genuin ånger
     
    Dr. Phil skriver:
    ”Människoätarens enda mål är elegant i sin enkelhet: att
    kontrollera allt och alla. De avser att styra ditt liv, sina liv
    och vad helst som du har oturen att dela med dem. De domi-
    nerar alla sina interaktioner med andra. Människoätaren talar
    om för dig vad du tänker och hur du mår. De använder dig
    och allt omkring sig för att få det de vill ha. Om du eller någon
    annan går sönder på kuppen är det en mindre olägenhet;
    människoätaren skaffar sig helt enkelt någon annan. I det
    avseendet är människoätarens aptit omättlig. Eftersom de
    närmar sig omvärlden på detta sätt blir deras relationer full-
    ständigt och plågsamt ensidiga. Andra människor reagerar på
    dem med uppror, avvisande eller förbittrad passivitet. Slutligen
    kommer människoätarnas upplevelse av livet att präglas av
    frustrering och ensamhet.” (Dr Phil, Livsstrategier sidan 70-71)
     
     

    Innan narcissisten visar sin ”andra sida” kan det som sagt vara

    svårt för de flesta, även terapeuter, att misstänka att individen

    skulle lida av en personlighetsstörning. Det som utlöser det

    destruktiva beteendemönstret är bland annat:

    • att narcissisten inte får sin vilja igenom
    • förnekande av skam och skuld hos narcissisten
    • att man ifrågasätter och kritiserar narcissisten
    • att andra protesterar mot att bli behandlade som objekt
    • att det ställs krav på narcissisten
    • missunnsamhet, avund och svartsjuka
    • att man avvisar/lämnar narcissisten

     

    När mönstret av dysfunktionella beteenden visar sig kan man

    analysera villigheten hos den misshandlande att söka insikt och

    ta ansvar för sina handlingar. Är h*n narcissist är h*n oftast bara

    intresserad av att stryka ett streck över allt och gå vidare som

    om inget hänt, alternativt skylla ifrån sig eller erbjuda lögner och

    manipulativa förklaringar som ska rättfärdiga det dysfunktionella

    beteendet.

    Det rör sig helt enkelt inte om några missförstånd utan om mer eller

    mindre medvetna strategier för att försöka dölja sina tillkortakomman-

    den eller för att kontrollera andra och få sin vilja fram. Det mesta pekar

    på att narcissister saknar insikt om hur deras beteende uppfattas av

    och påverkar andra. Andra menar att det istället kan vara så att nar-

    cissister är övertygade om att alla andra tänker och agerar som dem

    själva och att de därför inte ser något fel i att ljuga, manipulera,

    kränka och utnyttja andra.

     

    Att ha en relation till en narcissistisk individ kan liknas vid att spela

    på enarmade banditer. Man får små utdelningar då och då som gör

    att man stannar kvar i hopp om att få tillbaka det man har satsat.

    Men sanningen är den att man alltid förlorar i längden, och ju längre

    man stannar desto mer förlorar man. Erfarenheten visar att den

    psykiska misshandeln ofta trappas upp med tiden samt att risken

    för att det även kan övergå i fysisk misshandel är överhängande.

     

    Viktigt är också att veta hur den som är utsatt för en narcissistisk

    person reagerar:


    Den psykiska misshandeln kan leda till att den utsattas själv-

    känsla tar stor skada och att den egna uppfattningen om

    vad som är normalt skakas i grunden. Utsätts man för mani-

    pulation, projektion och lögner kan man få en förvriden verk-

    lighetsuppfattning utan att man för den skull är “galen”. Den

    misshandlade utvecklar olika överlevnadsstrategier för att

    försöka hantera situationen och man talar ibland om anhöriga

    till narcissister som medberoende . Jag menar att de som ut-

    satts för psykisk misshandel även kan betraktas som ”över-

    levare”.

    Utsätts man för övergrepp är man per definition ett offer, ett

    brottsoffer. Offret har ingen skuld till den misshandel h*n ut-

    sätts för, något som kan liknas vid psykisk tortyr och själslig

    våldtäkt.

    • sömn- och ätstörningar
    • koncentrationssvårigheter
    • kraftiga humörsvängningar
    • rädsla och panik
    • uppgivenhet och passivitet  
    • ångest
    • depression
    • irritabilitet, aggressivitet och vrede
    • posttraumatisk stress
    • komplicerad sorg    
    • självmordstankar

     

    Alla förluster i livet kan utlösa sorg och alla kan känna igen

    sorgen när en relation tar slut. Men denna sorgeprocess inne-

    håller ytterligare komponenter som kan vara svåra att förstå

    för dem som inte upplevt det. Förutom att man utsatts för ett

    psykiskt trauma och kanske lider av posttraumatisk stress,

    måste man bland annat ta till sig och brottas med:

    • att det mesta byggde på en illusion från början till slut
    • att den andre inte alls var den han/hon utgav sig för
      att vara
    • att man bara var ett objekt för den andres behov, att
      man blivit (ut)nyttjad
    • att vederbörande saknar empati (kampen mellan att,
      vilja, tro att det inte är som det är och förtvivlan över
      sanningen är ibland outhärdlig)
    • att man inte blir förstådd eller trodd när man försöker
      förklara vad man upplevt och hur dåligt man mår
    • rädslan att narcissisten ska komma tillbaka i ens liv
      (om han/hon någonsin släpper taget)
    • det moraliska dilemmat att veta att andra kommer att
      falla offer för narcissisten

     

    Men  man skulle även kunna svara - För att narcissister

    projicerar, ljuger och manipulerar sin omgivning vilket leder

    till att man kanske inte uppfattar misshandeln förrän det är

    för sent, när skadan redan är skedd. Och ju större känslo-

    mässig och ekonomisk makt narcissister har över andra

    desto större skada kan de tillfoga dem (flyttat ihop, gift sig,

    köpt hus, skaffat barn, grundat ett företag etc, förövrigt

    tillfällen då störningen också kan “blomma ut”).

     

    "Att släppa taget om illusionen, det som kunde ha varit,

    och att ta till sig och acceptera faktum, det som är"

Det blir ingen dagens text i dag. Förmodligen för att jag helt enkelt
inte kommit mig för att skriva ned det av någon anledning. Händer
dessto mer i huvudet. 
Känns så förvirrande att det är lördag i år, alltså den 15 november.
Att förra året så var det mellan torsdagen och fredagen han gick bort,
och det är torsdag i dag. Vi pratade om det i går, Erika och jag, det 
var hon som tänkt på det. Kan inte komma ifrån känslan av att det 
var i natt för ett år sedan som hjärnblödningen slog till så mycket att
det tog hans liv (hade ju gått i flera dagar med hjärnblödningen!). Men
ETT ÅR har det inte gått förrän natten mellan i morgon och lördag. 
Tankarna snurrar mycket kring hans sista dygn, med smärtan och vad
för andra symtom han nu hade. Ja, kaskadspyor och förvirring vet vi
ju att han led av. Jag undrar så om han hade något epilepsianfall, syn-
förändringar eller balanssvårigheter, sådant som obducenten sa att han
kunde ha haft. Jag undrar hur pass medvetande han var, han svarade
inte i telefonen mer än den eftermiddagen då han pratade med sin bror
och var helt förvirrad, dagen innan. Han läste inga sms eller skrev svar.
Jag vet inte om han kunde äta, drick, sova, bara att han fått huvudvärks-
tabletter av hyresvärden på onsdagen. Jag undrar om han var orolig
dagarna innan och om han var livrädd och önskat att någon var där med
honom det sista dygnet. ELLER om han inget visste, inget märkte eller
förstod. Den möjligheten fanns, sa obducenten också. 
Naturligtvis finns dessa funderingar ofta annars också, men det är nästan
ofrånkomligt att tankarna växer kring det datum då han gick bort. Jag vet
ju att andra föräldrar i grupperna har svårt under flera år, särskilt runt års-
dagen. Och jag tror att det bland annat kan bero på att man får många 
funderingar kring dödstillfället, tiden alldeles innan och om man dessutom
inte var med vid bortgången så blir det så många gissningar som man 
aldrig någonsin kan få svar på. Vi är ju så funtade att vi vill VETA; ville
veta vad som hände då de ramlade och slog sig i benet och man tog upp 
och tröstade i knät, ville veta vem som varit dum mot dem, ville veta senare
vad läkaren sa och få hålla om den där gängliga kroppen. Man vill veta. Nu
får man inte veta. 
Tror också att mycket runt omkring påminner om dagen; mörkret, regnet,
solen, dofter, ljud, saker man gör vid den speciella tiden på året, dygnet,
platsen. Jag minns att bara någon dag innan fick vi veta vem som skulle 
bli årets julvärd i TV; Agneta Sjödin, och jag tyckte det var perfekt val. 
Men jag har inget som helst minne av att ha sett henne på TV den julen.
Minns att jag följde Idol som vanligt lördagarna innan, men har ingen aning
om hur det gick. Däremot så MINNS jag just det när de i år presenterade
årets julvärd och då jag följer Idol nu. Jag undrar om jag minns DET nästa
år...Eftersom jag tydligen ska ha utmattningssyndrom och depression. Jaja.
Tror dessutom att det är just för förälder (särkilt om man stod varandra nära,
vilket jag antar och hoppas är det vanligaste) som tankarna kring att man
ville ha varit med och hållt om, gett kärlek och trygghet och värme, när det
hände. Helst dagarna innan också. Man är ju den som tröstat, hållt om och
gett kärlek i alla år (och fått samma tillbaka ibland då man behövt). HUR
ska man då kunna låta bli att tänka på och önska att man skulle varit med?
 
 
 
Som jag sagt så många gånger tidigare, så sörjer vi så olika. Även inom 
familjer och släktingar. Vi måste tillåta VARANDRA att göra det, vi kanske
inte kan förstå helt hur en annan person tänker och känner, men vi kan visa
respekt och omtanke för varandra. På lördag ska vi försöka få till att vi samlas
vid graven och visar Christian den respekten och kärleken på ett sätt som
han skulle ha gjort om det varit någon av HANS älskade och nära som gått
bort. Men det är inte säkert att alla ORKAR. Det kan vara så att någon känner
att det är för svårt och jobbigt, att den inte vill göra det tillsammans med oss,
kanske vill vara helt själv, någon kan vara sjuk och det kan hända andra 
svåra saker som hindrar. Man MÅSTE INTE. Ingen kan döma någon för det.
man gör det man själv vill, kan, orkar, vågar, hinner och så vidare. För det
är ju faktiskt så det är; och de val vi själva gör lever vi med själva sen, ingen
annan. Tanken med att samlas de som vill är just att kunna dela värmen och
kärleken, gemenskap om man vill. Själv känner jag ju lite också just för att
Christian var så himla glad då vi var tillsammans familjer emellan också, han
älskade det. Vi får se om vi blir några. Den som vill bjuder jag på kaffe efteråt.
Tänkte baka något i morgon till det. Får se vad det blir för gött. Mina tjejer ska
i alla fall sova över lördag till söndag. Ska bli så mysigt - även om det kan
bli känslosamt så är ju det också skönt, om man är tillsammans. Var ett tag
sedan jag hade någon som sov över. Förra året blev det flera stycken varje 
dag, den som ville och behövde, under lång tid. Fram och tillbaka med mad-
rasser och sängkläder, ibland räckte inte sängkläderna eller madrasser och
sängar, men de trängde ihop sig. Jag fixade varma mackor, kaffe och mat, 
delade med mig av cigaretterna under flera dagar fast jag inte hade pengar -
det blir så då man inte vill att någon ska må dåligt, inte känna sig ensamma,
utan att få i sig mat och allt så'nt. Vi kände verkligen mycket då att "KÄRLE-
KEN är starkare än allt annat". Det kunde till och med kännas som om den
var starkare än döden, för det kändes som att vi hade Christian med oss. Det
kanske vi hade också... Det var mysigt och skönt att ha varandra i alla fall.
Hur olika vi än må ha varit och är...
 
 

Chocken och besvikelsen

Publicerat i: Människotyper, Osjälvisk kärlek, Sorgbearbetning Ovänskap, Respekt, arg, sorg
När man har frågat  eller läst om hur sorgebearbetningen ser ut
och hur lång tid det "brukar" ta och hur det brukar yttra sig, så
har man fått lite olika svar. En sak som man ändå enas om är just
att sorgen efter att förlora ett barn är det generellt sätt svåraste; att
förlora ett barn som hunnit bli vuxen eller ungdom är ännu tyngre
eftersom man med dessa hunnit byggas ihop med, lärt känna på 
djupet, tagit sig igenom kriser, sorg och sjukdom med och hunnit
"bygga" in som en del av ens själ och liv. Naturligtvis är även det
att förlora ett litet barn så svårt så man inte kan tänka tanken och
även ett barn som dött i magen har sin plats, det liv som inte ens
hann börja leva, som man längtat och ordnat för och redan älskade
där inne i magen. Det är tre olika saker, 3 olika "sorger".

I mina försök att finna stöd och förklaringar, läser jag som jag sagt
tidigare stycken ur böcker och även från andras bloggar, skrivna av
andra som förlorat en ung vuxen. Jag hittar lite korn här och där som
ger mig lite struktur i tänkandet och förklaringar till hur det kan vara
"så här eller så där". I boken "Sorgens olika ansikten" (Ann-Kristin
Lundmark) kommer här några ord:
 
"Ibland blir vi drabbade av olika svårigheter under en kort tidsinter-
vall. Det är ganska vanligt att höra människor berätta att ett visst
år varit mycket svårt och att man kanske haft tre dödsfall i släkten.
Tidigare hade man kanske aldrig varit på en enda begravning, och
helt oväntat har man varit på flera under en enda höst; "Plötsligt
känns det som att jag har fått klippkort till kyrkan."
Ibland kan ett dödsfall komma efter andra påfrestningar som drabbat
en familj, arbetslöshet, separation, ekonomiska problem eller sjukdom.
Då kan även ett mera "normalt" dödsfall skapa ett behov av extra
stöttning."
"Normal sorg börjar inte alltid med en kris. När gamla föräldrar dör
är reaktionerna hos de anhöriga oftast inte så intensiva.
Att sörja och bearbeta en förlust är ett hårt arbete och tar lång tid.
Eftersom sorgen är lika men också mycket individuell går det inte
riktigt att säga hur lång tid. För många handlar det om två, tre år
och för andra ännu längre tid. Faserna man talar om är:
 
CHOCKFASEN
Den första fasen kallas för chockfasen. Den kan pågå alltifrån en kort
stund till en vecka. Chocktillståndet börjar alldeles efter att man fått
det svåra beskedet. Tillståndet är mycket intensivt och den normala
upplevelsen av TID gäller oftast inte.
Människor beter sig mycket olika i den här fasen [...] Det är därför
extra viktigt att känna till vilka olika uttryck chocken kan ta sig.
Ibland förefaller den som är i chock helt samlad och uppför sig precis
som vanligt. Personen ifråga fortsätter att göra det som hon höll på
med som om ingenting har hänt. Andra kan bli paralyserade och sitter
bara helt stilla utan att säga någonting eller det helt motsatta, blir
mycket aktiva och ringer och fixar och ordnar med allt på en gång. Vissa
visar tydliga känslor och kanske gråter och skriker och får panikattacker
och ångestattacker. 
Alla uttryck är lika normala och man väljer inte själv sin reaktion. Den
bara kommer.
Under ytan råder kaos. Det som hänt är så fruktansvärt och ibland så
oväntat att det inte går att fatta. Man förmår helt enkelt inte att ta in det
som hänt vare sig tanke- eller känslomässigt."
 
Själv minns jag vissa specifika saker väldigt bra, som då jag var tvungen
att ringa systrarna och berätta, känslan då jag kom hem och såg över
gården alla anhöriga till Christian som stod och väntade utanför min
altan och hur jag just där och då insåg att det verkligen hänt något så
fruktansvärt hemskt som att Christian gått bort. Jag minns att min dotter
Erika låg och höll om mig bakom ryggen då jag skulle sova, att min 
syster var med mig hela första tiden, att jag var den som tog tag i allt
som var tvunget att göras (någon måste göra det), väntan på
obduktionsprotokollet, alla våra  gissningar om vad han hade dött av,
att två systrar Sannah och Linn, samt min fina vän Karin och Helen var där
och trollade på olika sätt. Jag minns också tydligt hur jag fick lov att
tvinga mig, verkligen tvinga mig, så att inte jag också lät apatin lägga
sig över mig. Det var inte lätt, men jag hade hela tiden den tanken att
Christian var med mig och såg vad jag gjorde och att då kärleken övervann
allt annat.
Det var så i flera månader, att kärleken övervann allt. Och kanske det kan
ha fortsatt vara så om det bara vore vi i hans familj, som ju faktiskt är de
som har den svåraste sorgen och tyngden, både från pappans sida och
min, som fortsatt kämpa tillsammans. Men då det var andra inblandade,
som ju omöjligt kunde förstå hela vidden av sorgen, som redan valt bort
honom ur sina liv till och med och som därför gick med sina skuldkänslor
och tyvärr enbart såg igenom "skulden" och vände taggarna utåt, så tog
den samhörigheten slut. Jag sörjer det, men tror att Christian sörjer det
ännu mer där han nu är. Och om sanningen ska fram har jag väldigt svårt 
att ens fatta att någon över huvud taget KAN göra så! Det
finns inte mycket äkta empatiförmåga då. Antagligen har inte ens sanningen
vidrörts, samtal inte ens visats utan enbart personens TOLKNING på grund
av egna känslor har redovisats. Det ÄR mest synd om den personen! Det
som glömts bort är att "sanningar alltid kommer fram". Man kan inte i
längden vinna vänner på en osanning och tro att de ska stanna. Men det
är som tur är inte mitt problem. Däremot är det synd då det handlar om
släkten som splittrats på vissa håll. INGEN av dessa personer inser att så
fort jag och vi inte längre orkade stötta alla andra utan att få stöd tillbaka
då det behövdes (och då ska man veta att vi har EFTER Christians bortgång
haft otroligt många otroligt SVÅRA andra saker som hänt, fler svåra
sjukdomar både hos oss och i släkten, det har häntså svåra och tunga
saker för oss så vi kämpar hela tiden för att klara avatt överleva allting) -
DET är en stor sorg och insikt det också.
Men det är en del som aldrig ens har förmågan att kunna
tänka på andra utan bara har fokus på sig själva, och tycker det är coolare
att ägna sig åt förtal och egoism. Ja, jag är ÄNTLIGEN arg och besviken
över det. Jag offrade så mycket, jag kämpade så mycket, jag slet så mycket
och detta är resultatet. Och jag VET att det var dåligt samvete i personen
som orsakade det från början. Något jag hela tiden verkligen försökte
motarbeta hos ALLA.
För man önskar ingen att ha det, även om alla har det i någon mån och det
kanske finns anledning till det. Men att strö salt i sår är väldigt dumt. Jag
tror mer på kärlek. Men jag är mer arg än ledsen nu. Det är av den anled-
ningen jag måste skriva om det. Och lika arg för allt mina nära också offrade
på alla, i stället för att hand om sig själva, med svår sjukdom som resultat.
Att bara ge och ge av sig själv, att alltid vara den som lyssnar och stöttar
och förstår i alla lägen, lämnar en människa som en tom ballong. 
Kärleken, ja den kommer jag slösa ännu mer på de jag älskar och bryr mig
om (det är många det) och en liten udd till mig själv kanske. 
Är det någon som känner igen situationen? Att någons bortgång kan föra
människor ifrån varandra i stället för närmare? Skriv gärna och berätta.
 
 
Visa fler inlägg