Tung lucia med saknad herre

Publicerat i: Allmänt, Begravning, Jul, Lucia, MUSIK, Saknad, Sorg Christian, Erikadesirée, barnbarn, döttrar
Mitt bland alla adventsljus, julstjärnor och tomtar finns ett stort svart hål.
Det ÄR ett hål, men ändå är det så fyllt med smärta, oro, saknad och andra
jobbiga känslor. December som var årets mysigaste månad har blivit en
månad fylld av sorg och ångest och en särskild ensamhet (som många med
mig känner igen då de ser andra planera och handla och pyssla inför julen).
Den senast nämnda är förmodligen något som följer med åldern lite grann,
om man inte har en partner eller släkten i närheten. 
Nåja, det värsta är ändå just sorgen och saknaden av en viss herre. Lucia
har inte blivit lättare, snarare något tungt och sorgligt. Att Christian begravdes
på luciadagen för 2 år sedan har gjort att det är smärtsamt att höra lucia-
sångerna och ens se en lucia. Samtidigt finns där en sentimentalitet och
bitterljuv känsla - det är ju så vackert. Hoppas att smärtan lättas något med
åren, det är ändå bara två år sedan som sagt. Och just nu känns det ganska
tungt... Helgen känns olidligt lång...
 
 
 
I morgon ska mina fina och älskade döttrar och barnbarn komma på eftermid
dagen/kvällen och sova över. Ska ha barnbarnen på måndagen också.
Tanken är att det i morgon ska bakas lussebullar, men vi får se hur det blir
med det då jag antar att alla är lite låga då. Jag kan ju dessutom inte göra
deg och kavla med mina arma armar. Och så beror det på om de tänkt
handla ingredienser, för det har inte jag något av. Detta blir den absolut fattigaste
julen någonsin för min del. Att betala tandläkarräkningar på över tusenlappen
varje månad på en redan existensminimum och att dessutom ha påbörjat en ny
högkostnadsperiod med mediciner för 5-700 kr/månaden dessutom, gör inte
möjligheterna att ens kunna köpa någon julmat särskilt stora. Eller julgodis. Eller
julklappar till någon. Eller någon god dryck. Eller, eller, eller...
Det är tungt, det är det.
Ska i alla fall vara med hemma hos min dotter i nya huset på julaftonen. Både
vi från hennes familj och de från Peters familj ska samlas där på någon sorts
knytis. Det blir mysigt. En dag som går och som kan sparas i hjärtat länge
hoppas jag. Kärlek och värme. Viktigast av allt. Som alltid.
 
 
 
Jag hade i alla fall ingredienser till en god morotskaka, så idag tog jag mig i kast
med det. När den var klar (gjorde i långpanna) kom jag på att jag inte vet hur/var
jag ska förvara den. Har så liten kyl och frys ju. Hahaha. Typiskt mig. Fick ställa
ut plåten med skydd över och hoppas på att jag kommer på en bra lösning. Ville
ha något till i morgon då de kommer och så vi kanske kan fika till lucia på TV. 
 
 
 
Veckan som kommer får man inte glömma bort att kika/lyssna på vår lokala
"Musikhjälpen". Det är Dalarnas studentradio som kommer att hålla igång 
dygnet rum i de burar som byggts upp i centrum, med musik, prat och gäster 
(både levande musik och samtal). Man kan både stanna till där de håller till
och så kan man lyssna/se på http://www.dur.nu/ På onsdag den 16nde december
klockan 16.30 kommer min dotter ErikaDesirée att sjunga några låtar. Åtminstone 
en NY låt har hon tänkt sjunga och så blir det några favoriter. 
 
 
 
 
 

Det behövs också för överlevnaden

Publicerat i: Jul, Nytt år, TV Elefanter, Myrsteg, Saknad, Överlevnad
Hittills idag har det blivit "Ciderhusreglerna", Hospitalet och så "Ice
castles". Mjölk med flingor (filen är slut så det blev nödfallsmjölk),
hasselnötter, treo och några snålt tilltagna bloss då cigaretterna
snart är slut och det är smällkallt ute och inget väder för att gå med
värkande fötter och rygg som krampar direkt. Varför har jag inget
körkort och bil gånger som denna?! Men bilarna kan vara rätt kalla
de också.
 
Har försökt leta efter något som kan grabba tag i min handlingsför-
måga och få mig exalterad i något! Jag virkar några varv, läser några
sidor, plockar lite grann, letar scrapidéer, städar. Men den är bara
inte där - förmågan och viljan. ELLER vad det nu är som saknas. Är
saligt trött på detta nu. Jag slösar ju bort dag efter dag av mitt liv! 
Just när jag insett hur oerhört kort det faktiskt är. Varför blir det så?
Jag borde ju ge mig in i ALLT med liv och lust. Varför ska det behöva
vara en sådan kamp för att ta ens de minst lilla myrsteg? Och varför
sätter sig de tunga elefanterna på mig hela tiden? Tar så lång tid att
veckla ut kroppen mellan varje gång. 
 
 
 
 
Nåja, I morgon är det andetagsdag och ringadoktordag. Kan bara hålla
tummarna för att läkaren vill hjälpa mig med en gång. Så jag kan gå
och röra mig lite bättre åtminstone. Sen den sjunde ska jag träffa min
nya samtalspartner och den sextonde ska ögonen fixas, så det finns
ju hopp om förändring.
Kan inte neka till att detta varit den absolut svåraste julen i mitt liv.
Den mest ensamma (mycket på grund av min oförmåga att göra saker
och saknaden efter min son), och den absolut längsta - timmar har
varit som dagar och dagar som veckor. Den enda trösten har väl
varit att andra som jag älskar och bryr mig om har haft en bra jul.
Att se att det ändå finns liv som fungerar. Det ger hopp. Visst hade
jag planerat och trott på en helt annan julhelg för min del också, men
av olika orsaker blev det inte som det var tänkt, men å andra sidan;
hur ofta blir det det? Jag vet bara att nästa jul INTE blir så som denna jul,
och snart är det till och med ett helt nytt år som jag ska försöka göra så
bra det går - igen. För trots allt har jag gjort vad jag kunnat av året som
gått, utifrån de möjligheter jag haft. Bara att överleva är en bragd ibland.
Men nu ska jag fixa lite mat i magen, det behövs också för överlnaden :-) 
 
 

Nä, nu är du så där djup igen! Skärp dig! Jaaa, jag ska...

Publicerat i: Jul, Julklappar, Livskvalitet, Sjukdom, Sorg, Systerson Kärlek, Lycka, Mål, Ny början, Smärta, Tacksamhet
Jag hoppas ni är många som har/haft en riktigt bra och fin jul och
helg. Är väldigt glad för min kära systers skull, som fick en väldigt
bra jul, med många möten med nära och kära, och paket från sina
barn som kört upp till Dalarna för att hälsa på henne. Är så himla
glad åt att höra hennes röst, höra hur glad hon är, och det är något
hon verkligen förtjänar och behöver. Värme och kärlek. Det var ju
meningen att jag skulle vara med på ett hörn där borta i skogarna,
men då jag har svårt att klara av att vara igång här hemma till och
med, så har jag avstått även det. Men det hindrade inte att jag blev
en väldigt rörd mottagare av en tavla. Nåja, jag har inte fått hem den
än men jag har sett den (prisa internet!). Det var min älskade systers
son Robin, som hade målat den - just till mig - och tårarna börjar rinna
nu också då jag tänker och ser på den. 
 
Han har ett stort och varmt hjärta den killen, precis som min son hade.
Vi har alltid jämfört dem med varandra jag och syrran. Båda killarna är
så varma och unika, sååå fina.
Känns väldigt jobbigt att jag inte kunde vara där och träffa dem lite den
här gången, nu dröjer det väl ett tag innan de kommer uppåt igen.
 
Är så förbannad på min kropp nu! Vad sjutton vill den mig?!? VAD är det
jag ska lära mig? Hjälper inte att trotsa den och "tänka positivt", det har
jag testat för jämnan nu. Ju mer jag trotsar den, ju sämre blir det. Jag kan
heller inte minnas att jag någonsin fått lov att välja att låta bli något, att jag
fått lov att lämna återbud, inte på det här sättet. Envisheten och den väldiga
förmågan att "bita ihop och låtsas som ingenting" har alltid tagit mig vidare.
Nu går det inte!!! Man kan undra vad man ska ha en sådan kropp till. Men
det finns de som verkligen har det mycket mycket värre och inte klagar, så
jag får tänka så och försöka vara tacksam för det jag kan i stället. Ska ringa
läkaren på måndag och hoppas hon kan slå med ett trollspö och ge mig åter
förmågan att ta mig någonstans utan att kippa efter andan då det värker till
som värst. Och sen kommer ögonoperationen, då jag kommer att se ordent-
ligt igen och så småningom får jag hjälp med foten och ryggen också snart.
Tiden går bara så sakta och smärta gör en ganska ordentligt trött. 
 
 
 
Jag funderar väldigt på att ta tag i boken igen, sortera, skriva om, skriva till
funderingar och ord som tappats bort i skrift men som fanns/finns i minnet,
i huvudet. Varför kommer jag inte längre än till "funderingar"? Varför är det
så att jag fungerar bäst då det är begränsad tid, när kroppen inte håller för
det sättet? Vad är meningen då? VAD är meningen egentligen? Hade varit 
skönt med lite medgångar under någon tid i mitt liv i alla fall. Hehe. Vad ska
jag lära mig? Jo det finns alltid något nytt att lära, men jag tycker att det inte
BARA skulle handla om att "lära". Ja jag vet inte just nu, vad allt går ut på
egentligen. Men det ordnar väl till sig det med. Jag har ju bestämt att jag ska
satsa en del på mig själv, kämpa för att ta mig ut bland människor igen, bli
mer social, göra något roligt med livet. Jag har lovat alla mina barn det och
mig själv. Så det MÅSTE bli så. Men inte idag. Ikväll ska jag bara vara, sitta 
med värmedynan, känna mig lite ensam, vara sugen på vischyvatten, se på 
"Stjärnorna på slottet" och sen krypa ned bredvid katten och läsa lite. För då
blir det söndag i morgon och efter det kommer måndag och då är det 2 dagars
VARDAG - vilket fint ord! 
 
För trots att jag har mina fina nära och kära som hör/hört av sig, vilket gjort mig 
varm och känt mig älskad, så bär jag ändå en stor ensamhetskänsla. På
ett väldigt djupt plan, tror jag, en som man kan ha fast man har flera runt om-
kring mig. Kanske har att göra med att man behöver någon sorts naturlig
känsla av tillhörighet i en grupp, en sorts känsla av att vara viktig och värdefull
för någon (jag vet att jag har det från mina barn och barnbarn och några andra),
en vilja att känna sig jämnbördig med samma värde som andra fast
man inte kan jobba, inte har någon partner, inte kan göra allt som andra kan, inte
har ekonomi att göra något utöver det vanliga m.m. Men framför allt att känna
sig jämnbördig fast jag har en stor sorg. För även om man kunnat göra något
åt allt det andra, så kan jag INTE göra något åt sorgen som alltid kommer att
finnas där, mer eller mindre och på olika nivåer. Men jag lever fortfarande, med
alla andra bitar av mig och dem vill "höra till" och "vara med". Måste bara ta
mig så långt på något vis, att jag kan komma dit hän - även då det dyker upp
nya svårigheter hela tiden. I vilken ände ska jag börja? 
 
 

Jag är i alla fall tacksam att det inte blir något extraval. Låt oss bygga upp ett
Sverige vi kan vara stolta över igen. Ju tidigare vi kan börja dessto bättre, så
därför är det bra att vi inte måste vänta till ett extraval långt fram i vår. 
Jag är också tacksam för att jag har värme, väggar, tak, rent vatten, mat och
alla de där basala sakerna som många tar för givet, men som man bara behöver
gå ut på gatan i vårt land för att se att det INTE är en självklarhet. Så hemskt
det är för våra hemlösa nu! I denna kyla lider de ännu mer än vanligt. 
Nu har "Stjärnorna på slottet" börjat, det är Helena Bergström som berättar om
sig och sitt liv idag. Henne gillar jag. Mycket
Visa fler inlägg