Spikar i matta och udda tid

Publicerat i: Livets kontraster, Livskvalitet, Tid Advent, Sjukdom, Tacksamhet, Tröst

Gårdagen tog ut sin rätt. Efter dammsugning och torkning av golv,

samt en halvdag med diverse gymnastiska rörelser och ställningar

tillsammans med barnbarn så vaknade jag halv sju och kunde inte

ligga kvar. Hittade ingen sovställning som hjälpte mot det onda. Så

det blev upp till värmedyna, värktabletter och Voltaren-gelé. Det räcker

med så lite känns det som, för att man ska bli uträknad på grund av

värk i bäcken och höft och ryggslut. Ändå gör jag de simpla rörelser

jag fått till uppgift att göra så inte allt blir en stelnad cementklump av

artroserna. Jag misstänker att det inte blir någon julskyltning för min

del i morgon om det inte mirakulöst botar sig under natten, men frågan

är om jag ens får sova i natt. Får ta till spikmattan, då brukar jag i

alla fall somna. 

 

Känns så konstigt att det är första advent i morgon! Känns som att det

är första gången efter att Christian gick bort men det är det ju inte. Och

då är det alltså över ett år sedan han dog. DET kan det ju inte vara.

För ärligt, så känns det väldigt märkligt med TID numer. TID är inte

alls på samma sätt. Skulle kunna vara max en månad sedan allt

hände, enligt den tid jag KÄNNER. Men så är det ju inte. HUR kan

det bli så annorlunda? Går inte att förklara, men de som drabbats

av samma sak förstår antagligen. Mystisk känsla... Jag minns heller

inte särskilt mycket av året som gått. STORA händelser, vissa perso-

ner och deras beteenden (som verkligen chockat) eller deras enorma

överraskande stöd, barnbarn som föddes, pappas svåra sjukdom, min

älskade systers flytt till Dalarna, mina döttrars berg- och dalbanor,

årsdagen efter Christians bortgång och andra större saker minns jag 

så klart, väldigt bra dessutom. Men annars är det tomrum på tomrum

i huvudet. Undrar om hur det hör ihop, för det gör det ju, det här med

TID och minne. 

 

 

Det blev tyvärr ingen resa till papsen i veckan som var. Magen och

antagligen utmattningen satte stopp för det. Jag hade inte vågat för-

söka resa dit själv ens en gång, så svag var/är jag. Men det var så

irriterande att jag inte kom iväg när jag planerat det. Pappa har faktiskt

ringt flera gånger  och pratat, kändes som en tröst och ett stöd som 

jag uppskattade väldigt. Blir så rörd. Men det gör väldigt mycket måste

jag säga, då man har folk som bryr sig om omkring sig. Det är ju för

att jag vet det som JAG vill finnas till och bry mig, i stället för att ta

den lätta vägen förbi med huvudet bortvänt. Det kostar inte på särs-

kilt mycket men kan btyda en enorm skillnad för den man stöttar eller

bara hör av sig lite till. 

 
 Grubblar mycket kring det här med jul och julklappar och så´nt. Jag

är inte ens helt ikapp efter det ekonomiska haveri jag hamnade i i

samband med sonens död. Jag har i vanliga fall svårt att få till något

som helst för att kunna köpa någon julklapp till mina barn och barnbarn

men i år blir det då helt omöjligt. Det tråkigaste är att just för att de är

aalltid så himla förstående och tycker som jag att det handlar om mat

och stämning och att få vara tillsammans lite är det viktiga - JUST

därför skulle det vara underbart att kunna överraska dem. Och mina

barnbarn förstår ju inte sånt än. Nataniel är ändå det mest tacksamma

barn jag kan tänka mig. Ska försöka sy en superhjältemantel till honom.

Det blir ändå lite dubbelt jobbigt  med julen då man heller inte har några

pengar till något extra som skulle kunnat trösta för stunden. Nåja, hur

det än är så blir det jul vare sig man vill eller inte och det finns väl en

mening med det som med allt annat (nästan?)

 

I kväll blir det "Så mycket bättre" att krypa upp i soffan med. Tänker

mycket på Tristan, blev som sagt berörd, tänk om allt var ett rop på

hjälp! Bästa vännens begravningsdag indikerar en del. Jag tycker 

som sagt att vårt samhälle som vi lämnar över till de yngre SUGER.

Jag hoppas det finns tillräckligt många kvar för att samhället ska

överleva. Sjukvård, politik, social hjälp, vårt sätt att vara ego och inte

bry oss om varandra, ja allt tyder på att vi inte kan vara alltför säkra

på det. 

Gener och en tyngd mindre

Publicerat i: Christian, Tid barn, barnbarn, livet
Segdag igen. Kommer tyvärr rätt tätt ibland. Sov rätt länge och fast
det varit seg dag så känns det som jag just vaknat. Men jag vaknade
snabbt i dag då jag läste sms från min kära syster. De kanske inte
ska flytta trots allt! Blev alldeles varm av ömhet. För hur det än är så
vore det mysigt att hinna och få möjlighet att få uppleva hur det
kan vara med närheten till varandra då livet blir lite mer normalt.
Vi har inte haft så mycket kontakt de senaste månaderna, men
vi vet ju ändå att den andra finns nära inpå om någon av oss skulle
behöva hjälp, känna för att skratta ohejdat, prata med någon som
man vet VET, behöver fråga om råd eller bara prata av sig eller
vara tysta med varandra. En stor tyngd släppte, även om jag är
helt medveten om att det KAN bli tvunget med flytt ändå. Får
helt enkelt hålla tummar och tår. Och hon VET att jag gör det, men 
att jag också tycker att hon ska tänka på sig själv. Hon har ju också
bara ett liv. 
 
 
 
Denna fullmåne gav mig problem. Vaknat långa stunder varje natt,
runt omkring exakt fullmåne som var i torsdags. I natt var första
natten jag sov och bara vaknade en gång, och somnade om tämli-
gen snabbt sen. Trodde annars att jag skulle vara vaken just i natt
efter all gråt och tankar i går kväll. Men ibland  är det nog så att
det är avslappnande EFTER en sådan känslourladdning. 
 
Jag har nog aldrig gått och gråtit så mycket som jag gör nu och gjort
ett tag, precis som om allt bata vällde fram av det jag hållt emot
innan. Läkaren sa att det vanligaste då man drabbas av ett sådant
trauma ÄR just att även gammalt letar sig fram och ut. Passar på
då dörren är öppen så att säga. Men jag tror nog att det räcker nog
med förlusten av Christian just nu. Nå, jag har väl också varit väldigt
ledsen över att jag blev den jag blev emellanåt i svaga stunder, att
jag inte fick chansen till en bra början på livet så jag kunde vara lite
mer självsäker och kunna säga ifrån bättre samt att kräva plats för
mig med. Men den biten är svår, för om jag haft det annorlunda, om
mitt liv varit annorlunda, då hade jag inte varit den person jag är i dag
med de positiva delarna, jag hade inte haft de underbara människor
jag har, jag hade inte haft eller gett så mycket kärlek som jag har osv. 
Och det vete sjutton om jag klarat av det jag nu går igenom om jag 
inte haft det svåra tidigare. Men då jag sitter med alla foton av min
son (sorterar i olika åldrar) och minns så starka minnen som jag gör
så är det klart att också jag från DÅ kommer in i bilden. För varje
kort blir det så. Jag ifrågasätter och berömmer, jag skrattar och har
ständigt tårar på mina kinder. Jag blir skitförbannad på orättvisan,
jag blir ödmjuk inför livet, tacksam för all änglavakt vi måste ha haft
med oss genom livet, både han och jag. Och något jag verkligen känt
mer och mer och mer är hur otroligt stor del flickornas pappa hade i
min sons liv och antagligen hade Christian det i hans liv tillbaka också.
Så väldigt stor betydelse. Jag skulle så gärna vilja sagt det på ett 
sådant sätt att han verkligen förstår det, men antagligen vet han redan.
Jag ser på fotografierna hur väldigt lika de är alla mina barn och barnbarn
då de var/är nyfödda. Är nästan skrattretande. Christian föddes lite för
tidigt så han var lite smalare än de andra, men annars har de väldigt
mycket gemensamt. Det var när jag/vi jämförde nya korten på Buster
med alla andra som vi såg det så tydligt. Visst ser man deras andra
förälder i dem också, men det är rätt så starka gener antagligen då det
är så pass stora likheter. Så det är inte särskilt underligt att helt plötsligt
tårarna forsar då jag emellanåt knappt vet vem det är, att jag reser
tillbaka i tiden på ett starkt sätt som är förvirrande ibland. Jag tror att
jag har Christian framför mig, fast det är Nataniel. Konstigt vilka spratt
livet spelar oss och vad mycket kommer tillbaka och blir "liknande"
så till den grad att man knappt fattar när/var/hur för tillfället. Jag är
till exempel övertygad, efter den healande stunden, att Buster bär
mycket morbror i sig och med sig. Absolut. Och att Nataniel nu, gör
att jag får så många minnesbilder av Christian från den åldern och runt
omkring. Det känns tufft ibland men är med all säkerhet väldigt bra att
få den möjligheten att bearbeta på det sättet också. Och så länge man
har förståndet kvar och förstår att det är 3 helt skilda individer, så kan
det få vara så. Och så kan man känna tacksamheten för att få ha de
små i sitt liv och sin vardag. Och inte bara på bild och i sitt minne...
 
 

Kan DU komma i närheten av tanken att förlora en son, en dotter, ett syskon?

Publicerat i: Döden, Ett år, Sorgbearbetning, Tid Ett år, Kommunikation, Ny början, Respekt, Tröst, sorgbearbetning

Kan DU komma i närheten av tanken att förlora en

son, en dotter, ett syskon? Så fort du nuddar vid tanken,

så måste du slå den ifrån dig för den är så hemsk. Det

är FÖR smärtsamt. Att tänka tanken…

OM du skulle våga nudda tanken, skulle du antagligen

känna att du inte skulle klara av att leva om detta hände.

Precis så var det för mig, exakt så. INNAN jag faktiskt

förlorade en son. Det är så smärtsamt så man skulle aldrig

kunna förklara det med ord. Känslorna är för starka och

förvirrande, så komplexa. Man vill verkligen inte leva kvar

i det emellanåt, därför att känslorna av sorg och förlust

och saknad, är så starka och svåra att de tar all energi.

Det finns stundtals inget annat än de känslorna, det får inte

plats. Hur mycket fint man än har nära sig, hur mycket man

än älskar sina barn och barnbarn och andra fina människor.

Vi kan inte bestämma själva över det har jag fått lära mig.

 

Min fråga blir därför här; HUR kan man tycka, tänka, känna

att det ska ha gått över efter några månader, ett år, flera

år??? För ANDRA. Då man själv inte ens kan tänka tanken?

Hur kan man tycka att den sörjande ska ”se framåt”, ”sluta

prata om det”, ”bli som vanligt igen”??? Då man själv inte ens

kan tänka tanken? Hur kan man tröttna på att lyssna, ge stöd,

höra av sig, försöka förstå det man kan? Då man själv inte ens

kan tänka tanken? Då man själv har sina barn, sina syskon kvar

i livet? Då man ser att de sörjande kämpar för sitt liv, för att inte

gå under, för att stötta varandra, för att komma upp till nivån

där man kan försöka leva ett något så när normalt liv (ingen kan

bli sig lik som innan förlusten), för att orka och klara av även

andra svårigheter, nya svåra saker?

Jag förstår att ingen kan förstå, som inte råkat ut för samma

förlust (det är just därför det finns särskilda stödgrupper för

oss som förlorat en son eller dotter, men de finns där bara

några gånger i månaden, och alla KAN inte gå på dem), men

nog borde man kunna vara solidarisk nog att FÖRSÖKA förstå

det som är möjligt (av det man inte ens kan tänka tanken om),

och allra minst kan man begära förståelse för att de sörjande

måste få sörja, få ta sig igenom alla olika stadier, få möjlighet

att prata om det då det behövs – även efter ett år, två år eller

vad det nu tar för den akuta bearbetningen, för den ÄR inte den-

samma för alla och mycket beror på vilket stöd som finns, vilka

redskap man har sedan tidigare, om där finns flera tragedier och

jobbiga händelser i rad, den egna förmågan och möjligheterna

att få/kunna uttrycka sin sorg m.m.

För om DU inte ens kan nudda vid tanken på att förlora ett barn,

HUR ska då någon som fått din värsta mardröm uppfylld kunna

vara ”fit for fight” efter ett år?!? Du förstår, i våra huvuden och

hjärtan känns det verkligen inte som ett år, tiden är annorlunda,

den är helt tagen ur bruk, det känns både som någon vecka sedan

det hände och som en evighet i saknad…

En tanke bara, ett försök att ge dig en chans att förstå lite. I MIN

blogg kan jag skriva av mig om det JAG vill. Vill du inte läsa om sorg

och smärta mer så är det så finurligt att du KAN fortsätta vidare till

en annan sida. Bra va!

 
Visa fler inlägg