När jag går ut och sitter på altanen hör jag Ebba Gold, som om de
vore på gården bredvid, i vissa vindpustar. Det är fullt ös på stan
i kväll; Falu folkfest har startat på riktigt. Vill man bara höra musiken
kan man sitta hemma på balkongerna och lyssna likaväl. Man ser
varken de som spelar eller folket som är där och lyssnar och festar
runt. Så om det är stämningen och mötet med människor man vill
ha så blir man besviken hemmavid. Själv känner jag en viss saknad
från den tiden man var med och gjorde något roligt, då kroppen klarade
av det, då själen inte hunnit sargas så svårt att man inte vågar något
alls längre. Konstig nog vet jag att vore jag med där i vimlet så skulle
jag inte ha någon som helst problem med det, tvärtom. Men ändå är
det långt till att ta steget. Har varit med om så mycket. FÖR mycket.
Men det är bara jag själv som kan hela detta inom mig. För att komma
dit måste kroppen få hjälp först, för på senaste halvåret är det den som
tagit musten ur mig så fort jag kommit en bit på väg. Men jag ska dit.
 
 
 
En annan saknad jag per automatik känner då jag hör musiken från stan,
är saknaden efter Christian. Han älskade sådana tillställningar, han älskade
musik och folk och stämningen. Sommaren var hans tid, då mådde han
som bäst - utom sista sommaren då (men han var på Sabaton och orkade
med en och annan grej som Seaside och andra bröderna Christensson-
träffar i gräset, vid vattnet, i parken. Då satt de och drack lite och pratade
och skrattade. Åh vad han levde upp sådana stunder. 
I dag är en sådan kväll då han skulle mött upp någon/några av sina syskon,
kanske sin far, kanske någon tjej, och haft kul. Han skulle ringa och skratta
och prata högt och vara så där kärleksfull som han alltid var då han ringde.
Kanske du kan vara på alla festivaler och konserter nu gubben. Men jag får
fortsätta vänta på dina telefonsamtal, det kan man inte komma ifrån. Och
jag saknar det så förbannat!
 
 
 
Inomhus lyssnar jag på massor av bra musik i kväll. Skavlan bjuder på en
musikkavalkad från programmen 2009-2014. Det är Cat Stevens, September,
Robyn, Håkan Hellström, Alicia Keys och en massa andra bra sångare. Man
blir inte direkt mindre nostalgisk av det. Finns så ootroligt mycket bra musik
i denna värld! Har fortfarande lite jobbigt med att lyssna, särskilt från dåtid.
Inte bara av en anledning utan där är många. Återigen detta med att ha haft
en tid som nu är bakom mig, att tiden fått en annan betydelse och ett annat
sätt att vara för mig. Och så klart alla dessa människor man förlorat. Sen
beror säkert en del också på att man börjar bli lite äldre, är ensamstående och
kanske letar efter meningen med livet och kärleken. Allt blir jag på något vis
påmind av på ett starkare vis av musiken. Finner ingen healing riktigt i det än.
Men det kommer...
 
 
 
Jag lägger tarot igen. På riktigt. I går kom Ammie mitt i en läggning, och då
hade jag inte lagt kort på länge länge, och så dyker hon upp mitt i! Vi brukade
lägga en del tillsammans, var faktiskt en bra kombination med oss två, både
för andra, varandra och för oss själva. Ja, Ammie känner ju på sig så det var
väl egentligen inte konstigt att hon kom just då. Vi lade en stor stjärna för henne
också, så klart. Sedan satte hon sig och tog emot lite info från en annan
dimension medans jag lagade lite mat (rödbetsbiffar, tofu, ris och majs med en
liten vitlöksyoughurt åt oss. Efter att vi ätit läste hon vad hon fått till sig och
helt plötsligt brast det, så vi satt och pratade i timmar om tiden då allt med
Christian hände, tiden efter, om hur han kan ha känt, hur jag kände, vad jag
minns och vad hon minns, hur allt har förändrat allt, hur synen på liv och död
ändrats, och egentligen om ALLT. Hon frågade och jag svarade, hon sa hur
hon tänkte och jag sa hur jag tänkte, vi skrattade och grät floder och det gick
inte att sluta. Hon är seriöst den absolut finaste människa jag vet, hon bjuder
på sig själv, hon låtsas inte; är hon ledsen då visar hon det, inte ett dugg rädd
att prata om eller fråga om någonting fast hon vet att det gör ont av förtvivlan
i både henne och mig. Hon kommer åkande med sin bil och hälsar på, när som
helst och hur som helst. Är hon i behov av att prata av sig, vet hon att jag
är i behov, ja då kommer hon. Jag älskar henne verkligen. 
Så idag har jag försökt smälta lite av gårdagen, Ammie kom en sväng i dag
med, en kortare sväng. Jag har gått djupare i tolkningarna från igår och inser
att jag är dum som inte kommer ihåg hur oerhört mycket det gör och hjälper
en med det inre med tarot. Det är ju terapi, det är ju tecken, symboler som 
precis som drömmar vill visa oss något. Väldigt skön känsla att hitta det igen.
Ska lägga för någon annan också så jag kommer igång igen med det. Vet att
gör jag det så kommer skrivandet mer avslappnat igen, kreativiteten så jag
kan pyssla, horoskopen kan komma tillbaka (har inte ens gjort ett årshoroskop
ju, vilket jag brukar ha gjort redan i januari och inte bara för mig då), ja det
mesta lossnar nog då. Vore sååå skönt...
 
 

 

 

Då vi besökte dig idag, och jag satt på huk vid dig, kom det en stor röd myra upp och satte sig precis under ditt namn.  Som om du väntat på mig och sände upp en hälsning. Jag kände mig välkommen och väldigt nära just då.

 Med en strut fylld med vatten satte jag en ros intill och hjärtat, som jag på alla vis lämnade där i fjol, fick jag putsa för att få tillbaka glansen. Det gick inte helt. Men det ligger där rött och fyllt av kärlek till dig. På alla vis och för alltid.

Medan jag stod där på huk, för att komma närmare dig, för att kunna smeka ditt namn och stenens kanter, fick jag bilden till mig från den gången för näst intill ett år sedan (exakt ett år på lördag). Jag bar dig som barnet i min famn, jag såg framför mig hur jag inte kunde, inte ville släppa ned dig och hur jag genast ville lyfta upp dig igen. Paniken jag kände känns lika starkt idag. Jag kom på mig med att stå just där du var nedgrävd, precis ovanpå. Man blir lurad av stenen. Det kändes så fel att stå på dig. Jag flyttade mina fötter och tänkte tyst förlåt. Varför kan inte stenen stå ovanpå i stället för bakom? Om man vill komma nära, om man vill sätta dit blommor, då måste man stå ovanpå där urnan är nedgrävd.

Ammie fick sig också en pratstund med dig, men du vet ju att även för henne är du med hela tiden. Hon talar med dig var hon än är och ni har er egen kommunikation. Jag är så tacksam, så lycklig, så rik som har henne som vän. Ingen förstår sorgen efter dig så bra som hon. Ingen finns där så mycket för mig som hon. Ingen kan fylla i ord och, till och med redan innan jag själv förstår, veta hur jag känner, så som hon. Hon pratar om dig, utan rädsla för reaktioner, utan att tycka det är jobbigt. Jag är så glad att ni hade er egen relation/kontakt då du var vid liv, så hon lärde känna dig själv. Det ger henne egna minnen som hon i sin tur delar med sig av. Vore det inte för några av dina syskon och Camilla, som pratar om dig med jämna mellanrum, så skulle det vara väldigt tyst om dig nu. Det gör mer ont ibland än själva sorgen, och jag vet att många föräldrar som förlorat barn känner så. Som om du inte fanns. Som om du inte funnits. För även vi som kommit igenom, en bra bit, pratar ju om dig och med dig. Det är som ett nytt sätt att leva MED dig. Att bara stoppa undan, försöka glömma för att slippa ha smärtan, bara tiga och rusa på – det hade jag ALDRIG klarat av. Undrar om NÅGON klarar det, egentligen. I längden… Sen FINNS det de som tänker mycket utan att prata om sorgen/saknaden och som kanske mår bra så. Vi är ju olika på det viset. Hur som helst var jag så tacksam för sällskapet av Ammie uppe hos dig idag vännen. Och det var en väldigt skön stund hos dig; bland vitsippor, fåglar som kvittrade, och en värmande sol - alldeles innan regnet började slå mot jorden. Men då satt vi redan i bilen på väg hem. Vi ses snart igen älskade gubben min. Du förstår – jag saknar dig så grymt mycket!!!

 
Visa fler inlägg