"De STORA smällarna"

Publicerat i: ???, Allmänt, Livets kontraster Bearbeta, Dagligen, Empatisk oförmåga, Erfarenheter, Sjukdom
Någon sa till mig: "Vänta du till de STORA smällarna kommer!"
Denna någon måste ha och har defakto dåligt minne. 
Jag trodde jag gått igenom "de stora smällarna" under de senaste 16-17 åren av 
mitt liv. Särskilt de sista 2 1/2...
Levt och överlevt ett misshandelsförhållande där jag lika väl kunnat dött, tog mig ur.
Självmedicineringen på grund av detta, med alkohol. Tog mig ur.
Utsatt för gruppvåldtäkt. Valde efter 4 månader livet trots allt. Hade kunnat valt alternativet.
Fick lov att flytta till något billigare efter 2 år i centrum. Fick flytten gjord genom socialen,
eftersom de krävt flytten. Packning,uppackning, iordningsställande av möbler skötte jag
själv - många tunga lyft.
Ensamstående mamma, utan någon som kunde hjälpa till med tunga saker nånsin.
Efter tre år var hela lägenheten full av mögel efter att ett rör under köket gått sönder. 
Panikflytt inom 3-4 dagar; packning, drog kärra med lass fram och tillbaka
flera gånger om dagen innan flyttbilen tog resten (denna gång betald av Kopparstaden
så klart), uppackning och iordningställande av möbler, upp med hyllor, flytta runt för
att bli nöjd igen - själv igen.
Tre år senare var det dags igen: översvämning i hela lägenheten efter ett skyfall, hade
vatten upp till fotknölarna, bassäng utanför vid balkongen. Fick försöka rädda det som
gick att rädda, tvätta om packade kläder, kasta sådant som blev förstört och packa
allt, allt, allt på 3 dagar (3 dagar sov jag livrädd i denna fuktiga lägenhet). Hade en planerad
flytt 5 veckor senare, eftersom yngsta dottern flyttat hemifrån precis. Blev en snabb,
oplanerad evakueringslägenhet under fem veckor. Packning, uppackning, saker stående
i husets källare där jag fick leta, bära kartonger och hämta saker jag behövde. Började
plugga igen på högskolan också, fick lov att sluta inför nästa flytt fem veckor efter. Mitt
 huvud följde inte med. 
Packa, packa upp, sätta ihop och placera möbler, fixa ett hem igen. Fick de båda senaste
flyttarna också fixade av Kopparstaden då de inte skött avrinningsbrunnarna vid hyres-
huset så som de borde. 
Men ingenstans ingenstans hade jag någon som kunde hjälpa mig!!! Jag hade ingen
som kunde serva med mat, massera ryggen, ta de tyngsta kartongerna (av alla 60-70),
hjälpa mig att ställa i ordning, få upp gardiner, sätta upp hyllor, fylla dem med alla tunga
böcker osv. Däremellan var det tuffa tider med mina ungdomar, en syster som gick bort
i levercancer, släktingar som dog, mamma som drabbades av vaskulär demens, pappa
som var sjuk i diabetes, hjärta och blev ensam (jag åkte nästan varannan vecka fram
och tillbaka till honom för att försöka få honom att känna livsvilja och krafter igen
 jag städade huset, hjälpte till med mat och disk och djur, jag fixade och sådda grönsaker,
tog hand om ALLA växter, alla djur- häst, katter, gäss,ankor, burfåglar, hundar - de gånger
han åkte iväg över några dagar. Under flera ÅR!
Sen då mamma blev sämre började jag också åka dit med jämna mellanrum för att ge
lite avlastning och kärlek.
Ibland var jag hemma, men efteråt kan jag ibland känna dåligt samvete eftersom min yngsta
dotter bodde hemma fortfarande.
Det hände en massa alltså och så blev jag bara dåligare i ryggen och foten, men jag var
envis och kämpade på.
Så kom den dagen då jag fick telefonsamtalet att min son hade gått bort. Helt utan någon
som helst förberedelse. Jag klarade av att hålla ihop hela vägen från Borås och hem till
alla väntande anhöriga som stod och väntade i samma chock som jag var i. Men JAG
tog tag i allt, jag var den som fanns för alla, den som ordnade allt, som lyssnade, tröstade,
fixade mat och sovplatser, disk och städning, den som gjorde allt som var tvunget att göras
då någon går bort; begravning, banken, annonser m.m. Det höll i ungefär 6 månader innan
också min sorg ville fram och svepte genom hela mig. Då jag kände att jag var tvungen att
få börja ta hand om också mig. Jag belönades med ett stort svek från håll jag inte trott det om.
Så blev min far riktigt riktigt sjuk och höll på att gå bort ifrån oss. Under någon vecka, mitt
i kokheta sommaren åkte jag varje dag till lasarettet för att finnas till, stötta, ge kärlek och
peppa. Min kropp mådde inte bra, men jag har som sagt alltid varit envis och kunde inte
tänka mig att svika så jag fortsatte åka dit och tillbaka. Han överlevde tvärt emot vad
läkarna då trodde...
Under sensommaren började jag förlora mer och mer av synen och blev livrädd. Foten
var i dubbel storlek nästan dagligen och värkte så in i norden även på nätterna. Visade sig
att jag hade gråstarr på båda ögonen, den utvecklades otroligt snabbt (brukar inte det) så
båda ögonen opererades, man bytte glaskropparna. Jag hade en hemskt svår artros i foten-
den opererades och jag fick vara still i tre veckor. Jag diagnostiserades med non-alcholic
fettlever, har störning i immunsystemet, magen var helt kass under ett år då jag inte ens
hann till toa alla de 10-15 gångerna per dag jag sprang. 
Fick diagnosen utmattningssyndrom  runt julen 2014-15 då värdena var urusla, alltså också
en fysisk in-i-väggen-upplevelse. Har kämpat som en galning för att komma igen fysiskt sen
dess, men det går trögt eftersom jag har multidiagnoser som förhindrar.
För 8 månader sedan drabbades jag också av frozen shoulder - googla på det så fattar du -
och man såg också på röntgen att jag dessutom hade svåra artroser, mest på höger sida,
förutom detta alltså. Det är faktiskt bland det värsta jag varit med om eftersom jag inte ens
med vilja kan göra vissa saker (det är ju viljan som klarat av att hålla mig vid liv tidigare).
Det är inflammerat och svullet så nerver kommer i kläm, muskler jobbar utan att de ska det,
kraften i armarna har försvunnit och kanske aldrig kan komma tillbaka helt, jag tappar saker
utan förvarning, kan inte lyfta armarna för att klä av och på ibland, kan inte tvätta fönster,
sätta upp gardiner, torka skåp, tvätta håret osv. Det går inte!!!
 
Någon sa idag: "Vänta du till de stora smällarna kommer!" Undrar hur den personen är skapt
egentligen. H*n borde kolla hur det egna livet varit, borde lära sig vad STYRKA är, borde
försöka anstränga sig lite för att bry sig om, visa tacksamhet och stolthet. H*n borde HOPPAS
att jag inte ska behöva uppleva de så kallade "stora smällarna". För VAD skulle det kunna
vara om det inte är det jag redan gått igenom?! 
 
Någon sa till mig: "Vänta du till de STORA smällarna kommer!"
Denna någon måste ha och har defakto dåligt minne. 
Jag trodde jag gått igenom "de stora smällarna" under de senaste 16-17 åren av 
mitt liv. Särskilt de sista 2 1/2...
Levt och överlevt ett misshandelsförhållande där jag lika väl kunnat dött, tog mig ur.
Självmedicineringen på grund av detta, med alkohol. Tog mig ur.
Utsatt för gruppvåldtäkt. Valde efter 4 månader livet trots allt. Hade kunnat valt alternativet.
Fick lov att flytta till något billigare efter 2 år i centrum. Fick flytten gjord genom socialen,
eftersom de krävt flytten. Packning,uppackning, iordningsställande av möbler skötte jag
själv - många tunga lyft.
Ensamstående mamma, utan någon som kunde hjälpa till med tunga saker nånsin.
Efter tre år var hela lägenheten full av mögel efter att ett rör under köket gått sönder. 
Panikflytt inom 3-4 dagar; packning, drog kärra med lass fram och tillbaka
flera gånger om dagen innan flyttbilen tog resten (denna gång betald av Kopparstaden
så klart), uppackning och iordningställande av möbler, upp med hyllor, flytta runt för
att bli nöjd igen - själv igen.
Tre år senare var det dags igen: översvämning i hela lägenheten efter ett skyfall, hade
vatten upp till fotknölarna, bassäng utanför vid balkongen. Fick försöka rädda det som
gick att rädda, tvätta om packade kläder, kasta sådant som blev förstört och packa
allt, allt, allt på 3 dagar (3 dagar sov jag livrädd i denna fuktiga lägenhet). Hade en planerad
flytt 5 veckor senare, eftersom yngsta dottern flyttat hemifrån precis. Blev en snabb,
oplanerad evakueringslägenhet under fem veckor. Packning, uppackning, saker stående
i husets källare där jag fick leta, bära kartonger och hämta saker jag behövde. Började
plugga igen på högskolan också, fick lov att sluta inför nästa flytt fem veckor efter. Mitt
 huvud följde inte med. 
Packa, packa upp, sätta ihop och placera möbler, fixa ett hem igen. Fick de båda senaste
flyttarna också fixade av Kopparstaden då de inte skött avrinningsbrunnarna vid hyres-
huset så som de borde. 
Men ingenstans ingenstans hade jag någon som kunde hjälpa mig!!! Jag hade ingen
som kunde serva med mat, massera ryggen, ta de tyngsta kartongerna (av alla 60-70),
hjälpa mig att ställa i ordning, få upp gardiner, sätta upp hyllor, fylla dem med alla tunga
böcker osv. Däremellan var det tuffa tider med mina ungdomar, en syster som gick bort
i levercancer, släktingar som dog, mamma som drabbades av vaskulär demens, pappa
som var sjuk i diabetes, hjärta och blev ensam (jag åkte nästan varannan vecka fram
och tillbaka till honom för att försöka få honom att känna livsvilja och krafter igen
 jag städade huset, hjälpte till med mat och disk och djur, jag fixade och sådda grönsaker,
tog hand om ALLA växter, alla djur- häst, katter, gäss,ankor, burfåglar, hundar - de gånger
han åkte iväg över några dagar. Under flera ÅR!
Sen då mamma blev sämre började jag också åka dit med jämna mellanrum för att ge
lite avlastning och kärlek.
Ibland var jag hemma, men efteråt kan jag ibland känna dåligt samvete eftersom min yngsta
dotter bodde hemma fortfarande.
Det hände en massa alltså och så blev jag bara dåligare i ryggen och foten, men jag var
envis och kämpade på.
Så kom den dagen då jag fick telefonsamtalet att min son hade gått bort. Helt utan någon
som helst förberedelse. Jag klarade av att hålla ihop hela vägen från Borås och hem till
alla väntande anhöriga som stod och väntade i samma chock som jag var i. Men JAG
tog tag i allt, jag var den som fanns för alla, den som ordnade allt, som lyssnade, tröstade,
fixade mat och sovplatser, disk och städning, den som gjorde allt som var tvunget att göras
då någon går bort; begravning, banken, annonser m.m. Det höll i ungefär 6 månader innan
också min sorg ville fram och svepte genom hela mig. Då jag kände att jag var tvungen att
få börja ta hand om också mig. Jag belönades med ett stort svek från håll jag inte trott det om.
Så blev min far riktigt riktigt sjuk och höll på att gå bort ifrån oss. Under någon vecka, mitt
i kokheta sommaren åkte jag varje dag till lasarettet för att finnas till, stötta, ge kärlek och
peppa. Min kropp mådde inte bra, men jag har som sagt alltid varit envis och kunde inte
tänka mig att svika så jag fortsatte åka dit och tillbaka. Han överlevde tvärt emot vad
läkarna då trodde...
Under sensommaren började jag förlora mer och mer av synen och blev livrädd. Foten
var i dubbel storlek nästan dagligen och värkte så in i norden även på nätterna. Visade sig
att jag hade gråstarr på båda ögonen, den utvecklades otroligt snabbt (brukar inte det) så
båda ögonen opererades, man bytte glaskropparna. Jag hade en hemskt svår artros i foten-
den opererades och jag fick vara still i tre veckor. Jag diagnostiserades med non-alcholic
fettlever, har störning i immunsystemet, magen var helt kass under ett år då jag inte ens
hann till toa alla de 10-15 gångerna per dag jag sprang. 
Fick diagnosen utmattningssyndrom  runt julen 2014-15 då värdena var urusla, alltså också
en fysisk in-i-väggen-upplevelse. Har kämpat som en galning för att komma igen fysiskt sen
dess, men det går trögt eftersom jag har multidiagnoser som förhindrar.
För 8 månader sedan drabbades jag också av frozen shoulder - googla på det så fattar du -
och man såg också på röntgen att jag dessutom hade svåra artroser, mest på höger sida,
förutom detta alltså. Det är faktiskt bland det värsta jag varit med om eftersom jag inte ens
med vilja kan göra vissa saker (det är ju viljan som klarat av att hålla mig vid liv tidigare).
Det är inflammerat och svullet så nerver kommer i kläm, muskler jobbar utan att de ska det,
kraften i armarna har försvunnit och kanske aldrig kan komma tillbaka helt, jag tappar saker
utan förvarning, kan inte lyfta armarna för att klä av och på ibland, kan inte tvätta fönster,
sätta upp gardiner, torka skåp, tvätta håret osv. Det går inte!!!
 
Någon sa idag: "Vänta du till de stora smällarna kommer!" Undrar hur den personen är skapt
egentligen. H*n borde kolla hur det egna livet varit, borde lära sig vad STYRKA är, borde
försöka anstränga sig lite för att bry sig om, visa tacksamhet och stolthet. H*n borde HOPPAS
att jag inte ska behöva uppleva de så kallade "stora smällarna". För VAD skulle det kunna
vara om det inte är det jag redan gått igenom?! 
 

Spikar i matta och udda tid

Publicerat i: Livets kontraster, Livskvalitet, Tid Advent, Sjukdom, Tacksamhet, Tröst

Gårdagen tog ut sin rätt. Efter dammsugning och torkning av golv,

samt en halvdag med diverse gymnastiska rörelser och ställningar

tillsammans med barnbarn så vaknade jag halv sju och kunde inte

ligga kvar. Hittade ingen sovställning som hjälpte mot det onda. Så

det blev upp till värmedyna, värktabletter och Voltaren-gelé. Det räcker

med så lite känns det som, för att man ska bli uträknad på grund av

värk i bäcken och höft och ryggslut. Ändå gör jag de simpla rörelser

jag fått till uppgift att göra så inte allt blir en stelnad cementklump av

artroserna. Jag misstänker att det inte blir någon julskyltning för min

del i morgon om det inte mirakulöst botar sig under natten, men frågan

är om jag ens får sova i natt. Får ta till spikmattan, då brukar jag i

alla fall somna. 

 

Känns så konstigt att det är första advent i morgon! Känns som att det

är första gången efter att Christian gick bort men det är det ju inte. Och

då är det alltså över ett år sedan han dog. DET kan det ju inte vara.

För ärligt, så känns det väldigt märkligt med TID numer. TID är inte

alls på samma sätt. Skulle kunna vara max en månad sedan allt

hände, enligt den tid jag KÄNNER. Men så är det ju inte. HUR kan

det bli så annorlunda? Går inte att förklara, men de som drabbats

av samma sak förstår antagligen. Mystisk känsla... Jag minns heller

inte särskilt mycket av året som gått. STORA händelser, vissa perso-

ner och deras beteenden (som verkligen chockat) eller deras enorma

överraskande stöd, barnbarn som föddes, pappas svåra sjukdom, min

älskade systers flytt till Dalarna, mina döttrars berg- och dalbanor,

årsdagen efter Christians bortgång och andra större saker minns jag 

så klart, väldigt bra dessutom. Men annars är det tomrum på tomrum

i huvudet. Undrar om hur det hör ihop, för det gör det ju, det här med

TID och minne. 

 

 

Det blev tyvärr ingen resa till papsen i veckan som var. Magen och

antagligen utmattningen satte stopp för det. Jag hade inte vågat för-

söka resa dit själv ens en gång, så svag var/är jag. Men det var så

irriterande att jag inte kom iväg när jag planerat det. Pappa har faktiskt

ringt flera gånger  och pratat, kändes som en tröst och ett stöd som 

jag uppskattade väldigt. Blir så rörd. Men det gör väldigt mycket måste

jag säga, då man har folk som bryr sig om omkring sig. Det är ju för

att jag vet det som JAG vill finnas till och bry mig, i stället för att ta

den lätta vägen förbi med huvudet bortvänt. Det kostar inte på särs-

kilt mycket men kan btyda en enorm skillnad för den man stöttar eller

bara hör av sig lite till. 

 
 Grubblar mycket kring det här med jul och julklappar och så´nt. Jag

är inte ens helt ikapp efter det ekonomiska haveri jag hamnade i i

samband med sonens död. Jag har i vanliga fall svårt att få till något

som helst för att kunna köpa någon julklapp till mina barn och barnbarn

men i år blir det då helt omöjligt. Det tråkigaste är att just för att de är

aalltid så himla förstående och tycker som jag att det handlar om mat

och stämning och att få vara tillsammans lite är det viktiga - JUST

därför skulle det vara underbart att kunna överraska dem. Och mina

barnbarn förstår ju inte sånt än. Nataniel är ändå det mest tacksamma

barn jag kan tänka mig. Ska försöka sy en superhjältemantel till honom.

Det blir ändå lite dubbelt jobbigt  med julen då man heller inte har några

pengar till något extra som skulle kunnat trösta för stunden. Nåja, hur

det än är så blir det jul vare sig man vill eller inte och det finns väl en

mening med det som med allt annat (nästan?)

 

I kväll blir det "Så mycket bättre" att krypa upp i soffan med. Tänker

mycket på Tristan, blev som sagt berörd, tänk om allt var ett rop på

hjälp! Bästa vännens begravningsdag indikerar en del. Jag tycker 

som sagt att vårt samhälle som vi lämnar över till de yngre SUGER.

Jag hoppas det finns tillräckligt många kvar för att samhället ska

överleva. Sjukvård, politik, social hjälp, vårt sätt att vara ego och inte

bry oss om varandra, ja allt tyder på att vi inte kan vara alltför säkra

på det. 

Saga, synd och julbord

Publicerat i: Insikter, Livets kontraster ???, Erfarenheter, Idol, Systeryster, Våga
Ibland kommer det lite speciella dagar, då man får insikter och lärdomar
nästan på löpande band. Idag har varit en sådan dag för mig.
Jag valnade ganska glad över att det mesta av blåsorna på tungan hade
gått över av silvret, och för att jag kände det som att magen var bättre
än gårdagen och defenitivt mycket bättre än dagen innan dess. 
På förmiddagen läste jag plötsligt att Tristan Björling, från IDOL hittats
död och av någon anledning reagerade jag starkt på det. Dels kunde jag
inte undgå att bry mig om den goa lilla killen som hängde kvar i Idol ända
fram till de direktsända programmen. Han hade så mycket känslor och var
så hispig. Dels var han en bror till Saga Björling, som var en av deltagarna
i The Voice Sverige, som också min dotter deltog i och var en av Magnus
Ugglas teamtjejer. Saga var med i Ola Salos lag och kom vidare till de direkt-
sända programmen där, men inte så mycket längre. Men de lärde ju alla
känna varandra lite och det känns lite av den anledningen. Men han var ju
helt enkelt för ung! Det spekuleras i Spice, självmord och diverse andra
dödsorsaker, men de anhöriga ber om att få vara ifred och bör så få vara. 
Känns lite knepigt att 2 av The Voice-deltagarna på ett år har förlorat sin bror.
Har under dagen funderat väldigt mycket kring detta. Hur kan så många dö
i så tidig ålder? Jo, en del (ganska många) väljer döden, men många dör 
också i nya aggressiva sjukdomar eller överdoser av nya, lättåtkomliga
droger. Men jag måste säga att även om jag vet att man uppmärksammar
liknande saker man själv upplever på ett tydligare sätt efterå, så har jag
även av andra förstått att det händer otroligt mycket sådant nu. Det har
verkligen inte varit på det här sättet tidigare. Särskilt killar i ung ålder har
gårr bort i rasande fart. VAD betyder det eller vad tyder det på? Ta bara
det här med gangliom, hjärntumör, varför är det så vanligt nu, särskilt
bland de yngre? Och varför sråe det inte med större stil i media om det?
Gör man något för att ta reda på något? Varför väljer så många yngre
att inte leva mer? VAD gör man åt det? HUR kan så många välja att ta
en drog (eller droger över huvud taget) fast de VET hur farligt det är? Det
är ju nästa generation, som ska ta över efter oss. Vilka ska annars ta över?
OCH, VARFÖR är det alltid de fina, mjuka, kärleksfulla, känsliga männi-
skorna som ska gå bort först, medans skitstövlar alltid verkar klara sig?
Ja jag vet att det inte är likt mig att tänka så, jag brukar känna och före-
språka att det alltid finns något fint i alla, att det finns en anledning till
att någon beter sig illa och så vidare. Men då det fortsätter vara de fina
människorna som går bort och som (känns det som) offras, vad ska man
tro då??? Jag vacklar. 
 
 
 
Som sagt, idag har varit en lärorik dag. Pratade med min kära syster idag.
Vi pratade lite om att jag känner sådan irritation över att jag VILL så mycket,
har så många idéer en har INGEN ork! Då sa min kloka syster att jag ska
vara glad att det inte är tvärtom. Hon tyckte det lät så positivt det jag sa.
Jag förstod vad hon menade! Klart det skulle vara värre, jobbigare om jag
hade orken men INGEN vilja. Så jag ska försöka göra som hon säger; ta
det lugnt och vänta in, inte pressa på. Kändes skönt och bekräftande på
något vis då hon å ena sidan förstod att jag verkligen inte orkar (att något
stoppar mig) och å andra sidan såg det jag sa POSITIVT, som att jag gör
framsteg. Love U sister!
 
 
 
Såg också ett exempel idag på att "synden straffar sig själv" (USCH, jag
mår faktiskt illa av att skriva det trots allt), då jag såg i tidningen att "någon"
som faktiskt inaktivt förmodligen har med min sons död att göra på grund av
boendeatmosfär och arbetssituation utan skydd, straffades på sitt sätt. Ändå
kan jag inte känna mig "nöjd" över det. Tycker synd om. Särskilt de andra
som drabbas. 
Fick också en förfrågan om att äta julbord med gruppen på tisdag. Tog beslut
om att försöka våga mig på det MED Erika som stöd. OM jag blir svag så
vet hon hur hon ska stötta och hjälpa, hon vet att jag kan börja skaka i krop-
pen och behöva sätta mig och så vidare. Måste ju våga prova på lite igen.
Men det ÄR ju faktsikt bra att ha någon som stöd utifall att kropp och själ
säger ifrån just då. Var inga problem för min dotter då jag frågade henne i alla
fall. Jag uppskattar det väldigt. Är det enda julbord jag kommer i kontakt med
i år. Något i julmatsväg ska vi väl få ihop hoppas jag, men nog är det tufft nu.
ÄVEN ekonomiskt. TUR att julen står för annat...
 
Visa fler inlägg