Bomber i kvarteret och kärlek i hjärtat

Publicerat i: Barnbarn, Bomber, Operation, Värk Fotoperation, Kärlek, Smärta, Vänskap, barnbarn, döttrar
 
 
Ja nu är det gjort! Foten i gipsskena och 2 skruvar, efter 1 timme och
trekvarts operation och narkos som tog omedelbart. Jag var skitnervös
före, just för narkosen, i och med att det i släkten är 2 som gått bort 
under narkos och för att jag visste med mig att jag fortfarande är svag.
Så, även om det låter fånigt, så var jag skitglad att jag vaknade upp och
förstod att jag överlevt. Tycker mina käraste har haft nog med tragik i 
sitt liv och så har jag inte spart ihop till begravningen ännu ;-)
Ont hade jag inte förrän jag gick och lade mig i går kväll. Okej, jag var
uppe och sprang hela eftermiddagen/kvällen eftersom jag inte kände något.
DUMT! Otroligt dumt! Men svårt att låta bli när man har sina kära barn 
och barnbarn nära sig. Vi hade en underbar kväll tillsammans. 
 
 
 
Efter att ha försökt att somna i 1 1/2 timme kom jag på att jag glömt ta
värkmedicinerna och nu hade också bedövningen släppt, så jag gick upp
och ut för en nattcigg. Klockan 00.55 small det till nåt så enormt, helt
från ingenstans och jag bara ropade till av rädsla. Lät som om det kom
precis bakom huset på andra sidan gården, vid dagiset, och som om det
var en sprängning av något slag. Skitläskigt var det, men jag tog värk-
mediciner och linkade in till ängen igen och lyckades somna. På morgonen,
efter att ha varit vaken ett tag kom jag på vad som hänt och talade om för
tjejerna och Erika som nyss pratat med någon berättade att personen sagt 
att det varit en bomb i vårt kvarter och att det var avspärrat och fullt med
poliser där. Under dagen har man kunnat läsa om det i media. 
 
 
Söt ängel som jag fick av Sannah idag :-D
 
Dagen i dag blev alldeles makalöst full med människor. Sannah och Carro,
Ammie och hennes 2 tjejer kom också förutom mina tjejer och barnbarn som
redan var här. Busters pappa kom en snabbis och hämtade upp sin lilla
familj också. JÄTTEMYSIG dag och jag tankade otroligt och hoppas jag
gav ut också, att vi mitt i allt kaos både kunde ge och ta emot. Och nog
var det väldigt skönt att vara ute i solen hela dagen. 
 
 
Nataniel fick lite "bajs" och en kackerlacka att luras med och fina klister-
märken

Nu på kvällskanten kunde jag nästan inte ta mig in och värma maten och
att ta sig ända in i vardagsrummet och soffan var nästan omöjligt - men det
gick. Efter en stund med foten i högläge (så som jag ska sitta så mycket
det bara går) så fick jag så jädrans ont att jag rev mig själv i håret i nå'n
sorts försök att komma ur det hela. Funkade inget vidare. Inte gick det att
hålla stilla kroppen och särskilt inte foten heller. Det där att "vrida sig i
smärtor..."
Okej, jag har lärt mig min läxa (en stund i alla fall) och i morgon ska jag ta
hand om mig själv lite bättre har jag bestämt mig för. Vore bra korkad annars.
I morgon ska jag sitta med foten i högläge och skriva och läsa och skriva
igen. Har inte kunnat det på några dagar, av nervositet antar jag. 

Hjältarnas hjälte och väldig smärta

Publicerat i: Barnbarn, Jul, Kreativa stugan, Värk Hjältemantel, Kärlek, Lycka, Sjukdom, Smärta, barnbarn
 
I flera dagar har jag haft julsaker som är överflödiga här hemma
uppställda på bordet. Fulla bordet i flera lager nästan var det.
Så tänkte jag att tjejerna och Nataniel skulle ta vad de ville ha. 
Under flera dagars tid har jag nästan haft panik för att ingen kom
och tömde undan, eftersom det var mitt pysselbord/matbord/
sybord/umgängesplats som var belamrat. Jag skulle ju sy klart
vagnshänget med vimplar till Busters barnvagn och en egen-
komponerad hjältemantel till Nataniel, till julklapp.
Erika var här och tog lite för några dagar sedan och i går blev
det äntligen fart på bordet, då Nataniel och Louise också kom. 
"Den här tomten behöver jag ha i mitt rum". "Mojmor, får man
ta den här brickan? För den kan jag ha mina tomtar på". "Åh, 
det är fint med det glittret! Va, får jag ta?" "Här kan man ha i jord
och så sätter man ett frö och så kan det växa blommor i den."
Det mesta försvann från bordet, Louise ville ha lite kulor, balkong-
belysningar, figurer i papp att sätta på väggen och någon kors-
stygnstavla. Nataniel hade en hel papperskasse med tomtar och
annat. Ååååh, älskade plutten!!!
Så i dag hade jag att välja på att städa undan ännu mer (som jag
väntat på att kunna göra) och att SY. Jag satte mig ned vid maskinen,
röjde saker åt sidorna och sydde. Det såg ut så här:
 
 

Efter att jag sytt klart vagnshänget (glömde ta kort, kommer sen) blev 
det till att lägga ut mönster, markera, klippa, nåla ihop, sy och byta 
färg på tråden och sy foder. Och så var det ju det där med att på något
sätt markera att det är en hjältemantel och att Nataniel är ägare. Ibland
är det bra att vara en samlare; det finns alltid materiel till det man vill
knåpa ihop. Så var det idag. Med lite guldlamé, lite grövre svart tyg, lite
vliselin som jag inte visste att jag hade så fick jag till något som i alla
fall påminner om "Nataniel - hjältarnas hjälte". Eller vad säger du? Nu 
har jag paus för dagen. Är inte klokt vad ont jag har i kroppen, allra helst
ryggen, sedan jag slutade med kortisonet för några veckor sedan. Hade
ingen aning om att kortisonet gjorde så stor nytta! För första gången tror
jag, har jag svårt att komma upp ur sängen eller soffan, jag har pulserande
värk i hela bäcken- och höftpartiet och högt upp i ryggen låser det sig titt
 som tätt så jag misstänker att det är ytterligare artriter i de där små leder-
na vid sidorna på ryggkotorna (minns inte vad de heter) och då kommer
jag att stelan ännu mer, blir väl en cementpelare till slut. Men det lutar
åt att jag måste ha kortison igen. Jag vill inte bli MER handikappad, utan
MINDRE!!! 
Nåja, det har knappast varit bra att sitta böjd och sy och klippa och nåla
och så, inte heller att stå länge. Måste säga att smärtan är jävligare än
på många år, jag kan INTE göra vissa saker, som att fixa granen själv,
som jag gjort hittills. JAg menar jag ÄR ju ensamstående och måste ju
fixa det som ska fixas själv, rörmokeri, snickeri, alla tunga lyft och allt
där man böjer sig i omöjliga ställningar, allt hushållsarbete, handling, och
så vidare - ALLT gör jag själv sedan många år tillbaka. Men NU känner
jag mig sliten i kroppen och kan inte göra vissa saker. Skrämmande!
Hur som helst, så blev det ett märke som ska sitta bak på ryggen och
jag tror att han kommer att gilla det, lille plutten, och då är det värt allt
det onda! 

 
Visa fler inlägg