Nu har jag i alla fall skrivit och fått iväg till Mina vårdkontakter. Som
det stod i dagens tankealmanacka; Ett steg i taget.
Nu kommer det svåraste; att med min kropp och mitt huvud försöka
finna NÅGOT jag kan sälja så jag får ihop till den dummaste utgiften
på eigheter; en elräkning på drygt 500 som glömts bort och blivit till
hiskeliga 2500. Fatta att det känns helt oöverstigligt för mig som
lever på existensminimum cirka, VARJE månad!!! Denna utgift kom
till under den tuffa tiden runt jul/nyår då jag HELT tappade handlings-
förmågan. Det är så sjukt att man inte hur mycket man än kämpar
kan styra över det. Jag är trött...
MEN stolt över att jag äntligen fick iväg meddelandet till vårdcentralen,
även om den hjälp jag inte får därifrån ligger bakom hur jag mår. Kan
ju inte förlora hoppet. Sociala då! Näej, jag har blivit tillräckligt mycket
förödmjukad där med åren. Så som jag mår nu orkar jag inte bli ner-
klankad på mer just nu. Det ÄR inte lätt att leva. Men vem har sagt att
det ska vara det? 
Nu har jag i alla fall skrivit och fått iväg till Mina vårdkontakter. Som
det stod i dagens tankealmanacka; Ett steg i taget.
Nu kommer det svåraste; att med min kropp och mitt huvud försöka
finna NÅGOT jag kan sälja så jag får ihop till den dummaste utgiften
på eigheter; en elräkning på drygt 500 som glömts bort och blivit till
hiskeliga 2500. Fatta att det känns helt oöverstigligt för mig som
lever på existensminimum cirka, VARJE månad!!! Denna utgift kom
till under den tuffa tiden runt jul/nyår då jag HELT tappade handlings-
förmågan. Det är så sjukt att man inte hur mycket man än kämpar
kan styra över det. Jag är trött...
MEN stolt över att jag äntligen fick iväg meddelandet till vårdcentralen,
även om den hjälp jag inte får därifrån ligger bakom hur jag mår. Kan
ju inte förlora hoppet. Sociala då! Näej, jag har blivit tillräckligt mycket
förödmjukad där med åren. Så som jag mår nu orkar jag inte bli ner-
klankad på mer just nu. Det ÄR inte lätt att leva. Men vem har sagt att
det ska vara det? 

Torillatrianglar, 17 år sedan, gammalt damm

Publicerat i: Barnbarn, Christian, Dotter, Hälsa Ansvar, Begåvning, Christian, Insikter, Mod, Tacksamhet

Det har varit intensiva dagar ett tag nu. Och jag har klarat av dem!

Nog märks det att jag är mycket bättre i utmattningssyndromet allt.

Cortisolvärdet var helt normalt också på senaste provet och jag

märker att benen bär och krafterna i armarna kommer tillbaka mer och

mer. Axlarna och höfterna orkar mer och går att vrida och vända på.

Hahaha. Fingrarna och handleder samt knän är fortfarande smärt-

samma och kraftlösa, men det blir förhoppningsvis bättre det också.

Hur som helst så känns det som om "livet rinner in i mig igen", sakta

men säkert. Jag ska verkligen se till att inte ha så bråttom den här

gången. Det får ta den tid det tar. Jag orkar promenera till affären nu,

så länge det inte är snöstorm och ishalka, då tar det för mycket på kraf-

terna, än så länge. Och bättre blir det då foten opererats, hoppas jag.

Lördagen tillbringades med Erika, Louise med familj samt Mikael och 

hans sambo. Nataniel var den stora medelpunkten förståss, då det var

han som firades för sin 5-årsdag. Det är helt otroligt vilken underbar kille

det ÄR! Så himla glad och tacksam för pennorna, mandalasblocket och

stämplarna. Trots de fina legoförpackningarna som han också nyss fått

av morfar och Ammie. Det var liksom ingen skillnad. Ena stunden satt

han med moster och morfar och byggde legofarkoster och monster, andra

sekunden testade han guldpennan, för att i nästa stund byta om och prova

"tränarkläderna" med lååånga strumpor, också från morfar. "Du måste inte

ta kort NU mormor, jag måste bara sätta på mig allt först, jag talar om när

du får ta" säger han och får på sig de långa, vita Stadiumstrumporna, den

vita t-shirten med tryck och de vita shortsen. Allra sist drar han på mössan

i flera färger som också legat med i ryggsäcken (allt var presenter) och 

ställer upp sig mitt framför mig och säger; "NU får du ta kort mormor!" och

vi tar kort alla som kan och han poserar. Hahaha. Så söt!

 
 
Louise hade fått blommor av pappa Mikael och Ammie. "Det ska hon
ha tyckte vi, när hon fått jobbet" sa Ann-Marie och jag blir så glad då
hon säger så. Hon är också stolt över henne.
Louise fick alltså en tjänst som enhetschef inom LSS i Falu kommun.
Väldigt fina villkor, bra lön och mycket ansvar över anställningar, löner,
anställdas och brukares måenden, planering och en massa annat. OCH
hon har fria arbetstider, ledig 2 dagar i veckan (tid med barnen, särskilt
lille Buster) och varierande arbete. Hon behövde inte ens söka tjänsten!
De kontaktade henne! Men så gjorde hon bra ifrån sig då hon vågade 
sig på att sommarjobba där i somras. Känns lite konstigt på något vis,
att MIN dotter får så bra jobb, att det är hon som nu "klarar allt" och allt
händer omkring henne och hennes lilla familj. Hehe. På DET sättet känns
att man blivit "gammal" och backat undan. 
Det är ganska otroligt vadd hon klarat av de här ca 4 åren. Fått första barnet,
separerat och varit ensamstående mamma samtidigt som hon pluggat på
högskolan och där fått väldigt bra resultat. Problem med fadern till barnet
under lång tid först, Christian som gick bort (fick ingen ledighet för sorg och
begravning, utan fick lov att göra extraarbeten till skolan som "straff" för att
hon gick på begravningen i stället för den obligatoriska föreläsningen), flyttat,
flyttat ihop med kärleken, varit gravid (och mått dåligt då), och hela tiden
pluggat, praktiserat, blev invald i kommunfullmäktige, fött andra barnet och 
så nu fått jobb med en gång. Det har inte varit lätta förhållanden precis, men
precis som sin syster också, så har de tagit sig igenom sorg, depressioner,
svårigheter och praktiska utmaningar, om och om igen. OCH hunnit bry sig
om andra och varandra och mig, få en del skit för att de inte vill HATA eller
tävla, men gått med huvudet högt igenom allt. 
Att mina tjejer klarat av det de gjort under den här tiden, och att de fortfarande
är så genomvarma och fulla av omtanke, det är fantastiskt! ÄR SÅ STOLT.
 
 
Söndag och måndag (idag) har jag ägnat hela dagarna åt att
städa pch plocka. Gammalt damm från hörn jag inte orkat se,
bortplockning av annat än prydnader som togs fram innan jul,
pysselsaker som sorteras igen, skräp som slängs och skålar,
vaser, lyktor diskas.Upptäckte att jag lider brist på lampor av 
alla de slag, att jag mer än någonsin vill ha ett mer enhetligt 
system för min förvaring av alla papper och för pysslet, mer
"gömmande" system, att jag hade en hel dvd-skiva med kort 
från 2011-12 som jag knappt kom ihåg (måste varit på min
förra lap top, den där med frysförpackningar uppepå för att den
inte skulle bli varm och som var utan tangenter (eftersom jag
var tvungen att slita bort dem då de hakade upp sig och skrev
"ququququq" hela tiden - inte kul!). Så man gör sina fynd då
man städar. 
Idag blev det först en promenad i det sköna (men gråa) vädret,
bort till vårdcentralen för att få provsvar och in på Willys för att
upptäcka att även deras zucchini kostade 30 kronor styck!!!
Är det meningen att jag ska svälta ihjäl!!!??? Hur ska man kunna
låta bli kött då man inte har råd med tillräckligt med grönsaker
har de tänkt sig? Nå, jag gjorde mig en skitgod potatis- och
purjolökssoppa med vitlöktsbrynta tortillas med ost emellan. 
Tårarna kom, för det är den rätt som Christian lärde mig att älska.
Jag fick provsmaka på hans som han gjorde och var fast med
en gång. Gick och tänkte på hur sjukt det var att det gått hela
17 år nu, sedan han flyttade hemifrån. Kan inte för mitt liv få ihop
det på riktigt, känns som om (och det ÄR så) jag slängde bort 
13-14 av de åren på att inte vara närvarande EGENTLIGEN. Så
känns det säkert för många då man tänker och känner efter, men 
just då man förlorat en så nära person, en i familjen, så finns det
bitar man aldrig kan göra något åt; t.ex. vara tillsammans med
den bortgångne mer. Men å andra sidan har alla sina liv att bygga
på och utveckla, så även den som nu är borta, så det är inte alls
säkert att man kunnat få vara mer tillsammans i alla fall. Jag får
vara väldigt tacksam och glad åt att vi HADE så bra kontakt och 
närhet som vi hade.
Men, det får inte gå 13-14 år till till spillo. Jag måste försöka leva
så jag kan känna att jag är i NUET med mina käraste. Alltid. Så
jag inte funderar om 17 år igen vad jag gjort, vad som hänt, under
dessa år och hur det kunde gå så fort. 
 

En tillvaro, ett liv

Publicerat i: Hälsa, Insikter Dagligen, Hopp, Myrsteg, Ny början, Sjukdom
 
 
Är galet med känslor egentligen. Vad härligt att vi KAN känna olika
känslor, till och med flera olika under en och samma dag. På sista
tiden har jag känt av många positiva känslor. Jag har låtit dem ta
plats och sprida sig inom mig på ett sätt jag inte kunnat på väldigt
lång tid. Försöker se något positivt med så mycket jag kan, även
om det inte går med allt. Jag måste få in det i mitt naturliga tänkande
och känsloliv, att jag alltid kommer att ha den här sorgen, att fler och
fler dör ifrån, att även den sorgen måste få finnas med, att det många
gånger kommer att göra fruktansvärt ont av saknad efter min son, att
jag. Jag måste också lära mig att läkarna inte kan hjälpa mig med
vissa av mina problem och smärtor, att jag får lov att acceptera att
jag inte kan göra samma saker längre som jag gjorde tidigare, att jag
måste hitta knep som gör att jag klarar av det; sätt att tänka, meditera,
äta rätt, vara andlig och närvarande i nuet osv. Måste förstå att efter-
som jag levt ett tufft liv med både kropp och själ så är båda delarna
slitna, MEN inte slut. Måste vara glad att jag kan få och får hjälp med
vissa saker - såsom ögon och fötter. Jag SKA söka socialt umgänge
på det sätt MIN kropp och själ orkar och klarar av, kanske gå på någon
författarafton, gå med i någon förening lokalt, gå mer på bibliotek t.ex.
Jag MÅSTE acceptera att jag kanske inte kan städa mer än en kvart i
taget, inte kan springa i affärer och gå långpromenader - MEN jag kan
än så länge klara städning själv, jag KAN gå små promenader (efter
operationen blir det ännu bättre) och jag kan faktiskt ta någon tur på
stan om jag vill göra just det. Skillnaden för mig är kanske mest att
jag inte kan göra alla sakerna på en och samma dag, jag måste planera.
Jag är ganska intresserad av framtiden nu faktiskt och då måste jag
börja vara mer i mig själv, i NUET, och lyssna på mig själv (inte andra),
använda mig av det jag "hör" och skapa mig en tillvaro jag vill leva i.
 
 
Läkaren talade idag om för mig att jag fortfarande har infektion uppåt
njurarna, och att jag måste äta ytterligare en antibiotikakur. Mitt kortisol-
värde var nu normalt, och att det var typiska fynd vid utmattningsdep-
ression de värden jag hade tidigare. Och faktum är att jag KÄNNER
skillnad nu, känner mg inte helt oförmögen att röra mig nästan som jag
gjorde tidigare. Jag sa det och då sa hon att det var bra, för då har jag
fått en liten sorts måttstock att använda mig av vid eventuellt annat
tillfälle, för då vet jag hur det känns. 
 
Hon tror att den svåra värken kanske ska kunna bli bättre när njurarna
blir bättre, att det kan handla om infektionsreumatism. Och jösses vad
jag hoppas på det. Jag vet att alla mina reumatiska besvär från början
började med infektionsreumatism efter lungsäcksinflammation som inte
lät sig behandlas och läka ut förrän efter ett halvår med olika antibiotika.
Denna infektion jag har NU har jag ju gått med MINST sedan innan jul,
fick första kuren mot det 7 januari (blev bättre också men inte helt bra).
Så visst kan den nya värken kommit av det. Spännande! Blir värken
INTE bättre då jag ätit nya antibiotikan får vi se hur vi går vidare sa
hon. Mina höga vita blodkroppar gör att hon inte vill släppa det bara. 
Ska till henne på torsdag igen.
 
Visa fler inlägg