Tung lucia med saknad herre

Publicerat i: Allmänt, Begravning, Jul, Lucia, MUSIK, Saknad, Sorg Christian, Erikadesirée, barnbarn, döttrar
Mitt bland alla adventsljus, julstjärnor och tomtar finns ett stort svart hål.
Det ÄR ett hål, men ändå är det så fyllt med smärta, oro, saknad och andra
jobbiga känslor. December som var årets mysigaste månad har blivit en
månad fylld av sorg och ångest och en särskild ensamhet (som många med
mig känner igen då de ser andra planera och handla och pyssla inför julen).
Den senast nämnda är förmodligen något som följer med åldern lite grann,
om man inte har en partner eller släkten i närheten. 
Nåja, det värsta är ändå just sorgen och saknaden av en viss herre. Lucia
har inte blivit lättare, snarare något tungt och sorgligt. Att Christian begravdes
på luciadagen för 2 år sedan har gjort att det är smärtsamt att höra lucia-
sångerna och ens se en lucia. Samtidigt finns där en sentimentalitet och
bitterljuv känsla - det är ju så vackert. Hoppas att smärtan lättas något med
åren, det är ändå bara två år sedan som sagt. Och just nu känns det ganska
tungt... Helgen känns olidligt lång...
 
 
 
I morgon ska mina fina och älskade döttrar och barnbarn komma på eftermid
dagen/kvällen och sova över. Ska ha barnbarnen på måndagen också.
Tanken är att det i morgon ska bakas lussebullar, men vi får se hur det blir
med det då jag antar att alla är lite låga då. Jag kan ju dessutom inte göra
deg och kavla med mina arma armar. Och så beror det på om de tänkt
handla ingredienser, för det har inte jag något av. Detta blir den absolut fattigaste
julen någonsin för min del. Att betala tandläkarräkningar på över tusenlappen
varje månad på en redan existensminimum och att dessutom ha påbörjat en ny
högkostnadsperiod med mediciner för 5-700 kr/månaden dessutom, gör inte
möjligheterna att ens kunna köpa någon julmat särskilt stora. Eller julgodis. Eller
julklappar till någon. Eller någon god dryck. Eller, eller, eller...
Det är tungt, det är det.
Ska i alla fall vara med hemma hos min dotter i nya huset på julaftonen. Både
vi från hennes familj och de från Peters familj ska samlas där på någon sorts
knytis. Det blir mysigt. En dag som går och som kan sparas i hjärtat länge
hoppas jag. Kärlek och värme. Viktigast av allt. Som alltid.
 
 
 
Jag hade i alla fall ingredienser till en god morotskaka, så idag tog jag mig i kast
med det. När den var klar (gjorde i långpanna) kom jag på att jag inte vet hur/var
jag ska förvara den. Har så liten kyl och frys ju. Hahaha. Typiskt mig. Fick ställa
ut plåten med skydd över och hoppas på att jag kommer på en bra lösning. Ville
ha något till i morgon då de kommer och så vi kanske kan fika till lucia på TV. 
 
 
 
Veckan som kommer får man inte glömma bort att kika/lyssna på vår lokala
"Musikhjälpen". Det är Dalarnas studentradio som kommer att hålla igång 
dygnet rum i de burar som byggts upp i centrum, med musik, prat och gäster 
(både levande musik och samtal). Man kan både stanna till där de håller till
och så kan man lyssna/se på http://www.dur.nu/ På onsdag den 16nde december
klockan 16.30 kommer min dotter ErikaDesirée att sjunga några låtar. Åtminstone 
en NY låt har hon tänkt sjunga och så blir det några favoriter. 
 
 
 
 
 

Tråkig hälsa och lättnader

Publicerat i: Allmänt, Begravning, Gråstarr, Operation, Sjukdom Gråstarr, Morbror, Ångest
Eftersom jag knappt ser alls annat än grå grå grå på höger öga, så är
det inte så enkelt att skriva och läsa. Särskilt inte på kvällen, då bååde
mörker och starkt ljus gör mig halvblind hel och hållen och då ögonen
är sämre ju tröttare dem är, alltså ju lngre dagen går. 
Men i morgon mot kvällskanten ska åtminstone ett öga opereras; glas-
kroppen ska plockas ut och ersättas med en ny i plast. Otroligt vad de
kan göra!!! Och om allt går som det ska så ser jag bättre nästan med
en gång. Man ska hålla sig från dammiga miljöer (hm, hur ska det gå 
med en skogskatt med dubbel päls i sängen och ett bäcken som inte
vill städa?), man ska ha i droppar någon gång per dag, använda sol-
glasögon utomhus första tiden och hålla sig lite lugn. Min underbara vän
Ammie ska skjutsa hem mig från lasarettet så jag slipper hinna med olika
bussar på kvällen utan att kanske se som jag ska. Guld värt med sådana
vänner! Lite nervös är jag allt, dels för mina ryggkramper (man ligger ju
i typ tandläkarstol och måste vara blick stilla med uppklamrade ögonlock,
som gjort för massiva ryggkramper), dels för att jag är rädd för infektioner,
då jag ju just haft det - vore inget kul att få det i opererat öga. Men borde
väl ha fått min beskärda del och mer därtill för ett tag framöver. Eller?
 
 
 
Då jag kom hem hade jag fått ett brev från ortopeden som hälsade mig
välkommen på ny röntgen (den gamla var över året) på fötterna och sedan
ska jag direkt till ortopeden och antagligen få veta vilken typ av operation
det ska bli. Den 26 januari ska jag dit. 22 blir det läkarbesök och 23 nästa
samtalstid. Det är full rulle. Skönt!
 
 
 
Just därför är jag extra tacksam för att det blev så bra lösning på Edsbyn.
Morbror hade skrivit testamente där hans tidigare sambos (som gick bort för
några år sedan) pojkar fick ärva allt; hus med allt som finns där. Huset var
ganska förstört eftersom han inte haft värme annat än från torkskåp eller
varmvatten i huset på flera år (han mådde inte alls bra och hade stora pro-
blem med alkohol - än värre blev det då mormor (hans mamma alltså) gick
bort för 3 år sen). Det är mycket jobb på det och på att sanera/ta reda på
allt vilket hade inneburit många dryga resor för mamma, Rolf och mig och
ingen av oss är alls i skick för sådant. På det viset var det verkligen en bra
lösning. Dessutom tycker jag (och naturligtvis mamma) att pojkarna (som
kallades så men som är i 40-årsåldern, hehe) som funnits till för morbror, 
sett honom som pappa och farfar till sina (sitt?) barn, som kände honom
väl, och som lät honom bo kvar i orubbat bo då deras mor gick bort - de
är verkligen väl värda att ärva. Hoppas bara att det inte bara innebär jobb
och slit för dem utan att det också kan bli en liten slant. Så gulliga!!! Först
NU får de också tillgång till foton från då de var små och andra minnessaker.
Allt löste sig till det bästa. Tycker det var fint av mamma att tänka så också.
Och jag måste säga att ångesten i mig släppte lite snabbt då jag förstod att
vi inte skulle vara tvungna att åka denna dryga, hala väg fram och tillbaka
flera gånger framöver. Begravningen ska jag försöka vara med på om jag
är kry nog. 
Jag har nu alltså gått 3 gånger hos samtalsterapeuten och tycker hon är 
väldigt bra. Det är lite svängar hit och dit, ena stunden slänger hon sig upp
och antecknar på en whiteboard så jag ska se det utifrån, andra smyger
hon sig nästan ned på stolen för hon lyssnar så berörd som hon säger. Hon
för mig framåt och tar mig bakåt. "För att kunna gå framåt, måste man börja
med att gå bakåt en sväng" menar hon. "Även om man tror att man är färdig
med det som varit och är långt bort bakåt i tiden, så blir man aldrig riktigt
det". Och hon menar att "Då det händer nya stooora saker så förändras man,
man ser saker på nya sätt. Därför behöver man då och då i livet åter gå bakåt
och titta på det gamla med sina nya ögon - sen kan man gå framåt lite med
lite lättare ryggsäck". Har aldrig tänkt just det där sista själv, men köper
det faktiskt, just för att det lät så klokt då hon sa så. Försöker till och med
att fylla i hemläxan, som ska hjälpa till att upptäcka och ligga lite tll grund
för hur vi ska gå framåt mot de mål jag har med våra samtal. Jag tror det kan
bli bra med henne.
 

Lillasyster- jag är här nu

Publicerat i: Begravning, Christian, Lärdomar, Sjukdom Ett år, Kärlek, Lucia, Musik, Pappa
Ett år! Ett helt år - 365 dagar - har gått sedan vi begravde min så
otroligt älskade son. Om det inte vore för att jag VET med förnuftet
att det är så, hade jag aldrig accepterat det, hade aldrig kunnat få
det till att ha gått ett helt år! Samtidigt har det gått så hemskt myc-
ket för MÅNGA dagar! Den saknaden jag känner, du vet den där 
som sliter mig i stycken ibland, den som får mig att tro att jag håller
på att bli tokig emellanåt, det är det grymmaste jag upplevt. Då 
menar jag inte "grym" som i tufft, fränt, utan "grymt" som i HEMSK
grymhet. Jag är en vilsen mamma till tre (3) barn men har bara två
kvar. Visserligen helt underbara och lika älskade, men de var ju tre
förut. En del av min rikedom har tagits ifrån mig. Jag kan inte vänta
på att bli farmor längre, eller på att se min son lycklig och kär och
få hoppas på en fin svärdotter. Jag har inte tryggheten att veta att
min son ska komma och hjälpa mig med de tunga saker jag behöver
hjälp med - allt det står nu. Jag kan inte känna mig glad för att jag
ska laga pannbiffar med potatis och gräddsås till honom, den mat
han älskade mest både under uppväxt och sedan. Det gav mig också
en lycka, allra bäst var det då jag kunde skicka med honom matlåda.
Åååååååååååååh, det gör så galet ont!
Har tittat igenom allt från begravningen i dag. Programmet, texten 
jag skrev för fikat efteråt, musiken. Det är helt galet! Så mycket hand-
lade om "att fortsätta leva i hans anda, i hans stil", om att vara rädda
om varandra och hjälpas åt, att inte vara egoistiska utan finnas för
varandra, om att vi var som en stor familj och att Christian skulle ha
älskat det, ATT HAN ÄLSKADE DET. Vad hände? Blev det så? Nej,
inte på långa vägar. Politik blandades ihop med personlighet, frågor blan-
dades ihop med anklagelser, GAMMAL kärlek blandades ihop med 
nutida kärlek, i stället för att vara tacksamma över att han älskade
oss alla skulle det tävlas i vem han älskade mest. Den som drog sig
undan och klev ur sammanhållningen gjorde allt fult som går för att
få ihop till egen samvaro genom att smutskasta andra.
 OJ vad Christian skulle vara besviken!
Det han ville mest av allt var att vi skulle vara som en familj, helst att
jag och hans far skulle vara ett par och alla syskon skulle vara i en
familj. Den drömmen hade han in i det sista. För han ÄLSKADE oss
ALLA, på olika vis, av olika anledning, för olika saker, men lika mycket
på det vis det går. Han gillade inte ALLT med NÅGON, men han var
som sagt inte den som dömde eller dömde ut - han kunde vara arg
eller besviken eller orolig eller irriterad över något någon gjort/sagt, men
DET gjorde ingen som helst skillnad i hans kärlek till personen. För så
var det med ALLA, något som var galet ibland, med mig också. Det
ÄR ju så - för alla. Värmen och kärleken fortsätter finnas ändå.
Nåja, det är så synd att inte hans själ fick leva vidare på DET viset,
men vi kan bara var och en försöka, om vi vill. Jag är så väldigt stolt
över hur han var som människa så jag hoppas jag kan leva upp till
hur han vill att jag ska vara. Bland annat ville han så gärna att jag 
skulle tänka på mig själv, så jag försöker och ska försöka. Jag vill
att han ska vara stolt över mig även fortsättningsvis.
Ja, tänk vad musik och texter kan få igång för tankar...
 
 
 
Dagen började inget vidare heller. Hade försökt planera igår, att jag
skulle gå upp och titta på lucia, med tända ljus både vid Christian
och vid mig på bordet, kaffe och pepparkakor och täcke omkring mig.
Av många anledningar blev det inte så, väcktes  av telefonen i natt, 
och då jag äntligen somnade om igen sov jag förbi klockan. Vaknade
i stället av telefonsamtal som informerade mig om att min lilla pappa
åkt in med ambulansen. Är ett tag sedan nu, han är ju iväg varje 
vecka men inte med ambulans. Men jag visste att han mår väldigt dåligt
sedan ett tag igen, har så ont och är svag. Blev inte chockad alls, men
tycker så klart att det är hemskt jobbigt. VILL INTE förlora någon mer
på ett tag. Tyvärr vet jag att verklighetetn inte bryr sig om vad jag vill
utan det kan bli både en och två eller ännu fler snart. IBLAND får jag
den där dumma tanken "Varför blir det så här för just mig? Hur mycket
ska man behöva orka?Vad har jag gjort som straffas så?" Egentligen
är det ju inte jag som drabbas direkt, utan det blir följden av att någon
annan nära drabbas, så att säga. Och så tänker jag att det är något 
jag ska lära mig, att det är någon mening med allt och att det måste
ha att göra med nästa liv, på nästa ställe. Att det är meningen för att
jag ska kunna hjälpa andra (men borde ju vara fullärd för länge sen då
tycker jag eftersom det varit min lott redan från början. Men det är väl
något jag inte lärt rätt eller lärt klart. 
Jag tycker fruktansvärt synd om pappa. Man är inte särskilt kaxig i
hans situation då man går och väntar på det oundvikliga, men han
försöker skämta och hålla humöret uppe fast han har så ont och inte
vet när det är dags att ringa ambulansen, så det inte blir i onödan. Jag
tror inte det skulle vara i onödan någon gång då det gäller honom, för
han vill INTE åka in. Jag hoppas innerligen att han blir bättre och kan
åka hem till sitt igen. Jag har ju inte kunnat åka dit på länge, då jag varit
i dåligt skick själv, och i mellandagarna har vi planerat att jag ska dit.
Skulle vara väldigt snopet om det inte går nu då. 
Mamma, däremot, lät riktigt pigg på rösten då jag pratade med henne
idag. Min syster talade om för mig att det ju var deras 25-åriga bröllops-
dag idag! Så jag kände att jag ville ringa och gratulera. Det är ett tag
sedan hon lät så pass pigg. Minne och förvirring är ju likadant, men
så länge hon är glad och pigg så är det det viktigaste. Det finns inte
så mycket kvar av henne, trots att hon äter bra. MED sällskap, för
annars verkar hon glömt hur man gör lite. 
Jag börjar bli gammal. Så är det. Och en dag som denna märks det mer
tydligt. Det blev en tung dag, men som jag sa till min kära syster; tur
jag är tillbaka lite (psykiskt alltså) så jag kan skratta också. Måste säga
att jag är ganska stolt över mig själv, jag kom ut på andra sidan den här
gången också. Inte så mycket längre än, men det kommer. Även om jag
tvekade då jag bedömde knäcken jag gjorde idag - den blev nog lite för
mjuk. JAG brukar inte misslyckas med knäck...
 
 
Visa fler inlägg