Du går inte ensam...

Publicerat i: Allmänt, Böcker, Christian, Ensamhet, Oro Läsa, Tomhet
Näe, usch och fy för vissa dagar alltså! 
I går och i dag har jag känt mig vidrigt ensam på något sätt. Jag fattar
inte varför det blir så! Egentligen är det inte så många gånger som jag
ÄR helt ensam, inte flera dagar i rad åtminstone. Men av någon anledning
känns det så väldigt tomt och meningslöst emellanåt. Inte ofta numer.
Och visst finns det förklaringar till det just nu, så är det ju. 
 
 
 
Gårdagen blev jobbig, jag var inte riktigt beredd på det då. Jag visste att
döttrarna också kände det jobbigt inför sonens födelsedag, som vi ju inte
fick fira tillsammans med honom, för tredje gången nu. Men mina svåra
känslor kom under dagen, mer och mer. Kanske för att jag var ensam,
inte hade någon att dela dagen/kvällen med. Kanske för att jag tänkte
mycket på andras sorg. Kanske för att det faktiskt slagit mig hur mycket
som skett de senaste 3 åren - sådant som absolut inte varit roliga/lätta.
Kanske beror det också lite på känslorna inför pappas sjukdom. Kanske
för att jag har så otroligt lite att "säga till om" min egen kropp och liv, så
som det är nu med alla operationer, sjukdomar, handikapp och dessutom
närmsta tidens isolering och oförmåga att göra vissa saker, många saker,
vardagliga saker. Allt detta tillsammans med sorgen och saknaden som
kändes så extra starkt den dag då jag hade gett liv till min son för 37 dagar
sedan, gjorde väl att det övergick i ensamhetskänslor och tomhet.
I dag har jag varit nästintill handlingsförlamad. Jag var ändå ut och gick en
vända mitt på dagen, i regnet. Fick byta kläder då jag kom in. Kan inte
riskera att bli sjuk inför måndagens operation. Var tvungen att andas lite
annan luft och försöka koppla bort axelns vidriga värk som tvingade upp
mig lite för tidigt idag, vilket gjorde dagen onödigt lång. Halvsov på soffan
en liten stund med värmedynan efter promenaden. Och nu sitter jag och
är lite smårädd för att åskan drar fram här över. Gillar inte åska. Alls.
 
Min fina vän, min ängel på jorden, har mått väldigt dåligt ett tag också.
Jag försöker ge henne en trygg och varm "famn" där hon får gråta ut och
prata av sig så mycket det bara går. Men då hon nu har sina barn hemma
(hon har varannan vecka) då kämpar hon på borta hos sig för att klara av det
och jag vill absolut inte störa då. Vi får kämpa var och en så gott vi kan. 
 
 
 
I morgon är en annan dag. Måste få till det sista som går att förbereda här
hemma inför rullstolstiden. Rullstolen står och väntar. Kanske vore bättre
med rullator, jag vet inte, men det får visa sig. Om jag finge be om något
nu, så är det att slippa få så otroligt jäk-a ont efteråt, jag verkligen gruvar
mig. Och då är jag ändå väldigt van vid smärtor. Förra gången bedövningen
gick ur hade jag kunnat kapa av mig benet och det ska visst vara ännu värre
 efter steloperation. Jag ber också om att inte axlarna ska bli ännu sämre, då
jag faktiskt behöver de lederna för att åtminstone armarna ska kunna vara mig
till hjälp så jag kan ta mig fram. JAG VILL INTE OPERERA MIG MER NU!!!!
 
Ja, så har jag då fått skriva av mig lite gnäll. Regnet fullkomligt öser ner och det
åskar ganska nära. Längtar till sängdags, men är ledsen att jag läst ut Marie
Jungsteds böcker jag fick av Annika. Vill ju veta fortsättningen. En av de
stora huvudpersonerna blev ju påkörd av en hatisk bilförare. Så kan man väl
inte sluta en bok!!!!
 
 
Det är tungt idag. Att andas, att känna, att minnas, att önska, att sörja,
att "fira", att finnas...
Idag borde det ha varit en dag att glädjas, att skratta, att älska, att äta,
att fira, att kramas, att prata, att umgås, att inte bara finnas utan också leva.
I dag skulle jag ha velat säga: "Grattis min älskade son, på födelsedagen".
 
37 år skulle du ha fyllt idag om du fått leva. Klockan 16.55 i dag för 37 år
sedan valde du att göra debut i jordelivet. Med massor av ljust, lockigt hår,
en envis och stark kropp, lite "solkysst" hud (av gulsot) och ett skrik som
talade om att NU, NU är jag här!!!
Vi var lyckliga, din far och jag. VÅRT älskade lilla barn hade kommit, lite 
tidigare än beräknat, men ack så otroligt välkommet. Som vi älskade dig
från första stund!
Det fanns risker; jag hade haft röda hund under graviditeten, så du fick "bo"
din första tid på ett isolerat rum, i en kuvös med lampa (pga gulsoten), och
det togs många extra prover och gjordes flera olika prover på dig, för att se
att du inte fått några men efter min röda hund. Så fortsatte det under flera
år framåt. Årliga kontroller; hörsel och syn allra mest. 
Du kan ju tänka dig först oron och sedan lyckan över att du föddes helt frisk
och utan några som helst men! 
På BB kallades du för "lilla ängeln" på grund av ditt hår (keruber anses väl
ha lockigt ljust hår av någon anledning), och det var vad du blev. På många
vis. Jag är och var så otroligt stolt över dig som människa. Jag tror faktiskt
att du visste det, för jag sa det ofta. Värdet som människa, vad som verkligen
räknas och är värt något i slutänden. ALLA säger att du verkligen ALDRIG
dömde någon, att alla i din närhet betydde så mycket för dig - hur de än var
och gjorde (just DET är bevis på att du aldrig dömde, alla hade sitt värde).
Du var verkligen otrolig på det viset. Det är ingen efterhandskonstruktion,
ingen försköning, inget man bara säger. Just den biten drar alla upp då de ska
berätta eller säga något om dig. Mitt mammahjärta sväller. 
Visst fanns det stunder då oro och mamma-ilska kom också. Stunder då jag
undrade hur det skulle bli, då jag var arg över mobbande klasskompisar, då jag
blev besviken och orolig precis som andra mammor blivit över sina barn. Allt
var inte direkt lätt för dig och för oss. Och som nog alla mammor skulle göra
om de förlorat sin son/dotter, så finns det så mycket jag velat ha gjort och så
mycket jag önskat varit ogjort. Men nog är jag ledsen över att ni - mina barn -
inte haft mycket till släkt eller andra som brytt sig om er. Särskilt för dig gubben,
eftersom det nu är för sent. Men vi kan ju inte styra över andra...
Det är ingen helgonförklaring jag vill dela med mig bilden av. Men du var och 
kommer alltid finnas kvar i folks hjärtan som, en fin människa. DET min vän,
är inte alla som kan skryta med efter ett väldigt mycket längre liv ens.
Så jag "firar" att du föddes, i dag för 37 år sedan och att jag fick ha dig i min
närhet under hela 34 år!!! 
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE CHRISTIAN! 
 
Visa fler inlägg