Har inte skrivit på flera dagar nu. Det tog bara stopp. Själen hängde
inte med och huvudet satte sig själv på sparlåga, tårar rann hejdlöst
och jag kunde inte förklara för mig själv vad det berodde på. Kände 
mig bara som något katten släpat in, någon man kunde torka av föt-
terna på och ännu värre - INGENTING. Jag kunde inte tänka mig en
meningsfull framtid, för vad skulle jag fylla livet med?!?! För vem 
skulle jag ha någon betydelse? VAD skulle jag ha att se fram emot?
Jag var så nere av ensamhet, isolering, svårigheter med ekonomin
(som inte ens ÄR en ekonomi eftersom existensminimum inte ger
någon som helst möjlighet att bolla pengar mellan poster eller planera
på något annat vis, det ger ingen plats för medicinkostnader på flera
hundra under några månader tills högkostnadsgränsen är uppfylld,
det ger ingen plats för läkarbesök, vitaminer, husdjur, bussresor eller
någonting annat än det absolut basala). Jag hade/har så jädrans ont,
på ett sätt jag inte kan minnas att jag haft tidigare; svårt att hålla upp
kroppen för smärtan i ryggraden (kan vara nya inflammationer igen i
fasettlederna), i bäckenet och höfterna - ena benet följer inte riktigt
med - stora musklerna mellan skulderbladen, vänster fot och i axel-
lederna samt fingrarna. VET inte, men tror det kan bero på att jag slutade
med mina kortisontabletter någon vecka innan för de håller ju inflam-
mationer i schack. Det behövdes inte mycket för att jag skulle bryta
ihop då. Just det gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös, fast jag
vet att jag fått diagnosen utmattningssyndrom + depression och att det
skulle kunna ta månader eller år innan jag blev bra och att jag skulle
ta det väldigt varsamt ett tag. Ett steg i taget. Myrsteg. Men att det
skulle vara sååå "känsligt" hade jag ingen aning om. 
Jag kände att jag svek då jag inte kunde åka till mamma och Rolf
igen, det åt upp mig innifrån. Jag ville också till pappa och umgås lite.
Vet ju inte när det blir "för sent", så är ju tillståndet för honom. Och
jag saknar alla våra mysiga pratstunder genom åren, lite "lära-känna".
Jag förstod bara inte hur jag skulle ORKA ta mig någonstans, med 
packning, i mitt tillstånd.
Så skrev syrran och frågade om jag ville komma dit över nyår och att
jag skulle bli hämtad i så fall. Så fort jag satte fötterna hemma hos dem
kändes det som om allt lättade, som om jag skulle börja skratt med en
gång, som om allt jag bar på lyftes utanpå mig och kunde bäras. Jag
trivs så otroligt bra ihop med henne och hennes sambo och kärlek. Det
är som att komma hem på något sätt. Vi hjälps åt (den här gången fick
jag ta det väldigt lugnt, ingen matlagning och bara någon liten disk), och
bara det att få maten lagad och att den dessutom är föbenat god och 
nyttig gör det ännu bättre. Vi umgås, men kan också dra oss undan
var för sig eller hur vi vill, vi pratar, pratar, pratar och skrattar och till
och med gråter, ja jag kan inte förklara helt hur det känns och är. Bara
att det är väldigt mysigt och stärkande.
Pappa och Kerstin åt nyårsmiddag med oss; Cia och hennes kille hade
gjort pulled chicken och potatisgratäng som var så god. Det var en 
mycket givande och mysig kväll. Men mitt i allt fick syrran ett jobbigt
telefonsamtal om att hennes sambos barn förlorat ännu en anhörig på
nyårsaftonen. Han dog helt plötsligt av hjärtat. DEN familjen har haft
det väldigt jobbigt de senaste 2 åren, särskilt då barnens mamma gick
bort i bukspottkörtelcancer, bara några och 40 fyllda. Vissa är mer
drabbade än andra...
Jag hann hälsa på och sova över en vända hos pappa och Kerstin också.
Det var också mysigt, men pappa är svag och det gör ont att se. Jag
skulle så gärna vilja kunna göra något, men det går inte alltid göra som
man vill. Jag lider med honom, hans smärtor och svaghet. Hoppas bara
att rädsla och ångest inte tar över, men jag tror inte det. Vill egentligen
bara hålla om honom och vagga honom. ALLA människor borde få känna
den närheten och särskilt i hans tillstånd. 
 
 
 
 
Nu är i alla fall denna jul och nyårshelg över. Äntligen! Jag överlevde den.
Något annat kom aldrig på fråga hur jobbigt det än var. Aldrig. Kanske en
viktig sak att säga. Det var mer en fråga om hur man skulle orka finna
meningen/målet/orsaken till sin existens och att vänta ut tiden. 
Idag har jag städat bort julen som jag aldrig riktigt såg här hemma. Vill
släppa fram ljuset nu
I morgon ska jag åter träffa min samtalskontakt och ser fram emot det. 
Jag hoppas det ska ge något, något jag inte redan vet och kan, nya fina
verktyg att använda då jag skapar mig ett liv. För jag börjar bli mer redo nu.
Redo för framtiden, med uppförsbackar, svackor, taggtråd, vattenpussar
att hoppa i, kärlek att plocka och ge bort, solsken mellan grenar och nya
erfarenheter att lära sig av.
 

Det behövs också för överlevnaden

Publicerat i: Jul, Nytt år, TV Elefanter, Myrsteg, Saknad, Överlevnad
Hittills idag har det blivit "Ciderhusreglerna", Hospitalet och så "Ice
castles". Mjölk med flingor (filen är slut så det blev nödfallsmjölk),
hasselnötter, treo och några snålt tilltagna bloss då cigaretterna
snart är slut och det är smällkallt ute och inget väder för att gå med
värkande fötter och rygg som krampar direkt. Varför har jag inget
körkort och bil gånger som denna?! Men bilarna kan vara rätt kalla
de också.
 
Har försökt leta efter något som kan grabba tag i min handlingsför-
måga och få mig exalterad i något! Jag virkar några varv, läser några
sidor, plockar lite grann, letar scrapidéer, städar. Men den är bara
inte där - förmågan och viljan. ELLER vad det nu är som saknas. Är
saligt trött på detta nu. Jag slösar ju bort dag efter dag av mitt liv! 
Just när jag insett hur oerhört kort det faktiskt är. Varför blir det så?
Jag borde ju ge mig in i ALLT med liv och lust. Varför ska det behöva
vara en sådan kamp för att ta ens de minst lilla myrsteg? Och varför
sätter sig de tunga elefanterna på mig hela tiden? Tar så lång tid att
veckla ut kroppen mellan varje gång. 
 
 
 
 
Nåja, I morgon är det andetagsdag och ringadoktordag. Kan bara hålla
tummarna för att läkaren vill hjälpa mig med en gång. Så jag kan gå
och röra mig lite bättre åtminstone. Sen den sjunde ska jag träffa min
nya samtalspartner och den sextonde ska ögonen fixas, så det finns
ju hopp om förändring.
Kan inte neka till att detta varit den absolut svåraste julen i mitt liv.
Den mest ensamma (mycket på grund av min oförmåga att göra saker
och saknaden efter min son), och den absolut längsta - timmar har
varit som dagar och dagar som veckor. Den enda trösten har väl
varit att andra som jag älskar och bryr mig om har haft en bra jul.
Att se att det ändå finns liv som fungerar. Det ger hopp. Visst hade
jag planerat och trott på en helt annan julhelg för min del också, men
av olika orsaker blev det inte som det var tänkt, men å andra sidan;
hur ofta blir det det? Jag vet bara att nästa jul INTE blir så som denna jul,
och snart är det till och med ett helt nytt år som jag ska försöka göra så
bra det går - igen. För trots allt har jag gjort vad jag kunnat av året som
gått, utifrån de möjligheter jag haft. Bara att överleva är en bragd ibland.
Men nu ska jag fixa lite mat i magen, det behövs också för överlnaden :-) 
 
 
Visa fler inlägg