Är kanske märkligt för någon, men jag kan ju inte ta bort den känslan
för det, men jag minns verkligen inte när jag kände mig så levande sist
som jag gör just nu. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men ska
göra ett litet försök:
En del av det handlar ju så klart om att mina sköldkörtelvärden börjat 
komma upp i den nivån som är rätt för mig. Ni anar inte vilken stor skilllnad
det gör! Detta år då jag haft så låga värden utan att förstå det (då jag litat
på läkare som inget kan alls om sköldkörteln och skillnad på opererad,
medicinerad eller frisk körtel), har jag lärt mig vansinnigt mycket genom
sköldkörtelföreningen och bland annat då just hur mycket som påverkas
i heeela kroppen; inte bara extrem trötthet som varken kan vilas eller
motioneras bort, inte bara viktuppgång som inte går att banta/gå bort,
inte bara minnesproblem och svårt att koncentrera sig - utan det handlar
om så många problem och symtom och risker. Man är i hög riskzon för
hjärtinfarkter, stroke, alzheimers, diabetes, gråstarr, artroser, frozen sholder
och flera olika autoimmuna sjukdomar. Dessutom påskyndas åldrandet
av kroppen. Så allt som jag drabbats av under de senaste 2 åren har inte
enbart med sorg att göra, ÄVEN om hypotyreosen (låga skk-värden med
symtomen) också kan ha triggats igång rejält av sorgen och chocken. 
Nåja, jag är nu så mycket piggare (även om jag inte är i närheten av hur
jag var innan allt än), klarare i huvudet (minnet är däremot inte så mycket
bättre tyvärr - än så länge), depressionen borta, förvirringen är lättare och
jag är inte lika rädd för att jag håller på att förlora plugg-förmågan helt. 
Detta gör väldigt mycket för mig. MEN, jag tror det är andra saker som
gör att jag mår så pass mycket bättre. För helt plötsligt har livet fått en
mening, utöver nära och kära förståss. Tror att grubblerier, bollanden med
tankar, accepterande av känslor, möjligheterna att få dela med mig av mina
tunga, svåra känslor/tankar, diverse försök med att dra upp mig själv om
och om igen samt fint stöd, kärlek och omtanke från nära och kära - allt
det har hjälpt mig igenom det allra värsta ooch tagit mig igenom till där 
jag är NU.
 
 
 
En dag då jag varit på kursen på högskolan (Mäns våld mot kvinnor i nära
relationer) och fått skjuts hem av en härlig kvinna som också går kursen
och som är kriminaljournalist annars - vi fann varandra direkt - och som jag
hade långa härliga samtal med, då satt jag på altanen och solen lyste rakt
på mig genom mellanrummet mellan husen (som den brukade göra då för
snart 2 år sedan). Känslan går inte att beskriva. Den har säkert lyst så många
gånger tidigare men utan att jag var närvarande och redo. För nu kände jag
verkligen att min son talade till/med mig och plötsligt visste jag att NU är jag
på väg, på rätt väg och med rätt erfarenheter och läkningsprocesser bakom
mig. NU förstår jag min mening med detta livet och i det stora. NU ska jag
ge de svårigheter jag haft och haft mod att gå igenom  - utan att gräva ned eller
lämna över, som jag lidit mig igenom och fortfarande lider mig igenom - en
annan sida, en positiv sida. Låter det knäppt? Det ÄR inte knäppt. Tror jag.
Men någon sorts positiv mening måste det ju finnas med allt negativt. Eller?
Jag är av den tron, oftast till och med mitt under det svåraste (men inte hela
tiden), att det är så att allt har en mening. Hur skulle jag annars kunnat över-
leva??! Det MÅSTE vara meningen att jag ska använda mina erfarenheter
till att göra något bra, för andra... Först då får det någon ordentlig mening ALLS.
Det är ingen tillfällighet att det kommer just NU, och det KÄNNS. Jag är inte 
dum, jag vet att det kommer många svåra stunder och många svackor igen.
Många gånger. Men det är så många saker som tillsammans gör att jag faktiskt
tror på mig själv nu, saker jag håller för mig själv men nog så viktiga. Det
innebär inte att jag har fått en väldig självkänsla, eller att man på något annat
vis har svängt med ett trollspö över mig, nej, nog får jag fortsätta kämpa med
och för det. Däremot ser jag det som värt att göra det nu.
 
 
 
 
Jag kan inte komma ihåg då jag senast gick och lade mig med huvudet fullt
med tankar på hur jag skulle förändra och rensa i hemmet, pynta, göra fint,
måla krukor, spika (glöm det! grrrr), kasta saker, rengöra på djupet, m.m. OCH
vakna morgonen efter med samma känsla och sedan GÖRA något av det!!!
Efter att tvättmaskinen kom på plats blev det naturligt, men inte så självklart,
att fixa i badrummet. DET har jag pysslat med idag, vilket innefattat att måla
en hylla som sattes upp, kasta en väldig massa onödiga saker och skräp såsom
nästan tomma förpackningar, gamla lotions, många "bra-att-ha-saker" och sånt
som förmodligen inte skulle bli använt. Allt har torkats av och satts på ny plats,
badrumsskåpet rengjorts och ommöblerats, ny maskin med tvätt tvättats och
så vidare. Eftersom jag inte kan stå så himla lång stund i taget tar det sin tid,
men det FÅR göra det. Det är ju det jag måste lära mig! Att med de sjukdomar
och svårigheter jag nu har måste jag lära om hur jag ska/kan leva MITT liv. Och
INGEN annan har med det att göra så tillvida att de ska kritisera eller håna, för
är det något jag alltid gjort så är det att gå över gränser för att göra andra, friska
personer nöjda och tillfreds - men det går ALDRIG att göra det eftersom det ALLTID
kommer att vara fel för NÅGON. Det är bara jag som ska leva med mig och mitt
liv så vem är det smartast att göra nöjd? Jo MIG. Hahaha. Så idag är jag i stället
stolt över vad jag KAN göra och GÖR. 
 
 
 
Nu blir det lite plugga en stund med TV och dator på i bakgrunden, innan jag åter
går och lägger mig och planerar och grubblar och utvecklas ännu mer...
Kärlek till er alla <3
 
 
 
 
 
 
 
Ibland går man igenom så mycket jobbigt så man har svårt att hänga med
själv och då är det svårt att tro att någon annan ska kunna hänga med utan
att tycka att det är jobbigt. Precis så har det varit under en period för mig nu.
Jag har känt att då jag drabbats av än det ena, än det andra under lång tid
nu, så pass att jag känt mig jobbig, känt att jag helt enkelt inte kan dela med
mig av allt, folk blir rädda för mig, trötta på mig. Och det är ju det sista jag 
vill riskera då jag trots allt ändå också behöver det stöd jag kan få. 
Men jag har heller inte kunnat låtsas som om allt är bra, inget händer, jag klarar
allt och är positiv heeela tiden. Det hade varit osanning, flykt, att gräva en
annan typ av grop till mig själv. Dessutom har nog ingen som gått igenom det
att förlora sitt barn orken att låtsas så om NÅGOT. JUST för att man gått igenom
det värsta som kan drabba en. Inte ska andras behov av att jag ska må bättre
nu vara så viktigt att jag börjar låtsas. Nej, de andra får ta hand om sina egna
känslor och resor och utvecklingar. Så tar jag hand om min och finns för mina
älskades. 
För hur det än är så har jag gått igenom omänskligt mycket de senaste 2 åren.
Jag är stolt att stå här så pass hel (hahaha, bara några bitar i kroppen som felas)
och stark som jag gör. Jag vet (tack vare mångas påpekande kanske) att inte
många skulle klarat av den resa jag gjort. Men jag har 3 underbara, fantastiska
och makalösa barn (en i himlen och två hos mig på jorden) och två barnbarn, som
funnits bredvid då jag tagit mina små steg framåt. Jag har också andra kära 
personer som vet vilka de är, men måste särskilt nämna min allra finaste vän Ammie,
som också funnits och som också tillåtit mig att finnas för dem, för det behövs 
också, jag behöver också känna mig behövd och värdefull. 
Utan dessa människor hade senaste tiden varit tuff på många sätt. Att kroppen
säger så klart nej till samarbete direkt på en period i sådan sorg, det är tungt att
acceptera. Också för mig ;-) För jag vet att det varit tufft för mina nära; helt plötsligt
har hon (jag) skador där, opereras där, är orörlig där, måste ha hjälp där osv. 
De är ju vana vid att jag klarat det mesta själv i alla dessa år, med min envishet. 
NU hjälper inte envisheten längre, kroppen har fått nog, den har fått kämpa själv
utan att blivit hörd, under sååå många år och svårigheter. Tänk att det faktiskt kan
komma till en ände även för mig. 
 
 
 
Nåja, jag har smärtor så det svartnar för ögonen, särskilt då jag gör oförutsedda
rörelser med armarna eller axlarna. Sängen är min värsta fiende just nu - trots 
att den ger mig vila. Den ger också smärta under småtimmarna och jag kan inte
vända mig i sängen utan att resa mig upp först och börja om så att säga. Jag kan
inte klä på och av mig utan besvär, ibland måste jag ge upp för en stund då det 
gäller överkroppen. Att använda armarna ovanför midjan är ibland omöjligt, att lyfta
något på den höjden ÄR omöjligt mestadels, hänga tvätt, torka skåp, tvätta håret,
putsa fönster, ja listan kan göras lång på det som inte går. Men värst är nästan de
gånger man reflexmässigt rycker till eller lyfter upp. Då svartnar det i ögonen...
Ja, ni kan ju googla på frusen axel så ser ni, det ÄR hemska smärtor. Jag har ju den
fantastiskt ovanliga turen att det började på andra axeln ganska snabbt efter att första
börjat (3 månader?) så jag har svårt med BÅDA samtidigt. För det första är det bara
en av tio som får på båda sidorna och oftast har den första läkt ut redan då den andra
i så fall börjar krångla. Jag har tur som vanligt. Här har inte varit en förkylning på flera
år! HÄR får man svåra artroser, svåra artriter, aggressiv gråstarr på båda ögonen, dubbla
frsena axlar och ja alla dessa saker jag inte nämner. Det MÅSTE vara chocken och
sorgen som satte sig så till slut. EN sak som däremot blivit väldigt mycket bättre de
senaste månaderna sedan jag fick öka dosen på Levaxin, är sköldkörteln (som nog
tyvärr hunnit orsaka ocksså en del av mina sjukdomar innan) Är numer i a f piggare,
vaknare, mer klar i huvudet, mindre deppressiv och har mindre tyngdkänsla. Bubblan
runt huvudet har spruckit upp lite. Jag var riktigt dålig i hypotyreosimen ett tag där. Tur
det till slut var en läkare som fattade den biten. Nu är det bara resten kvar. För ni ska
inte tro att det finns någon chans till inbillning i något av mina problem i kroppen. 
Om det vore så väl ändå. Men för mig är det fortfarande stora frågetecken kring
många provsvar, prover jag inte visste fanns innan. Ska också röntga axlarna för att
se hur stora skadorna är i dem, det verkar finnas rejäla förträngningar sa läkaren. Vad
det nu innebär. Jag hoppas jag slipper operera de också.
 
http://frusenaxel.se/
 
Okej. Jag jobbar i alla fall hårt för att inte bli ett med mina sjukdomar. Går på rehab för
basal kroppskännedom en gång i veckan, ska gå hos en sjukgymnast där också för
axlarna (får kortisonsprutor men de hjälper ju inte så vansinnigt mycket eftersom jag 
måste ju göra så mycket som jag inte ska ändå, jag är ju själv), äter naproxen mot
inflammationerna, går på sorgegruppen för den biten av måendet. Ska nu också börja
plugga på torsdag (trots att jag inte har någon bok - min syster kan nog låna den som
tur är, för här är den utlånad - och trots flera andra svårigheter som jag ska trotsa). Jag
hoppas på att huvudet hänger med något så när, antar att det inte går lika lätt som det
gjort alla andra år jag pluggat, att jag kan bli lite mer social av mig igen och att det ger
mig lite egen mening åt livet. 
Jag ser många ha det svårt nu, inte bara i världen utan också omkring mig. Är dock så
tacksam för mina tjejers mående nu och för att vi har varandra. För andra försöker jag
finnas till så gott JAG kan. Jag kan oftast inte hjälpa till med något praktiskt längre, men
jag finns verkligen som stöd och samtalspartner om det behövs och hoppas att det ger
något. Mina föräldrar är verkligen inte i bra skick nu och jag vet att det kan ske svåra
saker snart igen. Det ÄR tufft och svårt att se människor man älskar, lida och ha det svårt.
Mer än så vill jag inte lämna ut dem nu. Jag lider rätt mycket av att inte ha kropp nog att
kunna finnas till och göra saker lättare för dem och andra, men kan inte göra något åt det.
 
I morgon kommer en gammal klasskompis från grundskolan och hälsar på. Det är minst 
30 år sedan vi sågs och vi talades vid i telefonen i fredags. Kändes verkligen inte som
om det gått så lång tid. Ska bli riktigt roligt och spännande. Få se om vi känner igen
varandra över huvud taget. Märkte att vi var mycket på samma våglängd i alla fall, så
vi har nog mycket att babbla om. KUL!
 
 
Visa fler inlägg