Du går inte ensam...

Publicerat i: Allmänt, Böcker, Christian, Ensamhet, Oro Läsa, Tomhet
Näe, usch och fy för vissa dagar alltså! 
I går och i dag har jag känt mig vidrigt ensam på något sätt. Jag fattar
inte varför det blir så! Egentligen är det inte så många gånger som jag
ÄR helt ensam, inte flera dagar i rad åtminstone. Men av någon anledning
känns det så väldigt tomt och meningslöst emellanåt. Inte ofta numer.
Och visst finns det förklaringar till det just nu, så är det ju. 
 
 
 
Gårdagen blev jobbig, jag var inte riktigt beredd på det då. Jag visste att
döttrarna också kände det jobbigt inför sonens födelsedag, som vi ju inte
fick fira tillsammans med honom, för tredje gången nu. Men mina svåra
känslor kom under dagen, mer och mer. Kanske för att jag var ensam,
inte hade någon att dela dagen/kvällen med. Kanske för att jag tänkte
mycket på andras sorg. Kanske för att det faktiskt slagit mig hur mycket
som skett de senaste 3 åren - sådant som absolut inte varit roliga/lätta.
Kanske beror det också lite på känslorna inför pappas sjukdom. Kanske
för att jag har så otroligt lite att "säga till om" min egen kropp och liv, så
som det är nu med alla operationer, sjukdomar, handikapp och dessutom
närmsta tidens isolering och oförmåga att göra vissa saker, många saker,
vardagliga saker. Allt detta tillsammans med sorgen och saknaden som
kändes så extra starkt den dag då jag hade gett liv till min son för 37 dagar
sedan, gjorde väl att det övergick i ensamhetskänslor och tomhet.
I dag har jag varit nästintill handlingsförlamad. Jag var ändå ut och gick en
vända mitt på dagen, i regnet. Fick byta kläder då jag kom in. Kan inte
riskera att bli sjuk inför måndagens operation. Var tvungen att andas lite
annan luft och försöka koppla bort axelns vidriga värk som tvingade upp
mig lite för tidigt idag, vilket gjorde dagen onödigt lång. Halvsov på soffan
en liten stund med värmedynan efter promenaden. Och nu sitter jag och
är lite smårädd för att åskan drar fram här över. Gillar inte åska. Alls.
 
Min fina vän, min ängel på jorden, har mått väldigt dåligt ett tag också.
Jag försöker ge henne en trygg och varm "famn" där hon får gråta ut och
prata av sig så mycket det bara går. Men då hon nu har sina barn hemma
(hon har varannan vecka) då kämpar hon på borta hos sig för att klara av det
och jag vill absolut inte störa då. Vi får kämpa var och en så gott vi kan. 
 
 
 
I morgon är en annan dag. Måste få till det sista som går att förbereda här
hemma inför rullstolstiden. Rullstolen står och väntar. Kanske vore bättre
med rullator, jag vet inte, men det får visa sig. Om jag finge be om något
nu, så är det att slippa få så otroligt jäk-a ont efteråt, jag verkligen gruvar
mig. Och då är jag ändå väldigt van vid smärtor. Förra gången bedövningen
gick ur hade jag kunnat kapa av mig benet och det ska visst vara ännu värre
 efter steloperation. Jag ber också om att inte axlarna ska bli ännu sämre, då
jag faktiskt behöver de lederna för att åtminstone armarna ska kunna vara mig
till hjälp så jag kan ta mig fram. JAG VILL INTE OPERERA MIG MER NU!!!!
 
Ja, så har jag då fått skriva av mig lite gnäll. Regnet fullkomligt öser ner och det
åskar ganska nära. Längtar till sängdags, men är ledsen att jag läst ut Marie
Jungsteds böcker jag fick av Annika. Vill ju veta fortsättningen. En av de
stora huvudpersonerna blev ju påkörd av en hatisk bilförare. Så kan man väl
inte sluta en bok!!!!
 
 
Har du hört låten "Den stora dagen" med Vikingarna? Klart du har!
Kan nog inte räkna alla gånger jag gråtit till den låten sedan den kom
Annars länkar jag och presenterar texten här inunder, i dag. Varför?
Jo, jag funderar så mycket kring ensamheten som blir för många då
de blir äldre. De behöver inte ha ETT DUGG att göra med hur man varit
som människa och mot andra tror jag. Det kan vara ren "otur" på
något vis. Har du från början en begränsad storlek på släkten så blir
det ju inte direkt FLER släktingar då man blir gammal (vad nu det
ordet står för, men här står det för "i ålder gammal"). Jo, små, små
barn kan där finnas i massor, men de kan ju inte av sig själva ta sig
till en gammelmorfar eller gammelfarmor. 
Om det dessutom är den tid vi lever i NU, med dessa otroligt stressiga
krav på de arbetsföra och den generation som nu ska till at ordna sina
hem och familjer och karriärer. 
MEN, det kan också försämras av att man själv, som den äldre, orsakar
avstånd, genom dömande, nonschalans, bitterhet och så vidare. DEN
kombinationen blir aldrig bra. Båda generationerna måste vara ödmjuka
och möta och förstå varandra och varandras liv. Förstå samhället som 
var och samhället som är. Då finns en MÖJLIGHET att kunna få till
möten, känna samhörighet och kärlek. Då kan det bli besök och träffar
 då det går, då det finns tid och plats och ork. Och för att man vill.
Då man applicerar detta i texten från "Den stora dagen" NU, så blir det
sorgligt FRÅN BÅDA HÅLL. Där finns missade möjligheter till att riktigt
uppleva "sina rötter", till att få känna sig som det lilla barnet mer, eller
som den vuxna vuxne, till att få dela med sig av sina tankar och känslor
åt båda håll. Jag tror det finnas mycket mycket dåligt samvete och
ångest i att inte hinna/kunna/orka hälsa på sina äldre släktingar. Och
vilken enorm ensamhet för de äldre, som planerar, bakar, kokar kaffe,
dukar, ser fram emot besöket!!! Någonstans måste vi bry oss mer om
varandra. Hur det än varit. Hur mycket vi än har. Hur framtiden än anas
se ut. Men i stället för att ta det som krav, se det som en möjlighet, en
chans du aldrig får tillbaka. Vi är alla i de där olika stegen under vårt liv.
Vi kommer alltid att höra ihop med blodsbanden i en familj, men det där
som får oss att verkligen höra ihop är allt det där vi väljer att göra
eller inte göra - med och för varandra. Allt det där vi väljer att säga/visa
och inte säga/visa. 
MEN, som jag skrev, ibland sinar bara helt enkelt släkten ut...
 
https://www.youtube.com/watch?v=SV5iTkLRC-Y
 
 

DEN STORA DAGEN SONGTEXT

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta
som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.

Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela daÆn och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
 
 
Visa fler inlägg