Jag tappar bort mig då och då. Glömmer vart jag ska leta. Nu är jag
borttappad. Kan vi leta tillsammans?
Ja, precis så är det ibland. Har varit i den känslan i ungefär en vecka.
Om det har att göra med att jag varit instängd hemmavid under så lång
tid, utan möjlighet att kunna ta mig någonstans på grund av foten, eller
om det har att göra med att det varit ännu en sådan där så kallade "stor-
helg/extrahelg" igen - ja det vet jag inte. Kan vara en kombination. 
Jag hade ett väldigt fint samtal med min far, om saker som utifrån gör
att man alltid då och då påminns om det faktum att man förlorat ett barn
(han har ju också förlorat ett barn, min syster), att det nog alltid kommer
att vara så och att det är meningen så. Men att man också ska ge sig
tillåtelse att KÄNNA då. Det är aldrig bra att skjuta sorg åt sidan mer än
för en kort stund möjligen - den kommer ALLTID ikapp någon gång. 
Just den här extrahelgen var det sista april, det datum då min son för 19
år sedan slutade andas och då hans hjärta slutade slå, första gången
då han dog. Men den gången fick de igång allt igen och han fick fortsätta
leva i 17 1/2 år till. Den gången berodde allt på en allergisk chock tillsam-
mans med alkohol (en av de första gångerna han prövade alkohol för övrigt).
Jag trodde att INGET kunde slå den smärta, den förtvivlan, och den rädslan
som jag kände då. Inget gjorde det heller förrän han gick bort på riktigt...
Du vet, man går inte innan och tänker på att "nu blir det jobbigt, nu blir jag
deppig" eller så. Det är som om något tar över hjärta och hjärna och bara
kör det racet med en. Man bara smygs in i känslan och tankarna. Och det
gör ont. Man kan inte värja sig. Det är bara att hänga med
 
 
 
Då det kommer sådana stunder drabbas jag väldigt lätt av den fruktansvärt
jobbiga och välkända handlingsförlamningen som ett brev på posten. Jag
får också en vansinnigt jobbig ensamhetskänsla och känner mig isolerad,
instängd under min kupa. Självklart mycket också för att jag ÄR ensam då,
att jag lever ensam och inte kan dela tankar och känslor med någon på det
där spontana och omedelbara, naturliga viset. 
Vanliga helger känns jobbiga då, men det har jag lärt mig hantera. Alla dessa
extra helger - som alltid alltid tidigare var så härliga (mycket jobb, men under-
bara) då vi samlades hela familjen med eventuella respektiven och åt och
umgicks hemma hos mig - känns nästan olidliga. Klart jag är glad för andras
skull, att de jag bryr mig mycket om på olika vis, får njuta och glädjas med
varandra. Men ibland hade jag gärna OCKSÅ velat ha den biten själv. Ibland.
Kanske också mycket med tanke på att jag inte kan gå till ett arbete och få en
del tankat och påfyllt. Hade det varit så hade jag nog inte känt så här över 
huvud taget. Men jag har ju ingetdera. Och allt DETTA blir så extra tydligt
under storhelger. 
 
 

Livet är en knepig gåta

Publicerat i: Allmänt, Ekonomi, Isolering, Sjukdom Fattigdom, Gråstarr, Isolering, Rättvisa, Värk
Jag tror inte att antibiotikan hjälper över huvud taget mot den intensiva
värken i bäckenet. Vet inte riktigt vad den ska hjälpa mot för jag mår 
INTE bra/bättre på något vis. Sköldkörteln (den sidan jag har kvar) bullar
ut på halsen och sticker och durrar, jag har ju sagt att något är konstigt
med att värdena stiger och stiger för första gången på alla år sedan jag
opererade bort ena halvan tillsammans med knölen. Jag klarar knappt av
att ta hand om mig själv just nu. Har så ont och är så totalslut. Helt sjukt!
Skrev och bad om en snabb tid, fick svar: 22 januari. Det känns verkligen
som en evighet just då det handlar om väntan på hjälp. Särskilt då jag vet 
att det alltid ÄR något. Känner min förbenade kropp rätt väl, tänk om den
kunde berätta lite tydligare vad man ska göra.
Ekonomin är min andra evigt store fiende (även om jag vet att många
sitter i en dålig sits nu efter jul). Naturligtvis hade jag ingen som helst chans
att kunna handla något inför jul, varken klappar eller annat. Kämpade ju
redan före jul med att få det att gå runt. Med medicinkostnader runt tusen-
lappen de första 2 månaderna av en ny högkostnadsperiod, med läkarbesök
(också ny period), med bussturerna till och från, ja då hamnar man på
underskotts-sidan och så ska man då sedan komma ikapp. Blir lagom till 
någon oförberedd chockutgift eller nästa högkostnadsperiod. Det är INTE
KUL att leva så hela tiden, år efter år efter år!
Denna månad är en månad då man dels har kostnader och dels har försökt
komma ikapp. Resultatet blir att jag står här utan något då det är en vecka
kvar till pengar. SKITROLIGT! Jag tillhör ju den skaran som om jag inte har
några pengar så HAR jag inga. Många har någon hundralapp, tusenlapp och
pengar på sparkonto. Då är man inte utan...
Allt detta tillsammans med att jag inte ser någonting på höger öga (är bara
en grå klump framför ögat) och ser suddigt med vänster dito, gör att jag
är väldigt handikappad och utlämnad (ska operera öga/ögon på fredag i a f).
Jag kan inte gå ute, dels för synen, dels för att jag inte kan lyfta benen
riktigt och värk. 
Ibland undrar jag (och ja jag tycker att jag får gnälla faktiskt) vad jag gjort
för ont, vad ska jag lära mig, blir det någonsin bättre, hur mycket ska man
vara tvungen att kämpa med så många olika bitar??? Tillsammans med
sorgen, oron och spänningar sitter det som ett fysiskt närvarande band runt
min hals och gör det svårt att svälja ibland. Jag drar bort bandet så ofta
jag kan och tar nya tag. Ska det vara så? Det är ju bara jag som kan ändra
saker och ting för MIG, men det som slår ned mig kan jag ju inte styra efter-
som det är saker utifrån som drabbar mig (och så klart inifrån kommande
sjukdomar). Var ligger rättvisan i det? Blir som att slåss mot någon man
inte kan vinna över. Eller?
 
Jag tror inte att antibiotikan hjälper över huvud taget mot den intensiva
värken i bäckenet. Vet inte riktigt vad den ska hjälpa mot för jag mår 
INTE bra/bättre på något vis. Sköldkörteln (den sidan jag har kvar) bullar
ut på halsen och sticker och durrar, jag har ju sagt att något är konstigt
med att värdena stiger och stiger för första gången på alla år sedan jag
opererade bort ena halvan tillsammans med knölen. Jag klarar knappt av
att ta hand om mig själv just nu. Har så ont och är så totalslut. Helt sjukt!
Skrev och bad om en snabb tid, fick svar: 22 januari. Det känns verkligen
som en evighet just då det handlar om väntan på hjälp. Särskilt då jag vet 
att det alltid ÄR något. Känner min förbenade kropp rätt väl, tänk om den
kunde berätta lite tydligare vad man ska göra.
Ekonomin är min andra evigt store fiende (även om jag vet att många
sitter i en dålig sits nu efter jul). Naturligtvis hade jag ingen som helst chans
att kunna handla något inför jul, varken klappar eller annat. Kämpade ju
redan före jul med att få det att gå runt. Med medicinkostnader runt tusen-
lappen de första 2 månaderna av en ny högkostnadsperiod, med läkarbesök
(också ny period), med bussturerna till och från, ja då hamnar man på
underskotts-sidan och så ska man då sedan komma ikapp. Blir lagom till 
någon oförberedd chockutgift eller nästa högkostnadsperiod. Det är INTE
KUL att leva så hela tiden, år efter år efter år!
Denna månad är en månad då man dels har kostnader och dels har försökt
komma ikapp. Resultatet blir att jag står här utan något då det är en vecka
kvar till pengar. SKITROLIGT! Jag tillhör ju den skaran som om jag inte har
några pengar så HAR jag inga. Många har någon hundralapp, tusenlapp och
pengar på sparkonto. Då är man inte utan...
Allt detta tillsammans med att jag inte ser någonting på höger öga (är bara
en grå klump framför ögat) och ser suddigt med vänster dito, gör att jag
är väldigt handikappad och utlämnad (ska operera öga/ögon på fredag i a f).
Jag kan inte gå ute, dels för synen, dels för att jag inte kan lyfta benen
riktigt och värk. 
Ibland undrar jag (och ja jag tycker att jag får gnälla faktiskt) vad jag gjort
för ont, vad ska jag lära mig, blir det någonsin bättre, hur mycket ska man
vara tvungen att kämpa med så många olika bitar??? Tillsammans med
sorgen, oron och spänningar sitter det som ett fysiskt närvarande band runt
min hals och gör det svårt att svälja ibland. Jag drar bort bandet så ofta
jag kan och tar nya tag. Ska det vara så? Det är ju bara jag som kan ändra
saker och ting för MIG, men det som slår ned mig kan jag ju inte styra efter-
som det är saker utifrån som drabbar mig (och så klart inifrån kommande
sjukdomar). Var ligger rättvisan i det? Blir som att slåss mot någon man
inte kan vinna över. Eller?
 
Visa fler inlägg