Det behövs också för överlevnaden

Publicerat i: Jul, Nytt år, TV Elefanter, Myrsteg, Saknad, Överlevnad
Hittills idag har det blivit "Ciderhusreglerna", Hospitalet och så "Ice
castles". Mjölk med flingor (filen är slut så det blev nödfallsmjölk),
hasselnötter, treo och några snålt tilltagna bloss då cigaretterna
snart är slut och det är smällkallt ute och inget väder för att gå med
värkande fötter och rygg som krampar direkt. Varför har jag inget
körkort och bil gånger som denna?! Men bilarna kan vara rätt kalla
de också.
 
Har försökt leta efter något som kan grabba tag i min handlingsför-
måga och få mig exalterad i något! Jag virkar några varv, läser några
sidor, plockar lite grann, letar scrapidéer, städar. Men den är bara
inte där - förmågan och viljan. ELLER vad det nu är som saknas. Är
saligt trött på detta nu. Jag slösar ju bort dag efter dag av mitt liv! 
Just när jag insett hur oerhört kort det faktiskt är. Varför blir det så?
Jag borde ju ge mig in i ALLT med liv och lust. Varför ska det behöva
vara en sådan kamp för att ta ens de minst lilla myrsteg? Och varför
sätter sig de tunga elefanterna på mig hela tiden? Tar så lång tid att
veckla ut kroppen mellan varje gång. 
 
 
 
 
Nåja, I morgon är det andetagsdag och ringadoktordag. Kan bara hålla
tummarna för att läkaren vill hjälpa mig med en gång. Så jag kan gå
och röra mig lite bättre åtminstone. Sen den sjunde ska jag träffa min
nya samtalspartner och den sextonde ska ögonen fixas, så det finns
ju hopp om förändring.
Kan inte neka till att detta varit den absolut svåraste julen i mitt liv.
Den mest ensamma (mycket på grund av min oförmåga att göra saker
och saknaden efter min son), och den absolut längsta - timmar har
varit som dagar och dagar som veckor. Den enda trösten har väl
varit att andra som jag älskar och bryr mig om har haft en bra jul.
Att se att det ändå finns liv som fungerar. Det ger hopp. Visst hade
jag planerat och trott på en helt annan julhelg för min del också, men
av olika orsaker blev det inte som det var tänkt, men å andra sidan;
hur ofta blir det det? Jag vet bara att nästa jul INTE blir så som denna jul,
och snart är det till och med ett helt nytt år som jag ska försöka göra så
bra det går - igen. För trots allt har jag gjort vad jag kunnat av året som
gått, utifrån de möjligheter jag haft. Bara att överleva är en bragd ibland.
Men nu ska jag fixa lite mat i magen, det behövs också för överlnaden :-) 
 
 

Nä, nu är du så där djup igen! Skärp dig! Jaaa, jag ska...

Publicerat i: Jul, Julklappar, Livskvalitet, Sjukdom, Sorg, Systerson Kärlek, Lycka, Mål, Ny början, Smärta, Tacksamhet
Jag hoppas ni är många som har/haft en riktigt bra och fin jul och
helg. Är väldigt glad för min kära systers skull, som fick en väldigt
bra jul, med många möten med nära och kära, och paket från sina
barn som kört upp till Dalarna för att hälsa på henne. Är så himla
glad åt att höra hennes röst, höra hur glad hon är, och det är något
hon verkligen förtjänar och behöver. Värme och kärlek. Det var ju
meningen att jag skulle vara med på ett hörn där borta i skogarna,
men då jag har svårt att klara av att vara igång här hemma till och
med, så har jag avstått även det. Men det hindrade inte att jag blev
en väldigt rörd mottagare av en tavla. Nåja, jag har inte fått hem den
än men jag har sett den (prisa internet!). Det var min älskade systers
son Robin, som hade målat den - just till mig - och tårarna börjar rinna
nu också då jag tänker och ser på den. 
 
Han har ett stort och varmt hjärta den killen, precis som min son hade.
Vi har alltid jämfört dem med varandra jag och syrran. Båda killarna är
så varma och unika, sååå fina.
Känns väldigt jobbigt att jag inte kunde vara där och träffa dem lite den
här gången, nu dröjer det väl ett tag innan de kommer uppåt igen.
 
Är så förbannad på min kropp nu! Vad sjutton vill den mig?!? VAD är det
jag ska lära mig? Hjälper inte att trotsa den och "tänka positivt", det har
jag testat för jämnan nu. Ju mer jag trotsar den, ju sämre blir det. Jag kan
heller inte minnas att jag någonsin fått lov att välja att låta bli något, att jag
fått lov att lämna återbud, inte på det här sättet. Envisheten och den väldiga
förmågan att "bita ihop och låtsas som ingenting" har alltid tagit mig vidare.
Nu går det inte!!! Man kan undra vad man ska ha en sådan kropp till. Men
det finns de som verkligen har det mycket mycket värre och inte klagar, så
jag får tänka så och försöka vara tacksam för det jag kan i stället. Ska ringa
läkaren på måndag och hoppas hon kan slå med ett trollspö och ge mig åter
förmågan att ta mig någonstans utan att kippa efter andan då det värker till
som värst. Och sen kommer ögonoperationen, då jag kommer att se ordent-
ligt igen och så småningom får jag hjälp med foten och ryggen också snart.
Tiden går bara så sakta och smärta gör en ganska ordentligt trött. 
 
 
 
Jag funderar väldigt på att ta tag i boken igen, sortera, skriva om, skriva till
funderingar och ord som tappats bort i skrift men som fanns/finns i minnet,
i huvudet. Varför kommer jag inte längre än till "funderingar"? Varför är det
så att jag fungerar bäst då det är begränsad tid, när kroppen inte håller för
det sättet? Vad är meningen då? VAD är meningen egentligen? Hade varit 
skönt med lite medgångar under någon tid i mitt liv i alla fall. Hehe. Vad ska
jag lära mig? Jo det finns alltid något nytt att lära, men jag tycker att det inte
BARA skulle handla om att "lära". Ja jag vet inte just nu, vad allt går ut på
egentligen. Men det ordnar väl till sig det med. Jag har ju bestämt att jag ska
satsa en del på mig själv, kämpa för att ta mig ut bland människor igen, bli
mer social, göra något roligt med livet. Jag har lovat alla mina barn det och
mig själv. Så det MÅSTE bli så. Men inte idag. Ikväll ska jag bara vara, sitta 
med värmedynan, känna mig lite ensam, vara sugen på vischyvatten, se på 
"Stjärnorna på slottet" och sen krypa ned bredvid katten och läsa lite. För då
blir det söndag i morgon och efter det kommer måndag och då är det 2 dagars
VARDAG - vilket fint ord! 
 
För trots att jag har mina fina nära och kära som hör/hört av sig, vilket gjort mig 
varm och känt mig älskad, så bär jag ändå en stor ensamhetskänsla. På
ett väldigt djupt plan, tror jag, en som man kan ha fast man har flera runt om-
kring mig. Kanske har att göra med att man behöver någon sorts naturlig
känsla av tillhörighet i en grupp, en sorts känsla av att vara viktig och värdefull
för någon (jag vet att jag har det från mina barn och barnbarn och några andra),
en vilja att känna sig jämnbördig med samma värde som andra fast
man inte kan jobba, inte har någon partner, inte kan göra allt som andra kan, inte
har ekonomi att göra något utöver det vanliga m.m. Men framför allt att känna
sig jämnbördig fast jag har en stor sorg. För även om man kunnat göra något
åt allt det andra, så kan jag INTE göra något åt sorgen som alltid kommer att
finnas där, mer eller mindre och på olika nivåer. Men jag lever fortfarande, med
alla andra bitar av mig och dem vill "höra till" och "vara med". Måste bara ta
mig så långt på något vis, att jag kan komma dit hän - även då det dyker upp
nya svårigheter hela tiden. I vilken ände ska jag börja? 
 
 

Jag är i alla fall tacksam att det inte blir något extraval. Låt oss bygga upp ett
Sverige vi kan vara stolta över igen. Ju tidigare vi kan börja dessto bättre, så
därför är det bra att vi inte måste vänta till ett extraval långt fram i vår. 
Jag är också tacksam för att jag har värme, väggar, tak, rent vatten, mat och
alla de där basala sakerna som många tar för givet, men som man bara behöver
gå ut på gatan i vårt land för att se att det INTE är en självklarhet. Så hemskt
det är för våra hemlösa nu! I denna kyla lider de ännu mer än vanligt. 
Nu har "Stjärnorna på slottet" börjat, det är Helena Bergström som berättar om
sig och sitt liv idag. Henne gillar jag. Mycket

Magiska mantlar är fenomenala

Publicerat i: Allmänt, Barnbarn, Jul, Julklappar Julafton, Kärlek, barnbarn, julklappar, osjälvisk kärlek
Det viktigaste av ALLT är kärleken till varandra, till alla våra nära
och kära, kärleken till de som ingen kärlek får eller ger, kärleken
till livet, kärleken till våra djur, kärleken till oss själva (på rätt sätt).
Det viktigaste med julen är detsamma!
Så länge det finns kärlek i rummet och alla delar den så är du och
alla dina nära och kära lyckliga. 
Finns nog de som läser detta och säger/tänker att jag nog är lite
nojig. Det gör inget. Det måste kanske vara så. JAG mår inte dåligt
av det. Det är människan som inte kommit dit som mår dåligt. DET
i sig, kan jag tycka är synd. Jag vill att alla ska förstå. Så många
gånger som jag faller/fallit dit på att lyckan finns i något annat, så
många gånger jag mått dåligt av att inte ha det och det, inte kunnat
göra det och det. Och SÅ många gånger jag upptäckt OM IGEN att
det är den varma fina ickedömande, kravlösa kärleken som gör mig
lycklig och rik. Den man delar. Den man bara har och ger och får då
man är tillsammans.
Den kärleken som kommer fram då det finns extra behov, då det
finns något som gör att kärleken är extra viktig, då det är så att fram-
tiden "står eller faller" beroende på om kärleken finns omkring en
eller inte, är förståss extra viktigt och fint. Men om alla levde efter att
man ska ge och ta emot ALLTID skulle det inte vara någon grej, det
skulle vara naturligt, bara finnas där. 
Jag har fått och gett det julens känslor handlar om under 17 timmar
intensive. Mina flickor (jag har ju inte någon son kvar längre) och
mina 2 underbara barnbarn, mina små prinsar, har varit hos mig och
under den tiden kände jag allt det jag behövde, hade hoppats på och
hade trott på. Vi hade sååå mysigt under kvällen igår! Då småfisarna
låg och sov tätt intill varandra spelade vi Alfapet och jag vet verkligen
inte när jag/vi skrattade så mycket som vi gjorde då. Vi var alla tre
så otroligt trötta men ville mysa tillsammans så vi spelade alltså
Alfapet, vi har gjort det några gånger, och då vi nu är rätt "jämnåriga"
på den fronten så blev det lite roliga envisheter och bra ord, men jag
måste tyvärr också erkänna att jag hade 3 ord som mobbades bort
totalt av mina döttrar (trots att jag hade helt rätt enligt svenska aka-
demins ordlista -även där var orden dock gamla, hm). Jag vann, är
väl viktigt att dokumentera ;-) - okej då, väldigt liten marginal...
 
 
 

 
Idag, kunde jag knappt röra mig, och jag är fast beslutsam att INTE
åka någonstans förrän jag fått hjälp med min väldiga smärta i varenda
knäppa led! Jag klarar det inte. Jag orkar det inte. Och jag har ju precis
börjat komma tillbaka från "de nedre regionerna" av tillvaron. Jag 
skulle inte palla att ha så här ont och åka iväg och hantera en dement
persons (särskilt en så nära) så som läget är just nu och jag kan inte
"riskera" mitt mående mer nu. MINA barn är ju oroliga. De är glada nu 
då jag mår bättre psykiskt. DET är jag med. Så otroligt. Jag känner
mer "livet i mig" igen. Dessutom känner jag så himla mycket att jag 
MÅSTE ta bättre vara på de år man har kvar på denna jorden, i detta liv.
Jag vet att Chritian skulle velat och att tjejerna vill att jag ska ha det bra,
att jag ska må bra, vara lycklig och gärna, väldigt gärna, ha en man i
mitt liv.  Vi får väl se hur det blir med mannen, men jag är ju mer
öppen för den biten nu, faktiskt. Det handlar mest om att hitta "den 
rätte" nu. Hehehe.
 
Nåja, hrm, nog pratat om det
Jag beslöt mg idag i alla fall, för att INTE vara med hemma hos Louise
och fira jul idag. Jag visste att jag skulle lida väldigt efteråt, om jag dels
gått hela vägen fram och tillbaka (Peter hade leveranser hela dagen) och
sedan inte där kunnat vila ryggen när jag ville/behövde. Jag vet! Skit att
jag har så ont!!!! Dels så hade jag inte mycket till julklappar, inga alls 
till mina älskade flickor som jag faktiskt helt av allt velat ha något till,
då jag ju tycker de om någon vore värda det efter allt slit. Och så tänkte
jag att om prinsarnas morfar hade mycket klappar så kanske inte mina
små hemmagjorda saker få något värde (MEN det var inte därför jag inte
gick dit). Hur som helst, efter att ha tagit beslutet så fick Nataniel öppna
sina julklappar hos mig och minen, ögonen, ropet då han öppnade det
platta paketet med manteln jag sytt är heeelt obetalbart!
 
 
Jösses!!! Haan klarade ALLT med hjälp av sin mantel.Och jag är
sagolikt lycklig, för inte alla får se lyckan och tacksamheten i
ögonen och hela ansiktet hos ett barnbarn, då han öppnar ett paket
som är hemmasytt. Han är helt otrolig den killen!!! Men han är också
fint uppfostrad med att "man kan önska, men inte alltid få allt", "man
ska vara tacksam för allt man får" (och han visar det också), men
han ÄR också så himmelens tacksam för allt. Han frågade om jag
gjort den till HONOM. Ofta visar han sådan glädje och tacksamhet.
ÄVEN om han också säger att "det är några paket", alltså underför-
stått att han gärna velat ha fler. Men jag fick se och känna av glädjen
över en egensydd mantels stora glädje (och naturligtvis också alla
dess magiska egenskaper), som ni ser på bilderna
Sen fick han öppna mina paket till Buster också. Tårtan gillades av
Louise. Skallran gillades av Nataniel. Ugglan gillades visst väldigt av
Buster :-) Myyyys.
Såååå. JULEN är slut!
I mina ögon är julen slut sedan mitt på dagen i dag. Sååå skönt!
Jag vet inte NÄR jag ska åka tillbaka till mamma och Rolf. Grejen
är den att jag verkligen skulle vilja åka till pappa och Kerstin (och
införstått också Cia och Reima och mina tre underbara systerbarn).
Rolf frågade redan igår om när jag skulle komma, och mamma önskade
också att jag skulle komma (MEN hon tyckte åtminstone att jag skulle
kolla med läkaren först om min värk, innan jag åkte dit). Alltså, jag
'förstår ddem båda två, men samtidigt tycker jag ju att hennes man har all
möjlighet i världen att "be om kommunal hjälp", nu, men han gör ju inte 
det! Han väntar att jag och syrran ska fixa det. HUR gör man?
VARFÖR tar han inte tag i det???? Varför ska VI behöva det? Det är
ju inte VI som tröttnat? Och samtidigt söker hon, och behöver, så
mycket kärlek min mamma. Och trots allt som varit i mitt liv, trots
allt min mamma gjort mig, så kan jag bara känna kärlek, förståelse
och ömhet för henne. Min älskade lilla mamma säger själv att hon
måse säga något dumt i slutet av sin kärleksförklaring jämt för att hon
känner sig dum. Typ: Jag älskar dig skithöna! Typiskt min mammas
kommentarer.Jag sa till min mamma att "det har jag sett igenom dig
för länge sen! Jag veeet att det är kärlek". Hon blir lite rörd då. 
Det är så himla drygt! ag känner och vill så himla mycket!!!! Jag bara
önskade att min kropp klarade av det jag ville också. VERKLIGEN!!!
Skulle verkligen så himla gärna hellre vilja åka till pappa just nu.
 
Hur det än är, så känner jag att det just JAG ville ha ut av julen, det
har jag verkligen fått. Sådan kärlek, glädje, humor, värme och tacksam-
het möter man bara i en miljö av ÄKTA KÄRLEK. 
GOD JUL alla mina otroligt fina vänner!!!!!!!! <3 <3 <3
Visa fler inlägg