Allför länge sedan

Publicerat i:
Det har snart gått 1 1/2 år sedan du gick bort gubben. Fatta!!! 1 1/2 år!!! Ändå ser jagdig komma uppför den lilla trappan in på gården då och då. Du tar stora kliv uppför och går med raska steg mot mig medan du plockar ur hörlurarna och stoppar dem i fickan tillsammans med mobilen. Skulle du varit levande så skulle du flina brett och omfamna mig i den varmaste famn jag vet. Det skulle dofta underbart av nytvättade kläder och manligt rakvatten. Vet att ingen som var så renlig och noga dom du. Riktigt typisk Jungfru. Och jag skulle vara så stolt över dig och så glad att du var här och hel. Nu är det ju inte så längre. Det blir så snopet när jag först ser dig ta kliven uppför trappan som vanligt och så är du helt plötsligt upplöst i tomma intet. Varför spelar hjärnan mig så elaka spratt? Fsst å andra sidan vill jag aldrig glömma bilden avdig från då du verkligen log så där mot mig så moderskärleken flödade av stolthet. Men gud vad jag saknar dig!!!

Livet - döden - varsel

Publicerat i: Döden, Livsfrågor Kropp och själ, Skriva, Smärta, sorg
 
 
I dag gjorde sig livets förgänglighet tydlig igen. Av någon konstig
anledning vaknade jag halv 7 i morse. Inte kissnödig eller något,
utan jag bara vaknade denna för mig udda tid. Gick ut och satte mig 
och tände en cigarett. Det var tyst på gården. Helt plötsligt kommer
en ambulanskille springande över gården och rusar in i porten snett
bredvid min altan, 2 ambulanser kom snabbt inåkande på gården och
den förste mannen kom ut och dirigerade in de andra 3; in där nere
till vänster. De hade hjärtstartare och en massa annat med sig in, Nå,
jag ville inte verka nyfiken så jag gick in och la mig igen och sov snart.
Vaknade efter 2 1/2 timme igen och går ut efter intag av mediciner.
Ammie kommer gående och då hon är framme säger hon att likbilen
står bredvid huset. Jag hörde att en bil kom, men såg den inte. Förstod
då att det inte gått att rädda mannen bredvid. Det kändes väldigt tungt.
En storväxt herre, kanske tio år äldre än mig, gick alltid sakta, sakta
med käpp då han hade problem med värk och hjärta. En mycket vänlig
och glad man, då jag flyttade hit sa han; "Välkommen till en bra gård!
Här hjälps vi alla åt" Det gjorde väldigt mycket faktiskt, man kände sig
välkommen. Han bar på ett stort kors och brukade hjälpa folk i andra
länder med att åka dit med insamlade saker. Höll sig mycket för sig
själv, precis som jag. Det känns väldigt sorgligt, kommer vara ett stort
hål efter honom på gården. Som närmsta granne brukade vi heja på
varann och småprata lite då och då. Han älskade att bada och frågade
allti mig om jag varit och badat något. Många gånger satt han själv
vid sin grill på hörnet och grillade en massa och så kom det en hög med
människor och åt tillsammans med honom. En intressant människa.
Vila i frid Sören!
 
 
 
Det har varit några dagar efter operationen då jag haft någon sorts
spärr och inte kunnat skriva. En del kan bero på saker jag HAR skrivit
om precis, som om automatspärren slog in då något obearbetat kom
till ytan. Nåja, efter disskussioner med nära och kära kan jag lägga
det åt sidan nu och "öppna upp" igen, tror jag. En del beror också på
att det gjort så pass ont i foten OCH i rygg, höfter och ben då jag varit
tvungen att sitta med foten i högläge så mycket. I vanliga fall måste
jag ändra läge och röra på mig hela tiden för att inte få värk. Har också
hunnit med en omgipsning. Ingen hade talat om att om jag inte höll
foten i högläge det första dygnet så svullnar foten och gipset som inte
hunnit torka då blir för stort, vilket skedde i mitt fall. NU vet jag, så efter
omgipsningen var jag jätteduktig på att sitta som jag skulle. Det gör
fortfarande ont, men inte hela tiden, och gipset ska sitta till på fredag
åtminstone. Då ska jag på återbesök, stygnen ska tas och så får vi se
om jag slipper undan gipset.
 
 

Bomber i kvarteret och kärlek i hjärtat

Publicerat i: Barnbarn, Bomber, Operation, Värk Fotoperation, Kärlek, Smärta, Vänskap, barnbarn, döttrar
 
 
Ja nu är det gjort! Foten i gipsskena och 2 skruvar, efter 1 timme och
trekvarts operation och narkos som tog omedelbart. Jag var skitnervös
före, just för narkosen, i och med att det i släkten är 2 som gått bort 
under narkos och för att jag visste med mig att jag fortfarande är svag.
Så, även om det låter fånigt, så var jag skitglad att jag vaknade upp och
förstod att jag överlevt. Tycker mina käraste har haft nog med tragik i 
sitt liv och så har jag inte spart ihop till begravningen ännu ;-)
Ont hade jag inte förrän jag gick och lade mig i går kväll. Okej, jag var
uppe och sprang hela eftermiddagen/kvällen eftersom jag inte kände något.
DUMT! Otroligt dumt! Men svårt att låta bli när man har sina kära barn 
och barnbarn nära sig. Vi hade en underbar kväll tillsammans. 
 
 
 
Efter att ha försökt att somna i 1 1/2 timme kom jag på att jag glömt ta
värkmedicinerna och nu hade också bedövningen släppt, så jag gick upp
och ut för en nattcigg. Klockan 00.55 small det till nåt så enormt, helt
från ingenstans och jag bara ropade till av rädsla. Lät som om det kom
precis bakom huset på andra sidan gården, vid dagiset, och som om det
var en sprängning av något slag. Skitläskigt var det, men jag tog värk-
mediciner och linkade in till ängen igen och lyckades somna. På morgonen,
efter att ha varit vaken ett tag kom jag på vad som hänt och talade om för
tjejerna och Erika som nyss pratat med någon berättade att personen sagt 
att det varit en bomb i vårt kvarter och att det var avspärrat och fullt med
poliser där. Under dagen har man kunnat läsa om det i media. 
 
 
Söt ängel som jag fick av Sannah idag :-D
 
Dagen i dag blev alldeles makalöst full med människor. Sannah och Carro,
Ammie och hennes 2 tjejer kom också förutom mina tjejer och barnbarn som
redan var här. Busters pappa kom en snabbis och hämtade upp sin lilla
familj också. JÄTTEMYSIG dag och jag tankade otroligt och hoppas jag
gav ut också, att vi mitt i allt kaos både kunde ge och ta emot. Och nog
var det väldigt skönt att vara ute i solen hela dagen. 
 
 
Nataniel fick lite "bajs" och en kackerlacka att luras med och fina klister-
märken

Nu på kvällskanten kunde jag nästan inte ta mig in och värma maten och
att ta sig ända in i vardagsrummet och soffan var nästan omöjligt - men det
gick. Efter en stund med foten i högläge (så som jag ska sitta så mycket
det bara går) så fick jag så jädrans ont att jag rev mig själv i håret i nå'n
sorts försök att komma ur det hela. Funkade inget vidare. Inte gick det att
hålla stilla kroppen och särskilt inte foten heller. Det där att "vrida sig i
smärtor..."
Okej, jag har lärt mig min läxa (en stund i alla fall) och i morgon ska jag ta
hand om mig själv lite bättre har jag bestämt mig för. Vore bra korkad annars.
I morgon ska jag sitta med foten i högläge och skriva och läsa och skriva
igen. Har inte kunnat det på några dagar, av nervositet antar jag. 
Visa fler inlägg