Grattis Lotta!

Publicerat i: Lotta
Idag är din viktigaste dag igen kära syster Lotta. Din födelsedag. Den som planerades och pratades om redan från dagen efter den förra. Vilka band du tyckte om och ville ha, vad du "fanemej inte ville ha - det är inget för mig", vad "pippina faktiskt behöver och som du kunde få köpa Anette".
Det är 10 år sedan du gick bort, nästan 10 1/2, och ändå är den dagen fortfarande viktig också för mig.
Idag fick du fler runt tårtbordet än förra året. Nu är också vår pappa hos dig. Det är den enda trösten - att du, han och Christian kan vara tillsammans där ni är. OCH att ingen av er behöver lida mer, varken själsligt, fysiskt, eller av andras dumhet och ego.
Sov gott nu alla mina kära i den andra världen! Saknar er! <3

 
I dag, den åttonde (8) december är det min syster Lottas
födelsedag. I år, just idag skulle hon ha fyllt 55 år. Hon
skulle ha börjat prata redan på sin födelsedag då, om vad
hon önskade sig i present nästa gång hon fyllde och om
hur många dagar det var kvar. Hon skulle ha berättat vilken
musik hon verkligen inte tyckte om och vilka skivor hon
skulle ha. Hon skulle säga att den gamla radion/spelaren
inte funkat så jädrigt bra (alltså ville hon ha en ny sådan)
och att pippifåglarna faktiskt inte hade någon ny bjällra
eller gunga. Och idag skulle hon ha tittat lite snett upp 
(från ett lite sänkt huvud) och antingen ha en lite arg min
eller en lite blyg och förvånad blick, mot oss var och en,
lite beroende på vilket humör hon skulle vara på. Om det
var okej så fick man vara med och se vad hon fick i sina
paket, och man visste med en gång om hon var nöjd eller
inte. Jag lade alltid ner energi och fantasi på att det hon
fick av mig och min familj var något hon verkligen önskat
sig. Det var roligt att se henne bli riktigt glad. När hon var
riktigt glad och nöjd var hon så kärleksfull och rolig. Om 
hon däremot var det minsta lilla irriterad så kunde hon vara
det svåraste man kunde ha att göra med; man kunde få pjåska
och böna och be i timmar för att få henne på humör igen, 
eller åtminstone få henne lugn. I de stunderna kunde det vara
och kännas jobbigt att hon hade ett så pass allvarligt för-
ståndshandikapp som hon hade. När vi var små kunde hon
också ta till fysiskt våld om hon inte fick som hon ville. Det
var inte det allra lättaste att dels försöka följa föräldrarnas
krav på att passa tiderna, få med mig henne hem i tid och att
dels försöka komma på något knep så hon verkligen följde
med hem när hon egentligen inte ville. Kostade mig många
bokmärken, frimärken, Fiaspelande m.m. Man ville inte gärna
bli nypt och biten mer än nödvändigt. 
 
Men det var då vi var barn och unga det. Klart det var svårt
och annorlunda då, men jag är ändå så tacksam över att ha
haft min syster i mitt liv. Så mycket jag lärt mig och lärt mig
uppskatta, som jag aldrig ens tänkt på annars. Så mycket äkta
och kravlös kärlek man fick motta och känna. I dag till exem-
pel, så skulle hon ha gett en puss på munnen då jag skulle gå,
nöjd efter att ha fått en cd med till exempel Carola (om hon inte
hade den redan förståss, Carola var en av hennes favoriter) och
att fått pratat lite om assistenterna och visat hur man byter på
golvet i fågelburarna. 
Jag hoppas så att du har det bra där uppe där du är nu kära sys-
ter! Där är nog din kropp större och helare än den svårt svaga
och beniga lilla du hade sist jag såg dig för 8 år sedan. Lever-
cancern hade tagit det mesta av dig gumman. Nu kan du nog
stå på händerna igen, precis som då vi växte upp. Vad duktig
du var!
Jag älskar dig tjorven!
 
Visa fler inlägg