Advent, julspya och självkänsla?

Publicerat i: Advent, Jul, Leva, Livskvalitet, Självkänsla Advent, Myrsteg, Självförtroende, frustration, kraft
 
 
Riktigt "jobbig" dag. Första advent. Snart jul. Vill inte ha jul! Vill inte
ha minnen (hemska) minnen från natten till första advent ett annat år!
Vill heller inte känna denna sorg över att återigen, ytterligare en jul,
vara helt barskrapad, ensamstående, och med en känsla av att vara
helt utanför det sociala livet och samhället. Blir värre för varje år.
Mitt "värde" i samhället ökar ju knappast med åren. Jag söker mer
och mer aktivt efter någonting att grabba tag i. Under många år var
det just mina älskade barn och att göra deras jul till det bästa, som
fick mig att se ett värde i mig. Att julpyssla, baka, göra julgodis,
adventskalendrar med paket, julprogram på TV som följdes tillsam-
mans, öppning av luckor, bakning, önskelistor och planering av jul-
klappar. Ju större deras julstämning blev dessto lyckligare och nöj-
dare var jag. INTE saker utan stämning. Och ett värde som mamma.
Jag VET väldigt väl att jag har ett värde som mamma och mormor
nu också. Alla tre mina barn har alltid varit helt otroligt förstående
och har aldrig varit missbelåtna med julklappar eller egentligen min
oförmåga att köpa och ge några sådana. Någon klapp har det ju alltid
blivit, men min situation har blivit värre för varje år och i MIG känns 
der ändå jobbigt att inte kunna ge de jag älskar mest och som jag
tycker är helt fantastiska människor, något som de skulle bli glada
åt. De är så värda det. Jobbigt. 
 
Sen vill jag inte att de eller någon ska vara tvungen att tänka på
mig, att jag inte ska vara själv, så de hndras i att göra annat. Är
livrädd för det. Då vore jag ju bara till besvär. DET är det sista jag
vill. Alltså, nu låter jag väldigt negativ och dämpad. Jaa, jag ÄR
nog det också på sätt och vis. Är så trött på att inte orka, inte 
kunna, inte inte ha råd, inte ha självkänsla, inte ha min son kvar,
inte ha tillit, inte kunna må bättre, inte slippa smärta någon gång.
Jag är så trött på att vara tvungen att kämpa varje dag! Att vara
tvungen att varje dag vakna och vara tvungen att fundera ut hur jag
ska ge dagen mening. 
 
Ibland får jag bara sådan stark panik av att känna att jag inte vet
vem jag är och vart jag är på väg. Jag känner panik då jag känner
att jag blivit osäkrare igen på grund av min isolering, som jag till
viss del valt. Eller rättare sagt det passade mig förut, tidigare då
jag hade varit i ett dåligt förhållande, tidigare då jag aldrig var ifred,
tidigare då jag hade haft barn sedan 17 års ålder och innan dess var
jag "storasyster" åt min syster som egentligen var äldst, men som
var förståndshandikappad  med grav epilepsi. Alltså tidigare, då jag
aldrig hade kunnat tagit hand om bara mig, den JAG var och skulle
bli.
NU, då jag har all tid i världen att göra precis det jag vill så har jag
inte hälsan och orken! Jag vet att det är värre just nu på grund av
att jag förlorade min son och är i bearbetningen av den sorgen. 
Man kan väl inte begära för mycket av sig själv då. Men visst är
det lite ironiskt. Jag tror jag aldrig varit så svårt handlingsförlamad
tidigare. Och jag hatar det mest av allt. Smärta står man ut med,
särskilt då man haft det i så många år och hela tiden jobbat emot
det. Och FY vad jag inte vill låta gnällig! Men så länge jag inte fått
någon tid på samtalsmottagningen så är detta min enda ventil...
 
 
 
Lite fick jag gjort idag i alla fall. Denna kyrka med figurer har under alla
år stått framme till mina barn och nu barnbarns förtjusning. Tycker själv
att det är vackert och stämningsfullt så länge det får stå. Men inte kan
man förbjuda dem att leka med det. Älskar att se hur de flyttar runt på
gubbarna och till och med stoppar alla inne i tornet, där egentligen bara
Jesusbarnets födelse och det som hör till, ska vara (Nataniel).

Spikar i matta och udda tid

Publicerat i: Livets kontraster, Livskvalitet, Tid Advent, Sjukdom, Tacksamhet, Tröst

Gårdagen tog ut sin rätt. Efter dammsugning och torkning av golv,

samt en halvdag med diverse gymnastiska rörelser och ställningar

tillsammans med barnbarn så vaknade jag halv sju och kunde inte

ligga kvar. Hittade ingen sovställning som hjälpte mot det onda. Så

det blev upp till värmedyna, värktabletter och Voltaren-gelé. Det räcker

med så lite känns det som, för att man ska bli uträknad på grund av

värk i bäcken och höft och ryggslut. Ändå gör jag de simpla rörelser

jag fått till uppgift att göra så inte allt blir en stelnad cementklump av

artroserna. Jag misstänker att det inte blir någon julskyltning för min

del i morgon om det inte mirakulöst botar sig under natten, men frågan

är om jag ens får sova i natt. Får ta till spikmattan, då brukar jag i

alla fall somna. 

 

Känns så konstigt att det är första advent i morgon! Känns som att det

är första gången efter att Christian gick bort men det är det ju inte. Och

då är det alltså över ett år sedan han dog. DET kan det ju inte vara.

För ärligt, så känns det väldigt märkligt med TID numer. TID är inte

alls på samma sätt. Skulle kunna vara max en månad sedan allt

hände, enligt den tid jag KÄNNER. Men så är det ju inte. HUR kan

det bli så annorlunda? Går inte att förklara, men de som drabbats

av samma sak förstår antagligen. Mystisk känsla... Jag minns heller

inte särskilt mycket av året som gått. STORA händelser, vissa perso-

ner och deras beteenden (som verkligen chockat) eller deras enorma

överraskande stöd, barnbarn som föddes, pappas svåra sjukdom, min

älskade systers flytt till Dalarna, mina döttrars berg- och dalbanor,

årsdagen efter Christians bortgång och andra större saker minns jag 

så klart, väldigt bra dessutom. Men annars är det tomrum på tomrum

i huvudet. Undrar om hur det hör ihop, för det gör det ju, det här med

TID och minne. 

 

 

Det blev tyvärr ingen resa till papsen i veckan som var. Magen och

antagligen utmattningen satte stopp för det. Jag hade inte vågat för-

söka resa dit själv ens en gång, så svag var/är jag. Men det var så

irriterande att jag inte kom iväg när jag planerat det. Pappa har faktiskt

ringt flera gånger  och pratat, kändes som en tröst och ett stöd som 

jag uppskattade väldigt. Blir så rörd. Men det gör väldigt mycket måste

jag säga, då man har folk som bryr sig om omkring sig. Det är ju för

att jag vet det som JAG vill finnas till och bry mig, i stället för att ta

den lätta vägen förbi med huvudet bortvänt. Det kostar inte på särs-

kilt mycket men kan btyda en enorm skillnad för den man stöttar eller

bara hör av sig lite till. 

 
 Grubblar mycket kring det här med jul och julklappar och så´nt. Jag

är inte ens helt ikapp efter det ekonomiska haveri jag hamnade i i

samband med sonens död. Jag har i vanliga fall svårt att få till något

som helst för att kunna köpa någon julklapp till mina barn och barnbarn

men i år blir det då helt omöjligt. Det tråkigaste är att just för att de är

aalltid så himla förstående och tycker som jag att det handlar om mat

och stämning och att få vara tillsammans lite är det viktiga - JUST

därför skulle det vara underbart att kunna överraska dem. Och mina

barnbarn förstår ju inte sånt än. Nataniel är ändå det mest tacksamma

barn jag kan tänka mig. Ska försöka sy en superhjältemantel till honom.

Det blir ändå lite dubbelt jobbigt  med julen då man heller inte har några

pengar till något extra som skulle kunnat trösta för stunden. Nåja, hur

det än är så blir det jul vare sig man vill eller inte och det finns väl en

mening med det som med allt annat (nästan?)

 

I kväll blir det "Så mycket bättre" att krypa upp i soffan med. Tänker

mycket på Tristan, blev som sagt berörd, tänk om allt var ett rop på

hjälp! Bästa vännens begravningsdag indikerar en del. Jag tycker 

som sagt att vårt samhälle som vi lämnar över till de yngre SUGER.

Jag hoppas det finns tillräckligt många kvar för att samhället ska

överleva. Sjukvård, politik, social hjälp, vårt sätt att vara ego och inte

bry oss om varandra, ja allt tyder på att vi inte kan vara alltför säkra

på det. 

Saga, synd och julbord

Publicerat i: Insikter, Livets kontraster ???, Erfarenheter, Idol, Systeryster, Våga
Ibland kommer det lite speciella dagar, då man får insikter och lärdomar
nästan på löpande band. Idag har varit en sådan dag för mig.
Jag valnade ganska glad över att det mesta av blåsorna på tungan hade
gått över av silvret, och för att jag kände det som att magen var bättre
än gårdagen och defenitivt mycket bättre än dagen innan dess. 
På förmiddagen läste jag plötsligt att Tristan Björling, från IDOL hittats
död och av någon anledning reagerade jag starkt på det. Dels kunde jag
inte undgå att bry mig om den goa lilla killen som hängde kvar i Idol ända
fram till de direktsända programmen. Han hade så mycket känslor och var
så hispig. Dels var han en bror till Saga Björling, som var en av deltagarna
i The Voice Sverige, som också min dotter deltog i och var en av Magnus
Ugglas teamtjejer. Saga var med i Ola Salos lag och kom vidare till de direkt-
sända programmen där, men inte så mycket längre. Men de lärde ju alla
känna varandra lite och det känns lite av den anledningen. Men han var ju
helt enkelt för ung! Det spekuleras i Spice, självmord och diverse andra
dödsorsaker, men de anhöriga ber om att få vara ifred och bör så få vara. 
Känns lite knepigt att 2 av The Voice-deltagarna på ett år har förlorat sin bror.
Har under dagen funderat väldigt mycket kring detta. Hur kan så många dö
i så tidig ålder? Jo, en del (ganska många) väljer döden, men många dör 
också i nya aggressiva sjukdomar eller överdoser av nya, lättåtkomliga
droger. Men jag måste säga att även om jag vet att man uppmärksammar
liknande saker man själv upplever på ett tydligare sätt efterå, så har jag
även av andra förstått att det händer otroligt mycket sådant nu. Det har
verkligen inte varit på det här sättet tidigare. Särskilt killar i ung ålder har
gårr bort i rasande fart. VAD betyder det eller vad tyder det på? Ta bara
det här med gangliom, hjärntumör, varför är det så vanligt nu, särskilt
bland de yngre? Och varför sråe det inte med större stil i media om det?
Gör man något för att ta reda på något? Varför väljer så många yngre
att inte leva mer? VAD gör man åt det? HUR kan så många välja att ta
en drog (eller droger över huvud taget) fast de VET hur farligt det är? Det
är ju nästa generation, som ska ta över efter oss. Vilka ska annars ta över?
OCH, VARFÖR är det alltid de fina, mjuka, kärleksfulla, känsliga männi-
skorna som ska gå bort först, medans skitstövlar alltid verkar klara sig?
Ja jag vet att det inte är likt mig att tänka så, jag brukar känna och före-
språka att det alltid finns något fint i alla, att det finns en anledning till
att någon beter sig illa och så vidare. Men då det fortsätter vara de fina
människorna som går bort och som (känns det som) offras, vad ska man
tro då??? Jag vacklar. 
 
 
 
Som sagt, idag har varit en lärorik dag. Pratade med min kära syster idag.
Vi pratade lite om att jag känner sådan irritation över att jag VILL så mycket,
har så många idéer en har INGEN ork! Då sa min kloka syster att jag ska
vara glad att det inte är tvärtom. Hon tyckte det lät så positivt det jag sa.
Jag förstod vad hon menade! Klart det skulle vara värre, jobbigare om jag
hade orken men INGEN vilja. Så jag ska försöka göra som hon säger; ta
det lugnt och vänta in, inte pressa på. Kändes skönt och bekräftande på
något vis då hon å ena sidan förstod att jag verkligen inte orkar (att något
stoppar mig) och å andra sidan såg det jag sa POSITIVT, som att jag gör
framsteg. Love U sister!
 
 
 
Såg också ett exempel idag på att "synden straffar sig själv" (USCH, jag
mår faktiskt illa av att skriva det trots allt), då jag såg i tidningen att "någon"
som faktiskt inaktivt förmodligen har med min sons död att göra på grund av
boendeatmosfär och arbetssituation utan skydd, straffades på sitt sätt. Ändå
kan jag inte känna mig "nöjd" över det. Tycker synd om. Särskilt de andra
som drabbas. 
Fick också en förfrågan om att äta julbord med gruppen på tisdag. Tog beslut
om att försöka våga mig på det MED Erika som stöd. OM jag blir svag så
vet hon hur hon ska stötta och hjälpa, hon vet att jag kan börja skaka i krop-
pen och behöva sätta mig och så vidare. Måste ju våga prova på lite igen.
Men det ÄR ju faktsikt bra att ha någon som stöd utifall att kropp och själ
säger ifrån just då. Var inga problem för min dotter då jag frågade henne i alla
fall. Jag uppskattar det väldigt. Är det enda julbord jag kommer i kontakt med
i år. Något i julmatsväg ska vi väl få ihop hoppas jag, men nog är det tufft nu.
ÄVEN ekonomiskt. TUR att julen står för annat...
 
Visa fler inlägg