I så många dagar (och kanske helst nätter) har vi känt en närvaro av
Christian. I alla fall förefaller det vara han.
Det sägs till exempel att det i drömmar kommer budskap från de som
lämnat oss och båda tjejerna har haft flera väldigt direkta drömmar med
just honom som huvudpersoner. Saker har flyttats, ändrats utan någon
förklaring, till  och med katterna har reagerat, Nataniel har reagerat,
och lukten av Christian bara så där helt plötsligt då man inte är beredd
på det har gjort att vi alla tre (jag och hans systrar) har känt närvaro av
honom. 
 
 
 
I kväll blev jag bjuden på finmiddag av mina tjejer. På ett ställe som
heter Blackstone Steakhouse. Har inte varit ut och ätit på sådant ställe
på många många år och det här stället var väldigt speciellt eftersom
man fick en hel bricka med en het sten på, där det man beställt stektes
vid bordet alltså. Jag valde oxfilé och rekommentationen var att dela 
filén och att vara uppmärksam på när den var klar. Åh herre jisses vad
gott det var! Med rökt vitlökssmör, bearnaisesås, pommes och en god 
sallad var det rena drömmen. ISKALL öl till gjorde det hela till en otroligt
god toppmåltid jag kommer att leva på länge. Efteråt deladde vi på en 
ostbricka som dessert innan vi tackade för oss. Fick träffa goaste
Cissi som jobbade där. Det var länge sedan vi sågs, men förr var hon
en väldigt välkommen gäst hemma hos mig. Det var hon och hennes
bror Claes som fixade julgran till mig för säkert 8-9 år sedan. Mina hjältar
det året. var mysigt att träffa henne.
Efter att vi ätit klart gick vi vidare. Prövade på tre andra ställen innan vi
hamnade på en av Erikas gamla arbetsplatser- Kings Arms. Fatta vad
mycket folk det var ute i kväll!!! Och så pass tidigt!
Vi satte oss bland glada "gubbar" och tjejerna hade roligt då de försökte
se ut någon lämplig kandidat till mig. Hahaha. 
 
 

Märkligt, men just där kändes det som om vi hade Christian med oss
på den fjärde platsen vid bordet. En av de sista sakerna Christian pratade
om med mig, var att han ville så gärna bjuda ut mig på mat och öl. Han
sa att han bjudit de andra men inte mig och han ville det så gärna. Han
och jag. Vi hade planerat att gå ut ett par veckor innan han gick bort, men
just då var Erika så otroligt sjuk så vi sköt på det. Sen blev det för sent.
Det kan bli så ibland, om man skjuter på saker. Det har gjort ont i mig att
vi inte hann gå ut tillsammans. Men idag kändes det verkligen som om han
var med oss. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han var det!
I alla fall kommer jag att förvara denna kvällen i mitt hjärta. Var många
gånger nära till gråten. Jag fattar inte att alla tre mina barn blev så otroligt
fina!!!! Så fantastiska! Antar att många föräldrar känner så. Tycker att mina
tre barn blev så fantastiska MÄNNISKOR! Det handlar verkligen inte bara
om att få jobb, plugga, fixa villa, hund och barn. För mig handlar det så
otroligt mycket om att de blev så kloka, omtänksamma, empatiska, STARKA,
tacksamma, inspirerande, hoppfulla, glädjespridande, hjälpsamma, odömmande,
rättvisaoch mänskliga människor. Sedan att de är duktiga i skola och arbete
är en bonus. Ja, så ser jag det. Och kanske jag hade önskat att min
omgivning sett på mig på det sättet. För DET är inget man kan lära sig i skola.
DET är något man lär sig av livet och omständigheter, något man också
väljer att anamma. Att sätt att förstå på djupare plan, att livet är något större
än det man själv känner. VI, alla var och en, är bara en liten pusselbit av
 det stora pusslet. Så är det bara. Men alla fattar inte det. För vissa snurrar
universum bara runt dem själva.
 
 
 
 
Måndagen den första juni 2015 hoppar jag över. Vilken trött och jobbig
dag det varit! Jag har inte haft ork över huvud taget. Vilat middag två
gånger och det kan man väl inte göra!!! Gjorde kanske det senast för
flera år sedan då jag låg i feber, men en helt vanlig måndag ska man
väl inte göra det!!! Men tröttheten i kroppen har varit så enorms tung.
Tanken var att jag skulle ha skrivit till vårdcentralen via Mina vårdkon-
takter om allt idag, förklara att jag bara blir sämre och sämre utan min
kortison, berätta att inte bara vårdena på sköldkörteln är dåliga utan att
jag också har symtomen på det, tala om att jag inte går med på att hela
kroppen raserar mer, att det inte ÄR depression utan sköldkörteln som
ger alltihop - från minnesproblem, koncentrations svårigheter och hand-
lingsförlamning till artroserna, ögonen, den nya svåra värken, orkeslös-
heten, den förlamande tröttheten m.m. - förmodligen grundar sig att jag
inte har rätt behandling för sköldkörteln (den lilla bit jag har kvar) och att
jag sedan kortisonet togs bort eller möjligen sedan jag hade fästingen på
halsen, har jag bara fått mer och mer värk och blivit mer och mer trött.
Men inte förrän nu har jag kunnat sätta mig och skriva HÄR, vilket jag
ska föra över och komplettera till Mina vårdkontakter snart. Konstigt det
där att det går att skriva då jag lägger bort kraven på mig förresten! Hm.
Antar att det hör ihop med "gå in i väggen-grejen"
 
Det var inte så här jag tänkt mig att bli. Utan mer, mycket mer, så här:
 
 ...eller möjligen så här:
 
 
Ja du, det är mycket gnäll nu, mycket mycket. Förstår om det inte är
intressant att läsa, men jag skriver inte för att intressera någon, jag skriver 
för att jag måste, för att överleva, för att släppa på trycket. Ändå håller jag
inne med minst dubbelt så mycket, vilket också är konstigt. Vet inte alls
varför jag själv begränsar mig men samtidigt lämnar ut mig så pass. 
I och för sig lämnar jag kanske ut andra saker i mitt andra skrivande, vem 
vet? 
Gårdagen blev en väldigt fin mors dag med mina fantastiska döttrar och de
två killarna som betyder mest i mitt liv; Nataniel och Buster. Tvättstugan
var bokad och för första gången sedan jag var sammanboende (12 år alltså)
så tog någon annan om min tvätt! UNDERBART! Att slippa kämpa iväg med
all tvätt och hänga upp detsamma och sedan bära hem allt igen. Brukar få
så himla ont. Väldigt lägligt. För just den här dagen hade jag verkligen inte
klarat av att både fixa för- och varmrätt, umgås med döttrarna och så klart
leka med barnbarnen OCH ta tvätten. Jag har aldrig känt så tydligt i förväg
att jag verkligen inte klarar allt som vanligt. det är väldigt deprimerande, jag
är riktigt nedstämd faktiskt av att märka att jag blivit så dålig på så kort tid.
Även om jag förstår till viss del med allt som hänt, operationer, sorg, oro för
älskade föräldrar och de närmaste, isoleringen som blivit av sorg, sjukdomar,
dålig ekonomi, behov av praktisk hjälp, att jag inte ORKAR ta mig för någon-
ting utöver det absolut tvungna. Men VARFÖR mår kroppen så dåligt? Varför
blir det nya saker hela tiden? Det tär på mig, det tär på psyket också. 
Jag vill ju inte att tjejerna ska behöva vara så oroliga som de så klart blir.
Nataniel äär ju underbar med sin naturlighet och snusförnuftighet. I går så
frågade han: "Hur gammal är du mormor?" Jag svarade att jag var 53 och då
utropade han " Då är du inte mer än hundra!" "Näe, det är väl bra" sa jag.
"Mmm för då dör man. Då måste någon annan flytta in i din lägenhet". Jag
höll mig för skratt och sa "Ja, då får någon annan flytta hit. Men skulle du
sakna mig då?" "Jaaaa" svarade Nataniel lite dämpat men med eftertryck.
Han märker ju tyvärr också tydligt att mormor inte klarar saker som vanligt,
som jag alltid gjort. Har ju fått klara rubbet själv i många många år. Kanske
det också gjort att jag åldrats lite för snabbt i kroppen...
 
Nataniel hjälper mormor med korsordet
 
 
Erika var på marknad och köpte godis till en godissugen mamma <3 
 
 
Nataniel och Shaled leker mycket ihop och naturligtvis ska där göras
konster och den ena värre än den andra. Här är de klätterapor :-)
 
Mormor tycker att det bästa hon har sätter hon på bordet. OCH
bredvid bordet då de blir lite större ;-) Här ska det ätas ugnspannkaka
med grädde och sylt.
 
 
 
 
 
Ruskens tassar ser ut som tofflor. Mattes knä ör absolut skönaste platsen
 
 
 
 
Vems ögon är störst???
 
 
 
 
 
KOLLA MINA FÖTTER!!!
 
Visa fler inlägg