Jag fullkomligt ÄLSKAR att gå på skrivarkurs. Jag får så mycket beröm
så jag rodnar baske mig. Jag har alltid tänkt och tyckt att jag måste 
skriva min historia - för barnens skull men också för andra som kanske 
kan känna igen sig, känna samhörighet och känna förståelse för andra.
Men därifrån till att KUNNA skriva är steget stort. Jag har gjort mina försök
tidigare, men jag är helt övertygad om att det inte var dags förrän nu.
I dag sa den äldre mannen som också är med till mig "Du kunde lika gärna
vara författare redan. Jag skulle köpt dina böcker. När du läste det du
skrivit idag så rörde du vid min själ." Det var väldigt fint sagt tycker jag,
jag blev riktigt rörd av det.
Då vi gick ifrån dagens kurstillfälle sade kursledaren till mig att hon tycker
jag ska skriva annat OCKSÅ. Hon vill att jag går med i Skrivarföreningen
som hon är med i och skriva i tidningen som de ger ut. Jag blir verkligen
så glad. 
Pratade också idag med kvinnan som är med i teatergruppen, om att jag
ska följa med någon dag nu under våren. I de pjäser som ska spelas nu
är rollerna redan besatta, sa hon. Men om du blir medlem där nu under
våren så hinner jag känna in mig i gänget. Hehe. Ska en liten Anette spela
teater? OCH skriva? Jo du, så är det. Mina drömmar besannas. NU är
jag mogen för det. Tänk er känslan!
 
 
 
Tänkte bjuda på en liten liten story, en liten del av något jag skriver:
 

"Den gången då mamma gick till Runos och vi gjorde julpynt efteråt

Jag visste inte hur mycket klockan var, hade inte lärt mig den än, men det var mörkt fast det inte var kväll och det skulle snart bli jul. Jag hade varit och kikat på några paket högt uppe på byrån i mammas och pappas sovrum. Trots att jag inte fick gå in där. Det var så vackra papper runt om paketen. Några var till och med guldiga eller mörkröda, glansiga med stooora rosetter på- säkert från Amerika där fastrarna bor. Ibland fantiserade jag om hur det förmodligen var att bo i Amerika. Antagligen mycket bättre än hemma i vårt hus. 
Just den här dagen var det en långtråkig dag. Jag målade i min målarbok medan Lotta målade i sin. Bredvid varandra på golvet i vårt rum. Kritorna gick sönder hela tiden och jag var lite arg på att Lotta tryckte så hårt med dem mot papperet då hon målade.
Mamma kom in och frågade om jag trodde att vi kunde sitta stilla där och måla om hon sprang bort till farbror Runos affär. Hon hade inget smör hemma och var tvungen att ha det då hon skulle steka sillen. Jag blev nervös. Hade aldrig passat Lotta så lång stund förut. Bara då mamma gick till tvättstugan nere i den hemska källaren eller då hon gick bakom huset och hängde upp tvätten för tork på torkvindan som pappa aldrig riktigt lyckades få ordentligt fast i marken. Men dessa gånger kunde jag ropa om Lotta fick ett epilepsianfall eller bet mig. Mamma skulle INTE höra mig ända bort till Runos, hur högt jag än ropade.

Jag vred oroligt på mig och drog upp knäna i strumpbyxorna så de blev helt uttänjda och fotdelarna hängde som små tomma korvar i slutet på varje ben. En hårtest åkte omedvetet in i min mun och jag frågade mamma hur lång tid det skulle ta. Det var då mamma sa det magiska;

”När jag kommer hem ska vi göra julpynt tillsammans. Alla tre vid köksbordet. Jag ska visa dig hur man gör smällkarameller och flätade hjärtan”.

Naturligtvis fick mamma gå. Vi hade aldrig gjort något sådant förut. Aldrig pysslat. Tillsammans. Jag tror inte vi gjort NÅGONTING tillsammans på det viset.

Så fort mamma gått utanför dörren, klättrade jag upp på bänken i köket med hjälp av en stol. Invid bänken var ett litet fönster som mamma kunde titta ut igenom då hon lagade mat eller bakade. Därifrån kunde jag se var mamma var vid varje lampa som stod efter vägen. Det var verkligen mycket mörkt ute och en tredjedel av fönstret var täckt av vackra isstjärnor, men så länge man kunde följa mamma med ögonen satt jag kvar.  Lotta ville komma upp på bänken också, men jag vågade inte låta henne klättra dit eftersom jag visste att vi var förbjudna att sitta däruppe, helt förbjudna. Och hur skulle jag få ned henne om hon inte ville. Och tänk om hon ramlade ut genom fönstret så som mamma och pappa sa att vi kunde göra om vi satt där!

Alltså fick jag lov att klättra ned på golvet igen och spela lite rolig teater så Lotta glömde av allt och i stället skrattade åt mig. Liten som jag var, hade jag blivit något av en expert på att spela apa. Till slut kunde jag lura in henne i rummet igen, så då mamma kom hem efter vad som kändes som en enda nervös evighet, satt vi och målade igen. Och Lotta var glad.

Mamma tyckte vi varit så duktiga så och hon började genast plocka fram och duka upp en massa fina papper, på bordet i köket. Antagligen såg hon stolen som jag glömt kvar vid bänken, men hon sa ingenting, hon var bara glad och glittrande. Det var blankt papper i röd och grön och blå färg. Det var skrynkligt papper, crepepapper sa mamma att det hette, som man kunde göra tomteluvor av att hänga i granen. Det var tunna, prassliga papper i de mest underbara färger, till och med lila, som vi vek och vek och sedan rullade och rullade med en tom toapappersrulle i mitten. Då man tejpat på mitten och skakat lite på dem såg de ut som de fina smällkarameller som fanns i tidningen som mamma lagt fram. Nästan i alla fall. Vi fick klistra små bokmärken med björnlim på varje karamell och stoltheten var enorm då jag beundrade de färdiga resultaten. Lukten av björnlimmet var så god att jag ville smaka på det, men det fick jag inte. Man fick bara ta den lilla spaden som satt i det lilla facket på den gröna burken, så skrapade man lite av det vita klistret ur burken och strök det mot papperet. Att det hamnade lite runt också gjorde inget idag. Mamma var ju så glad.

Så la hon de blanka papperen framför sig, delade på varje ark och gav mig en del av varje färg. ”Nu ska jag visa dig hur man gör flätade hjärtan” sa hon. Bara hon och jag skulle göra dem! ”Lotta förstår inte när jag förklarar detta, så hon får klippa fina bitar ur de andra papperen” sa hon. Tiden stod still. Det var magiska ord; hon sa ju ungefär att JAG kunde. Lite pirrigt var det allt också. Med tungan mot överläppen, ganska hårt tryckt, lyssnade jag och tittade när mamma steg för steg trollade fram tvåfärgade hjärtan, hopflätade till små korgar – och jag gjorde likadant själv så jag till slut satt där med hjärtan som nästan såg ut som mammas. ”Vad fina de blev! De kan vi hänga i julgranen sen!” Jag kommer aldrig glömma de orden, aldrig glömma den stunden, aldrig, aldrig glömma den mamman. För hon fanns inte så länge till. Hon blev en annan sorts mamma. Det kom aldrig mer fram några blanka papper i julens färger, det kom aldrig mer ett tillfälle då mamma satt med oss och pysslade, det kom nog aldrig mer ett beröm på det sättet och jag tror inte jag fick se den glada mamman mycket mer sedan."

 

 

Jag är MED!

Publicerat i: Självkänsla, Skriva en bok, Tacksamhet Beröm, Lycka, Sociala livet
 
 
Det är inte alla dagar jag kan skriva att jag är väldigt glad, men idag
gör jag det; I dag är jag väldigt glad. Kanske inte kan beskriva helt
varför det är så, men mycket hör ihop med skrivandet och den sociala
biten. Att börja skrivarcirkeln var och ÄR det bästa jag gjort på år och
dar. Att få så mycket bekräftelse för mitt skrivande, att få höra att det
jag skriver "hör till i bokhyllorna, efter att det lästs" det är magiska
ord för mig. Att träffa olika människor i olika åldrar och med olika sätt
att skriva och prata och känna en gemenskap med, är underbart. Att 
ha sällskap med och ha eftersnack med kursledaren varje gång är guld
värt. I dag då jag kom innanför dörren hemma tänkte jag: Jag är MED!
Jag är med utanför min bubbla och jag trivs. Jag är inte alls någon total
enstöring utan något som kan intressera andra; jag finns och jag räknas!
Det är en fantastisk känsla och, som min yngsta tjej sa; det är längesen.
 
 
 

Trumpetande norrmän, koskällor och tillit

Publicerat i: Dotter, Lycka, Skriva en bok Drömmar, Ett år, Frågor, Hobbies, Skriva
Något lugnare ovanpå nu. Fredag kväll var det lite väl oroligt ett tag,
då en av norrmännen ramlade runt överallt och på allting, att balkongen
höll var jag lättad över för så lät det inte först. Mannen kunde inte prata
ens en gång och det var ett mumlande och brakande utan dess like.
Men ungefär då jag tänkte ringa David (som har lägenheten egentligen)
så blev det tyst och lugnt där uppe. Och efter det har det inte varit så
mycket härj. Att vakna till trumpet och att koskällor dras nedför trappen
gör inget, bara inte något går sönder eller någon skadas så får de ha 
roligt. Är inte mycket för att klaga på grannar, jag bor ju i hyreshus. 
 
I dag blev det en skön promenad med Louise och Buster. Var suveränt
skönt ute. Så där så man kände grundlyckan bubbla ur en. Är så mysigt
att gå och diskutera med dottern, vi har så otroligt mycket likheter och
förstår varandra så bra - verkligen. Jag berättade för henne att jag anmält
mig till kvällskurs, eller skrivarcirkel och hon blev väldigt glad att höra det.
Vi pratade då om svårigheterna då man föröker skriva och vi tänkte på 
samma sätt; ska man skriva i nutid, i jagform eller som en fiktiv story.
Ska man skriva en skönlitterär bok med inslag av sitt eget liv, ska man
begränsa, ska man vara det offer man faktiskt var i vissa fall, hur kan man
låta bli att verka vara ett offer när det kanske egentligen är att man klarat
av allt och utvecklats på vägen, som man vill få fram? Ja, många frågor
är det och jag tänkte mig att ledaren i cirkeln ska få hjälpa mig med de 
frågorna. Ser i alla fall väldigt mycket fram emot att börja!
På hemvägen, då vi gått åt varsitt håll, mötte jag på en vän från gruppen
för kvinnor jag var med och startade upp förut. Vi hade mycket gammalt
gemensamt visade det sig då, tillhört samma brödraskara (som respektiven
alltså) och det som var problematiskt där. Hon kom med sitt ena brorsbarn
i vagn och var så glad. Flickan också. 11 månader gammal så var ordet
HEJ mest populärt, så vi hejade en hel del på varandra hon och jag. Hehe.
I alla fall fick jag berätta att min son gått bort, det var länge sedan jag fick
göra det men det är alltid lite tufft. Känns också så märkligt att säga att
han gick bort för över ett år sedan, känns som om det var förra året, för
högst ett halvår sedan. HÖGST. Samtidigt som det finns en sådan otrolig
saknad så det måste ju ha gått lång tid. Men det går inte ihop i alla fall, hur
man än försöker tänka, kanske för att jag inte fullt tagit in det hela, det stora,
det hemska. 
Hon blev väldigt berörd, hon är en av de få som vet något så när om allt som
varit i livet innan redan, i gruppen var vi väldigt öppna. Just därför kanske
kändes det skönt efter vårt möte. Vi vet lite om varandra på djupet, jag vet
att det som sagts idag "tas om hand" så att säga.
 
 
Visa fler inlägg