Skitnervös för att åka bil i detta väglag med bonusfar som faktiskt blir 80 i år. Och så en svag och lika nervös mamma bredvid.
Också skitnervös för hur mamma kommer att se ut och vara. Hon var så liten och svag i telefonen, sade själv att "nu var det inge bra inte". Vet inte om jag hört henne säga det förut. Ska boosta med kärlek och ömhet i massor. Kanske inte blir någon fler gång, man vet inte. Älskade lilla mamma, så fint stöd då käre pappa nyss gick bort. Det var som om hon använde all kraft som fanns till att stötta, fast även hon naturligtvis har sin sorg efter honom - far till hennes barn och den hon levde tillsammans med som gift under många år.
Men nu är hon väldigt dålig i värden och värk och hjärnan orkar inte mycket nu.

Just nu har så många älskade personer omkring mig en väldigt jobbig tid. Väldigt. Ovanligt jobbig. Jag försöker så mycket jag kan att finnas för dem på det sätt jag förmår och behövs - bollar tips, stöttar, söker reda på lagar och kontaktuppgifter som kan vara till nytta, men framför allt LYSSNAR och finns till. Det handlar inte om att man ska försöka lösa personens problem alltid, utan oftast att man bara lyssnar, på riktigt. Det borde de flesta ha tid för då och då. Att dessutom alltid ta med i tanken att man kanske bara får den enas version av saker och ting som skett och sagts - att i alla fall ha det med i tanken. Eftersom det oftast ger den mest rättvisa bilden åt båda håll. Men ofta finns det en som gapar mer än andra, ofta på grund av dåligt samvete eller total ovilja att blotta sina egna brister och tillkortakommanden, elakheter eller lögner. Hur man nu kan inbilla sig att det håller i längden - lögner kommer ALLTID fram, på ett eller annat sätt. Ofta glömmer sådan människor också bort att det finns vittnen runt om till exempel. Men det är deras problem så länge de inte skadar någon annan. Sociopat, psykopat, narcissism verkar också ha blivit väldigt mycket vanligare förekommande. Otäckt.

Som tur är har jag ett varmt och finmaskat nät omkring mig också. Kärleken till och från familjen samt vänner är verkligen det som får jorden att gå runt då sorg och elände samlas i ens närhet och i ens hjärta. Det får en att orka då ekonomin bara blir sämre och sämre för oss sjukpensionerade, då ålder och sjukdomar kryper närmare och inuti, då våld och krig, oenighet och total förstörelse drar sig närmare oss och kan finnas hos grannen nästan. Det är tufft att vara människa i denna värld emellanåt. Och det är då det är som viktigast att ha sina kära och nära intill. ÄNDÅ ska det bråkas och förstöras, det ska vara "mina rättigheter och dina skyldigheter" överallt, det ska vara DEM mot OSS, allt som skapar krig. De skrämmer bort till och med sina egna, att de inte ser det!!!

Ja usch ja, finns så mycket att reflektera över i vår värld och omgivning just nu, så mycket grubblande, existentiellt sådant.
Vi behöver förstå saker innan det är för sent. Både på nära och på långt håll...
Skitnervös för att åka bil i detta väglag med bonusfar som faktiskt blir 80 i år. Och så en svag och lika nervös mamma bredvid.
Också skitnervös för hur mamma kommer att se ut och vara. Hon var så liten och svag i telefonen, sade själv att "nu var det inge bra inte". Vet inte om jag hört henne säga det förut. Ska boosta med kärlek och ömhet i massor. Kanske inte blir någon fler gång, man vet inte. Älskade lilla mamma, så fint stöd då käre pappa nyss gick bort. Det var som om hon använde all kraft som fanns till att stötta, fast även hon naturligtvis har sin sorg efter honom - far till hennes barn och den hon levde tillsammans med som gift under många år.
Men nu är hon väldigt dålig i värden och värk och hjärnan orkar inte mycket nu.

Just nu har så många älskade personer omkring mig en väldigt jobbig tid. Väldigt. Ovanligt jobbig. Jag försöker så mycket jag kan att finnas för dem på det sätt jag förmår och behövs - bollar tips, stöttar, söker reda på lagar och kontaktuppgifter som kan vara till nytta, men framför allt LYSSNAR och finns till. Det handlar inte om att man ska försöka lösa personens problem alltid, utan oftast att man bara lyssnar, på riktigt. Det borde de flesta ha tid för då och då. Att dessutom alltid ta med i tanken att man kanske bara får den enas version av saker och ting som skett och sagts - att i alla fall ha det med i tanken. Eftersom det oftast ger den mest rättvisa bilden åt båda håll. Men ofta finns det en som gapar mer än andra, ofta på grund av dåligt samvete eller total ovilja att blotta sina egna brister och tillkortakommanden, elakheter eller lögner. Hur man nu kan inbilla sig att det håller i längden - lögner kommer ALLTID fram, på ett eller annat sätt. Ofta glömmer sådan människor också bort att det finns vittnen runt om till exempel. Men det är deras problem så länge de inte skadar någon annan. Sociopat, psykopat, narcissism verkar också ha blivit väldigt mycket vanligare förekommande. Otäckt.

Som tur är har jag ett varmt och finmaskat nät omkring mig också. Kärleken till och från familjen samt vänner är verkligen det som får jorden att gå runt då sorg och elände samlas i ens närhet och i ens hjärta. Det får en att orka då ekonomin bara blir sämre och sämre för oss sjukpensionerade, då ålder och sjukdomar kryper närmare och inuti, då våld och krig, oenighet och total förstörelse drar sig närmare oss och kan finnas hos grannen nästan. Det är tufft att vara människa i denna värld emellanåt. Och det är då det är som viktigast att ha sina kära och nära intill. ÄNDÅ ska det bråkas och förstöras, det ska vara "mina rättigheter och dina skyldigheter" överallt, det ska vara DEM mot OSS, allt som skapar krig. De skrämmer bort till och med sina egna, att de inte ser det!!!

Ja usch ja, finns så mycket att reflektera över i vår värld och omgivning just nu, så mycket grubblande, existentiellt sådant.
Vi behöver förstå saker innan det är för sent. Både på nära och på långt håll...
Tiden bara ramlar på, inget särskilt händer, man går på sina läkarbesök,
går och handlar, lagar sin mat och äter den från bricka vid TVn. Man diskar,
byter kattsand, tvättar och städar. Ibland får jag ryck och röjer fram kartonger
med tavlor och ramar, sorterar fotografier och minns, eller pratar med någon
av goda vännerna eller familjen. Det ser ut som om inget händer i mitt liv.
Men jag tror det aldrig hänt så mycket innuti mig, som det gjort och gör nu!!!
Något händer defenitivt. Men hur förklarar man det? För jag vet inte.
Jag vet att jag dragit mig inåt, pratar inte med så många och inte särskilt
mycket, skriver inte många rader och känner att jag tänker oerhört intensivt.
Inte så jag är deppig direkt, utan det är mer som att jag undersöker och
konstaterar vissa delar av mitt inre och universum. Dessutom känns det som om
min egen död har kommit närmare - men det har jag förstått att många känner
då ens förälder har gått bort. Och med så många dödsfall som varit i mitt liv
de senaste åren så är det väl inget konstigt i det. Och folk fortsätter att gå bort
i snabb takt. Varför går det ofta så fort nu för tiden och varför är det oftast
i svår cancer eller annat som tidigarelägger bortgången? En före detta granne
som jag såg som "hälsan själv", friskare och mer levande än de flesta jag
känner är den senaste i raden. Även om det inte är någon anhörig på något
vis, så för det en obönhörligt närmare min egen död - om HON kunde dö, då
kan jag inte riktigt se VAD som skulle kunna sägas för att övertyga mig om
att livet kommer att bli lååångt. Och visst blir jag berörd...
 
 
 
Det är en av de saker jag avhandlar i mitt inre nu, men även att det är saker
som måste göras, innan det inträffar något som gör att jag inte kan göra det.
Finns ju så mycket som kan hända, inte bara död, och jag kan inte/vågar inte
ta något för givet längre. Inte alls. I samband med dem tankarna så kommer
det många svåra tankar runt vem jag ÄR, varför jag är den jag är, vad jag kan
göra för att eventuellt förändra något, vad är det som är viktigast för mig och 
för andra, ja det finns massor att grubbla på och det bara kommer. Det bara
rusar fram i hundrasjuttio. Det som är mest konstigt är att jag helt plötsligt kan
klara av att inte göra något alls då jag ser på TV eller pratar med någon eller
går ut. Jag kopplar av!!! Det har jag inte kunnat sedan tiden innan min älskade
son gick bort. Det har varit så konstigt - jag har inte kunnat koppla av då jag inte
haft något att göra, SAMTIDIGT som jag inte kunnat "ta mig för" saker, känt mig
handlingsförlamad. Men i och för sig har väl ingenting varit sig likt sedan den dagen.
 
 
 
Nu har alltså min kära pappa också gått bort, och nu kan jag koppla av mer med
kroppen?!?!? Antar att det dels beror på att hans lidande var så fruktansvärt svårt
att se, utan att man kunde göra så mycket för att lindra, så då han slapp lida mer
så blev det samtidigt med sorg en känsla av frid, han hade ju fått frid efter all kamp.
Dels kan det bero på att jag ju funkar så att bearbetning kommer ganska långt i 
efterhand, typ då något nytt händer. Alltså kanske mina bearbetningar av sorgen
efter Christian nu börjar komma någon vart. Jag har ju dessutom varit tvungen att
släppa på spärrar, kort men intensivt i kyrkan. Kanske det inte stängdes lika mycket
igen efter det. Det kommer ju häftiga starka vidriga känslor av förtvivlan och sorg
emellanåt, särskilt då jag ser bilder på pappa och då vi pratar om honom. Samtidigt
är jag så tacksam för alla år jag fick tillsammans med honom och alla våra samtal, 
svampturer, eldning i spisen, hundpromenader, nutning av måltider (som vi alltid
fick goda, då vi hade samma smak gällande mat), skratten och gråten vi delade, samt
de tillfällen då vi gick på affären och pappa tyckte folk kunde få titta och tro att han
fått en ny kvinna - det tyckte han var roande, folk fick väl tro vad de ville (det var
under den tiden han blev lämnad ensam första gången). Jag är så oerhört tacksam
för att det som behövde sägas blev sagt och att jag inte behöver känna skuld för 
att bara ha tänkt på mig själv eller något annat, när han led som värst. Visst hade
jag önskat att jag hade suttit vid hans sida i just det ögonblicket då han gick över till
den andra sidan, naturligtvis, men nu blev det inte så och pappa visste att vi fanns
hos honom ändå. Hela tiden. 
 
Min pappa, då han höll på för fullt med att ordna "min stuga" som jag kunde bo i 
då jag var hos honom på somrarna:
 
 
Min fina lilla pappa då han precis kommit till korttidsboendet, då han fortfarande
var närvarande och hade kämparglöden kvar, trots svår smärta och obrukbar arm.
Det var också här han plötsligt gav upp och drogs ifrån oss, snabbt och brutalt.
 

Jag älskar och saknar dig, och jag är så otroligt stolt över dig! <3
 
 
 Idag hämtade jag ett rekommenderat brev. Jag höll på att inte få ta ut det,
eftersom mitt efternamn hade stavats fel - det blev ett helt annat namn.
Avin visade rätt namn i alla fall så eftersom hon kände igen mig också så
fick jag ta det. Ingen vill väl luras för att hämta ett brev från dödsboförättaren.
Som dödsbodelägare informerades man att en dödsboförrättning skulle
hållas en dag i februari. Så var man där igen. Drygt 3 år sedan sist (och där
förinnan var jag med då mormor gick bort 2 år tidigare och sedan morbror som
gick bort för 2 år sedan i morgon - men då som stöd för mamma) och jag måste
säga att det känns som igår emellanåt - det är så (för mig i alla fall) att man på
något vis "tar upp" sorgbearbetningen från förra traumat då det kommer ett
nytt. Nu var pappas dödsfall inte som en total chock, däremot att den kom så
otroligt snabbt efter att han hamnade på korttidsboendet och liksom förlorade
allt han haft i sitt liv, DET kom som en chock. Det var inte cancern i sig som
förvärrades så snabbt. 

 
 
Begravningen gick förhållandevis bra. Begravningsförrättaren Daniel gjorde
akten väldigt vacker och väldigt "pappig"/"Kenthig". Redan vid inledningsmusiken,
som var Barbra Streisand med "Somewhere", så sprack försvaret och tårarna rann.
Så  många gånger som vi hade pratat om pappas kärlek till henne och hennes
musik. Ända sedan min ungdom. Syster min beställde Roger Whittaker med låten
"New world in the morning" och den är också förenad med minnen, minnen, minnen.
Pappa var nästan lika bra visslare som honom också. Psalmerna var vi också med
och valde, 2 riktigt passande och fina. 
Förutom jag och syrran och hennes karl, så var från vår sida en av hennes döttrar
med och mina 2 döttrar med familj, samt Ammie också. Det kändes fint.
Fem av pappas fosterbarn var också där och sa sitt farväl en sista gång, vilket var
väldigt rörande och fint. Pappa skulle varit så tacksam och glad. Så stolt...
 
 
 
 
 Som jag också gjort efter min sons bortgång, så har jag suttit med fotografier och
letat fram och sorterat (foton har stor betydelse för mig verkar det som) och det är
både sorgligt och mysigt. Det som var nytt den här gången var att jag upptäckte
att på många av korten där flera av släkten är med på, så blir det inte så många
levande kvar, släkten tunnas ut. Som fotot där vi är 4 generationer på pappas
sida - där är jag ensam kvar. Och i just det fallet är det inte riktigt som det ska, min
son och jag borde vara kvar båda två. Åtminstone borde han ha gått bort efter mig.
Det skrämmer mig lite, att vara "äldsta benet" i det ledet. Jag är ju äldre än syrran
också. Men som tur är så har vi 2 fina fastrar i USA som verkligen finns och stöttar.
Är så glad att de hade kontakt med pappa ganska nära inpå hans bortgång, precis
innan han med nöd och näppe kunde kommunicera med någon alls. Det måste vara
fruktansvärt att vara så långt borta då ens syskon går bort. Och valet är inte så 
självklart för dem heller, USA har inte samma regler, föremåner, möjligheter då det
handlar om sjukdom och död. Det är dessutom frågan om mycket pengar. Och de
måsste jobba långt in på ålderdomen för att ha råd att bo ens. Så de kunde inte bara
slänga sig på flyget och vara med på begravningen heller. Men de kommer till 
urnsättningen då den nu blir och då dyker eventuellt någon av alla kusiner till dem
upp också. 

 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg