Det finns inget "gamla vanliga livet" kvar att "återgå" till

Publicerat i: Christian, Sorg, Vardag Dagligen, Ett år, Ny början, Saknad, Smärta
 

 
Jag har kommit på att jag nog ännu inte insett på riktigt att min
son verkligen inte finns kvar längre. Jag kan säga det, jag kan
skriva det, men då jag tänker det långt in så tar det stopp precis
innan jag hunnit ända fram till "borta för alltid" eller något så'nt.
Svårt att förklara, men det är som att förståndet kanske har för-
stått - för han är ju bränd och begravd (attans vad det kändes!) 
och jag har ju inte pratat med honom på över ett år (jag talar ju
med honom flera gånger per dag, men får tänka ut svaren själv
och vet inte ens om han hör vad jag säger), jag har inte sett hans
ansikte, hans kropp, hans miner och leende på lika länge, t.o.m.
en vecka längre sen (inte levande i alla fall, jag ser honom öve-
rallt, i mitt hem, i min dator, i min mobil och inte minst i mitt
huvud. 
Men då det kommer till att KÄNNA att han är borta så blir det fort-
farande så att det stoppar vid "Nej, det kan inte vara så!!!!!! Det får
inte vara så! Hur ska det kunna vara så, han hann ju aldrig leva!?
Han hann ju aldrig börja njuta av en full lön, hann aldrig komma
in i det, han hann ju aldrig möta äkta kärlek, han hann ju aldrig
vara lycklig, han hann ju aldrig våga tro på sig själv även som
människa, som man, som HEL!!! Det känns inte rättvist!!! Varför
skulle just han vara tvungen att ha så svårt med social fobi, så-
rad kärlek, dålig självkänsla och bara kämpa en massa för att sen
gå och DÖ just när han börjat vända på det? Var ligger rättvisan
i DET?" Jag kan inte ta mina innersta tankar och känslor över den
spärren! Det gör för ont! Så på något vis är det någonting som gör
helt halt då det närmar sig sanningen, verkligheten som jag så
väl VET finns där men som jag alltså inte klarar av att KÄNNA. 
Helt automatiskt ruksar jag på huvudet och säger NEJ och slår
bort alltihop. 
Det kommer lite mer sällan nu om dagarna. Hela dagarna och
kvällarna går inte i sorgens tecken, lite annat får plats också nu.
Men varje gång det kommer så gör det lika förbenat ont som det
gjort hela tiden. Antagligen är det så de menar de som säger att
det blir mer sällan med tiden, att man aldrig kommer över det och
aldrig slutar sörja och känna saknaden, men dagarna fylls inte med
det. Vem vet, till slut kanske det går dagar/veckor utan att man kän-
ner den vidriga smärtan och sorgen och saknaden. Det ÄR annor-
lunda sorgebearbetning då det är ens barn som gått bort. Det är 
inte den naturliga ordningen, inget man förväntar sig ska kunna ske,
man ska inte behöva begrava sitt barn. Nu har jag varit tvungen att
göra det och har insett att det var bara början på låååång tids arbete
med sig själv och en ny nutid/framtid. Att begrava mitt barn gjorde
så otroligt mycket med mig långt in i själen (man kan faktiskt dö av
brustet hjärta på riktigt, alltså av sorg, sorgen förlamar hjärtats
funktion helt enkelt. Så det är kanske inte så konstigt att partners
dör med någon dags mellanrum). Rena förnuftet säger ju då att det
knappast kan "gå över" någonsin, att allt ska vara "som vanligt" då
det gått ett år eller två. Men det gäller att inte förlora kampen, att ge
upp och lämna över till någon annan att ta hand om allt, att inte bara
ge utrymme för det svåra och negativa utan också släppa in de delar
av livet som vi absolut behöver och måste ha för att klara av att väga
upp emot det jobbiga. Ibland kommer jag (och de andra i samma sits)
göra djupdykningar, ibland kommer jag att skratta så jag kiknar, gråta
så jag skakar. Jag kommer att vara osäker på det nya livet (ska någon
mer tas ifrån mig?), osäker på mig själv, ta nya chanser, prata, prata,
prata, dra mig undan och bara vilja vara tyst och ifred. Det är så det
måste bli efter en sådan händelse. Och alla bitarna är lika viktiga. 
Om jag bara inser det så behöver jag inte ha så bråttom för att göra
andra nöjda, för att andra ska känna sig lättare till mods, för att andra
(som aldrig varit i närheten av något liknande känslomässigt) ska få
säga att de inte orkar höra mer nu eller dra till med någon av de så
onödiga kommentarerna; "Snart blir det sommar igen och det blir lju-
sare ute ska du se" eller "Nej nu måste du börja se det positiva som
du har kvar i livet!" eller "Är det inte dags att gå tillbaka till det vanliga
livet?". Jag kan inte annat än skratta då jag läser eller hör liknande
sägas till någon som förlorat ett barn! Det FINNS INGET "det gamla
vanliga livet" kvar längre!! Skulle DU lägga ditt avlidna barn åt sidan
efter ett visst antal månader eller år? Man vet ju att många sörjer en
relation som gick åt skogen, att man blivit lämnad av någon och ändå
finns där en gnutta hopp, då ju personen lever fortfarande. Ändå kan
man sörja i ÅR. Resten av sitt liv. 
Nej, jag borde inte alls behöva tänka på vad andra eventuellt skulle
tycka, särskilt inte efter ett år! Det kan inte vara annat än omognad
eller dåligt EQ som gör att man ens kan säga något sådant.
JAG HAR INTE VALT ATT MIN SON SKULLE GÅ BORT! INGEN av alla
oss som förlorat ett barn hade heller gjort det valet. Någonsin! MEN
vi kan välja att bevara vårt barn i en så vanlig vardag som möjligt,
inom oss. Och vi kan VÄLJA BORT att bry oss om vad andra tycker/
tänker/säger/känner i den frågan! 
 
 


 
Undrar om jag någonsin varit  så mottaglig för kärlek som  jag
är nu. Just precis nu. 
Dagen idag har innefattat en underbar stund med min äldsta dotter
och mina 2 barnbarn. Nataniel och jag hade verkligen kvalitetstid
måste jag säga. Busade, kittlade, pussade, jagade, pärlade, åt, tor-
kade baken, letade, gömde, sjöng, lekte med lillebror (spring efter
vatten), var superman, och ja ALLT. Nataniel skrattade å han höll 
på att kissa på sig, på grund av MIG! Hehehe. Jag lapade glädje
och närhet så det bara visslade om det. Sååå mycket energi man
kunde tanka där!
Min bästa vän Ammie skrev sent igår, efter att jag lagt mig faktiskt,
och talade om sin kärlek till mig och till min familj. I slutet på hen-
nes sms skrev hon att "jag alltid stryker mot pannapå honom" "Att
Christian blir till en baby i min famn och att han då säger Tack till
mig. Jag talade om för Ammie att jag alltid strykit fingrarna mot
mina barns pannor och försökt ge ro. Sedan Christian gått bort, så
har jag under hela tiden följt hans ansiktes linjer och ansiktsdrag
med mitt finger. Just igår bestämde jag mig för att enbart stryka
honom över pannan och dess rynkor. Jag vill nämligen inte att han 
ska vara bekymrad, orolig, fundersam över huvud taget. Jag vill
inte att den sista synen jag har av honom ska vara ORO. Och hur
dumt det än låter, så känns det ändå som att svaret är långt borta.
Men då Ammie just påpekade att han kröp ihop och blev en liten
baby i min famn/Babyn i min famn sa: TACK/ så fick jag väldigt
många tankar. Hm, Buster? Hm, just igår (alltså då Ammie just
pratade om hur C uppskattade att jag strök hans panna) Ja jag kan
inte förklara, men jösses vad det känns!
 
Ja, känslorna då det gäller mina små barnbarn har blivit otroligt
starka. De GER verkligen så otroligt mycket, utan att ens veta om
det. Båda två. Den ene säger och visar det, den andre bara helt
enkelt GER det.
Hur som helst så var Louise väldigt nöjd med lapptäcket. Och idag
bestämde vi hur vimplarna i hänget ska se ut.  I morgon blir det 
full fart. Vill få det klart så fort om möjligt. Är så himla glad att
jag har bättre fart på energierna.
 
Ringde min käre far i kväll. Tänkte jag skulle hälsa på där i nästa
vecka. Haar känt saknad under flera dagar och tycker det kunde
vara en bra chans den veckan.  Pappa ska kolla  med läkaren om
för mycket vita blodkroppar är dumt för mig, och om det  inte är
någon fara så åker jag dit på onsdag. Han lät väldigt glad då jag
pratade om att komma. Min lilla pappa...
 

Från plugg till sorgupplevelser

Publicerat i: Ett år, Sorgbearbetning, Vardag Ett år, Lycka, Vänskap, döttrar, osjälvisk kärlek
 
Gissa vad dagen fyllts med idag??? Älskad dotter gjorde sig hemma-
stadd med dator och skolpapper för att ta rejält tag i de uppgifter som
getts under lovet. Vet inte varför, men båda döttrarna vill gärna vara
här och plugga, det går bättre då säger dem. Själv är jag sådan (eller
VAR) att jag helst satt själv då jag pluggade, har alltid tyckt att det går
bäst då. Vad olika man kan vara. Däremot stortrivs jag med att ha
pluggande döttrar hos mig. Älskar känslan av vardaglighet, trygghet,
lugn och harmoni infinner sig direkt lite så där extra. Så idag bara njöt
jag. Jag satte mig mittemot med min dator. Var tvungen att samla ihop
lapparna jag lagt i ordning för täcket (blev färdigklippta i förmiddags -
tog bort 2 centimeter på båda ledderna och det blev genast mycket finare)
I morgon ska jag sy ihop dem. Spännande. Men idag plockade jag ihop
dem i en hög, i den ordningen de ska sys ihop, så vi fick plats vid bordet.
Min syster skulle bara veta vad behändigt det blev då vi möblerade efter
hennes huvud! 
Vi pratar mycket om stundande dagar, allhelgona och årsdag, jag och
flickorna. Men idag blev det en hel del prat med bonussonen ovanpå
också (Christians ena bror). Vi har en stark önskan om att kunna samlas
på årsdagen den 15 november och åka till gravplatsen tillsammans och
sedan fika hemma hos mig efteråt. Så vi bestämde att han och jag skulle
ta tag i och fixa och höra med alla. Han pratade också om hur mycket
HAN saknar sin bror och om hur 15 november förra året var den värsta
dag han varit med om. Han var den som fick veta först och som ringde
både sin far och mig och syskon och sin mamma, för att berätta. Och 
det gör fruktansvärt ont att tänka hur det måste ha varit för honom. Så
fruktansvärt svårt!!! Att höra våra skrik av chock och förtvivlan. Jag
tror inte det kan finnas så mycket svårare uppgift än så. Jag är så
otroligt glad att få rå om honom lite som jag får. Både för den väldigt
fina kille han är (verkligen) och för att han påminner om Christian och hans
kärleksfulla sätt mot mig. Även våra diskussioner påminner om de som
sonen och jag hade. Jag hoppas så att även de andra bröderna vill fort-
sätta ha kontakt. Också fina, den äldsta av dem har jag också speciella
band till sedan han var baby. 
Nå. Det har varit två stycken intensiva, men så händelserika, kärleksfulla
och fina dagar. Jag känner mig på något sätt lite mer stärkt inför kommande
svåra dagar och jag vet att jag är absolut aldrig ensam. Jag har saker att
se fram emot och saker att vara nervös inför, som det ska vara. Men 
jag tycker ju förståss att min syster väldigt gärna kunde få jobbet i
Borlänge så jag inte förlorar henne neröver igen. Och jag tycker ju att
barnbarnet får komma nu, vill veta vem det är, hur hen ser ut, snusa
baby igen. 
 
Visa fler inlägg