Det finns inget "gamla vanliga livet" kvar att "återgå" till

Publicerat i: Christian, Sorg, Vardag Dagligen, Ett år, Ny början, Saknad, Smärta
 

 
Jag har kommit på att jag nog ännu inte insett på riktigt att min
son verkligen inte finns kvar längre. Jag kan säga det, jag kan
skriva det, men då jag tänker det långt in så tar det stopp precis
innan jag hunnit ända fram till "borta för alltid" eller något så'nt.
Svårt att förklara, men det är som att förståndet kanske har för-
stått - för han är ju bränd och begravd (attans vad det kändes!) 
och jag har ju inte pratat med honom på över ett år (jag talar ju
med honom flera gånger per dag, men får tänka ut svaren själv
och vet inte ens om han hör vad jag säger), jag har inte sett hans
ansikte, hans kropp, hans miner och leende på lika länge, t.o.m.
en vecka längre sen (inte levande i alla fall, jag ser honom öve-
rallt, i mitt hem, i min dator, i min mobil och inte minst i mitt
huvud. 
Men då det kommer till att KÄNNA att han är borta så blir det fort-
farande så att det stoppar vid "Nej, det kan inte vara så!!!!!! Det får
inte vara så! Hur ska det kunna vara så, han hann ju aldrig leva!?
Han hann ju aldrig börja njuta av en full lön, hann aldrig komma
in i det, han hann ju aldrig möta äkta kärlek, han hann ju aldrig
vara lycklig, han hann ju aldrig våga tro på sig själv även som
människa, som man, som HEL!!! Det känns inte rättvist!!! Varför
skulle just han vara tvungen att ha så svårt med social fobi, så-
rad kärlek, dålig självkänsla och bara kämpa en massa för att sen
gå och DÖ just när han börjat vända på det? Var ligger rättvisan
i DET?" Jag kan inte ta mina innersta tankar och känslor över den
spärren! Det gör för ont! Så på något vis är det någonting som gör
helt halt då det närmar sig sanningen, verkligheten som jag så
väl VET finns där men som jag alltså inte klarar av att KÄNNA. 
Helt automatiskt ruksar jag på huvudet och säger NEJ och slår
bort alltihop. 
Det kommer lite mer sällan nu om dagarna. Hela dagarna och
kvällarna går inte i sorgens tecken, lite annat får plats också nu.
Men varje gång det kommer så gör det lika förbenat ont som det
gjort hela tiden. Antagligen är det så de menar de som säger att
det blir mer sällan med tiden, att man aldrig kommer över det och
aldrig slutar sörja och känna saknaden, men dagarna fylls inte med
det. Vem vet, till slut kanske det går dagar/veckor utan att man kän-
ner den vidriga smärtan och sorgen och saknaden. Det ÄR annor-
lunda sorgebearbetning då det är ens barn som gått bort. Det är 
inte den naturliga ordningen, inget man förväntar sig ska kunna ske,
man ska inte behöva begrava sitt barn. Nu har jag varit tvungen att
göra det och har insett att det var bara början på låååång tids arbete
med sig själv och en ny nutid/framtid. Att begrava mitt barn gjorde
så otroligt mycket med mig långt in i själen (man kan faktiskt dö av
brustet hjärta på riktigt, alltså av sorg, sorgen förlamar hjärtats
funktion helt enkelt. Så det är kanske inte så konstigt att partners
dör med någon dags mellanrum). Rena förnuftet säger ju då att det
knappast kan "gå över" någonsin, att allt ska vara "som vanligt" då
det gått ett år eller två. Men det gäller att inte förlora kampen, att ge
upp och lämna över till någon annan att ta hand om allt, att inte bara
ge utrymme för det svåra och negativa utan också släppa in de delar
av livet som vi absolut behöver och måste ha för att klara av att väga
upp emot det jobbiga. Ibland kommer jag (och de andra i samma sits)
göra djupdykningar, ibland kommer jag att skratta så jag kiknar, gråta
så jag skakar. Jag kommer att vara osäker på det nya livet (ska någon
mer tas ifrån mig?), osäker på mig själv, ta nya chanser, prata, prata,
prata, dra mig undan och bara vilja vara tyst och ifred. Det är så det
måste bli efter en sådan händelse. Och alla bitarna är lika viktiga. 
Om jag bara inser det så behöver jag inte ha så bråttom för att göra
andra nöjda, för att andra ska känna sig lättare till mods, för att andra
(som aldrig varit i närheten av något liknande känslomässigt) ska få
säga att de inte orkar höra mer nu eller dra till med någon av de så
onödiga kommentarerna; "Snart blir det sommar igen och det blir lju-
sare ute ska du se" eller "Nej nu måste du börja se det positiva som
du har kvar i livet!" eller "Är det inte dags att gå tillbaka till det vanliga
livet?". Jag kan inte annat än skratta då jag läser eller hör liknande
sägas till någon som förlorat ett barn! Det FINNS INGET "det gamla
vanliga livet" kvar längre!! Skulle DU lägga ditt avlidna barn åt sidan
efter ett visst antal månader eller år? Man vet ju att många sörjer en
relation som gick åt skogen, att man blivit lämnad av någon och ändå
finns där en gnutta hopp, då ju personen lever fortfarande. Ändå kan
man sörja i ÅR. Resten av sitt liv. 
Nej, jag borde inte alls behöva tänka på vad andra eventuellt skulle
tycka, särskilt inte efter ett år! Det kan inte vara annat än omognad
eller dåligt EQ som gör att man ens kan säga något sådant.
JAG HAR INTE VALT ATT MIN SON SKULLE GÅ BORT! INGEN av alla
oss som förlorat ett barn hade heller gjort det valet. Någonsin! MEN
vi kan välja att bevara vårt barn i en så vanlig vardag som möjligt,
inom oss. Och vi kan VÄLJA BORT att bry oss om vad andra tycker/
tänker/säger/känner i den frågan! 
 
 

Visa fler inlägg