Tiden bara ramlar på, inget särskilt händer, man går på sina läkarbesök,
går och handlar, lagar sin mat och äter den från bricka vid TVn. Man diskar,
byter kattsand, tvättar och städar. Ibland får jag ryck och röjer fram kartonger
med tavlor och ramar, sorterar fotografier och minns, eller pratar med någon
av goda vännerna eller familjen. Det ser ut som om inget händer i mitt liv.
Men jag tror det aldrig hänt så mycket innuti mig, som det gjort och gör nu!!!
Något händer defenitivt. Men hur förklarar man det? För jag vet inte.
Jag vet att jag dragit mig inåt, pratar inte med så många och inte särskilt
mycket, skriver inte många rader och känner att jag tänker oerhört intensivt.
Inte så jag är deppig direkt, utan det är mer som att jag undersöker och
konstaterar vissa delar av mitt inre och universum. Dessutom känns det som om
min egen död har kommit närmare - men det har jag förstått att många känner
då ens förälder har gått bort. Och med så många dödsfall som varit i mitt liv
de senaste åren så är det väl inget konstigt i det. Och folk fortsätter att gå bort
i snabb takt. Varför går det ofta så fort nu för tiden och varför är det oftast
i svår cancer eller annat som tidigarelägger bortgången? En före detta granne
som jag såg som "hälsan själv", friskare och mer levande än de flesta jag
känner är den senaste i raden. Även om det inte är någon anhörig på något
vis, så för det en obönhörligt närmare min egen död - om HON kunde dö, då
kan jag inte riktigt se VAD som skulle kunna sägas för att övertyga mig om
att livet kommer att bli lååångt. Och visst blir jag berörd...
 
 
 
Det är en av de saker jag avhandlar i mitt inre nu, men även att det är saker
som måste göras, innan det inträffar något som gör att jag inte kan göra det.
Finns ju så mycket som kan hända, inte bara död, och jag kan inte/vågar inte
ta något för givet längre. Inte alls. I samband med dem tankarna så kommer
det många svåra tankar runt vem jag ÄR, varför jag är den jag är, vad jag kan
göra för att eventuellt förändra något, vad är det som är viktigast för mig och 
för andra, ja det finns massor att grubbla på och det bara kommer. Det bara
rusar fram i hundrasjuttio. Det som är mest konstigt är att jag helt plötsligt kan
klara av att inte göra något alls då jag ser på TV eller pratar med någon eller
går ut. Jag kopplar av!!! Det har jag inte kunnat sedan tiden innan min älskade
son gick bort. Det har varit så konstigt - jag har inte kunnat koppla av då jag inte
haft något att göra, SAMTIDIGT som jag inte kunnat "ta mig för" saker, känt mig
handlingsförlamad. Men i och för sig har väl ingenting varit sig likt sedan den dagen.
 
 
 
Nu har alltså min kära pappa också gått bort, och nu kan jag koppla av mer med
kroppen?!?!? Antar att det dels beror på att hans lidande var så fruktansvärt svårt
att se, utan att man kunde göra så mycket för att lindra, så då han slapp lida mer
så blev det samtidigt med sorg en känsla av frid, han hade ju fått frid efter all kamp.
Dels kan det bero på att jag ju funkar så att bearbetning kommer ganska långt i 
efterhand, typ då något nytt händer. Alltså kanske mina bearbetningar av sorgen
efter Christian nu börjar komma någon vart. Jag har ju dessutom varit tvungen att
släppa på spärrar, kort men intensivt i kyrkan. Kanske det inte stängdes lika mycket
igen efter det. Det kommer ju häftiga starka vidriga känslor av förtvivlan och sorg
emellanåt, särskilt då jag ser bilder på pappa och då vi pratar om honom. Samtidigt
är jag så tacksam för alla år jag fick tillsammans med honom och alla våra samtal, 
svampturer, eldning i spisen, hundpromenader, nutning av måltider (som vi alltid
fick goda, då vi hade samma smak gällande mat), skratten och gråten vi delade, samt
de tillfällen då vi gick på affären och pappa tyckte folk kunde få titta och tro att han
fått en ny kvinna - det tyckte han var roande, folk fick väl tro vad de ville (det var
under den tiden han blev lämnad ensam första gången). Jag är så oerhört tacksam
för att det som behövde sägas blev sagt och att jag inte behöver känna skuld för 
att bara ha tänkt på mig själv eller något annat, när han led som värst. Visst hade
jag önskat att jag hade suttit vid hans sida i just det ögonblicket då han gick över till
den andra sidan, naturligtvis, men nu blev det inte så och pappa visste att vi fanns
hos honom ändå. Hela tiden. 
 
Min pappa, då han höll på för fullt med att ordna "min stuga" som jag kunde bo i 
då jag var hos honom på somrarna:
 
 
Min fina lilla pappa då han precis kommit till korttidsboendet, då han fortfarande
var närvarande och hade kämparglöden kvar, trots svår smärta och obrukbar arm.
Det var också här han plötsligt gav upp och drogs ifrån oss, snabbt och brutalt.
 

Jag älskar och saknar dig, och jag är så otroligt stolt över dig! <3

Jag är MED!

Publicerat i: Självkänsla, Skriva en bok, Tacksamhet Beröm, Lycka, Sociala livet
 
 
Det är inte alla dagar jag kan skriva att jag är väldigt glad, men idag
gör jag det; I dag är jag väldigt glad. Kanske inte kan beskriva helt
varför det är så, men mycket hör ihop med skrivandet och den sociala
biten. Att börja skrivarcirkeln var och ÄR det bästa jag gjort på år och
dar. Att få så mycket bekräftelse för mitt skrivande, att få höra att det
jag skriver "hör till i bokhyllorna, efter att det lästs" det är magiska
ord för mig. Att träffa olika människor i olika åldrar och med olika sätt
att skriva och prata och känna en gemenskap med, är underbart. Att 
ha sällskap med och ha eftersnack med kursledaren varje gång är guld
värt. I dag då jag kom innanför dörren hemma tänkte jag: Jag är MED!
Jag är med utanför min bubbla och jag trivs. Jag är inte alls någon total
enstöring utan något som kan intressera andra; jag finns och jag räknas!
Det är en fantastisk känsla och, som min yngsta tjej sa; det är längesen.
 
 
 
"...and I sing to myself, What a wonderful world..."
Det går inte att förklara hur det känns att plötsligt se, när man trott
att man såg redan innan. Det är inte förrän nu jag inser vad dåligt jag
ser med det ögat som var det med bäst syn innan operationen. Jag
ser mest en grumlig grå hinna framför allt jag tittar på med vänsteögat.
Höger ögat såg jag BARA en grå sörja med före ingreppet.
Då jag kom dit och det äntligen blev min tur för de första förberedel-
serna gjordes det en undersökning av synen och på 3 1/2 månad hade
den försämrats så mycket att hon var förvånad och testade igen. Men
synen VAR verkligen så mycket sämre, och då ska du veta att jag alltså
redan var dålig nog för operation då i september, och mätningen av ögo-
nen var svår att genomföra på högerögat för starren låg så tjock så det
var svårt att ta sig igenom. BÅDA ögonen gjordes i ordning för operation.
Blev så glad för det, lika bra att ta allt på en gång tyckte jag. Sen blev
det väntan och väntan med en massa droppande i ögonen då och då, med
bedövningsdroppar. Fick träffa läkaren som skulle utföra operationen och
han konstaterade också att det gått fort med starren, men då jag frågade
honom hur det kunde gå så fort så sa han att det inte alls var konstigt. 
Om man var så ung (!!!jo jag tackar jag) som jag var då jag fick gråstarr
så brukar det gå väldigt fort, det är en mycket mer aggressiv form av starr.
Vet inte om det skulle vara en tröst. Särskilt med tanke på att han också
talade om att han visst inte fått remiss på båda ögonen (? jag såg visser-
ligen skapligt bra med vänsterögat då i september men inte NU) och då
kunde han bara ta höger öga vid det tillfället, och så måste jag skaffa en
remiss till för det andra. Han sa att om det stått båda ögonen så hade han
fått lov att operera båda även om de såg bra. Lite knäppt. Nåja, jag är nog
ändå lite tacksam att det bara togs ETT öga då. När det sedan efter ytter-
ligare väntan och droppar blev min tur så var det baske mig ingen trevlig
upplevelse! Ljus mot ögat gör väldigt ont vid starr, här lades en duk eller
vad det var över ansiktet, hål för ögat snittades upp och så sattes den
starka operationslampan på direkt mot ögat, ögonlocket fästes upp och så
var jag tvungen att TITTA rakt fram/upp. Det var skitäckligt då man SÅG
och kände (inte direkt smärta dock) då det snittades och plockades ut ur
ögat, blodet som fyllde synfältet - kändes lite som en sorts explosion i
huvudet eller liknande, inte så det gjorde ont men annars, och vattnet som
hälldes i ögat flera gånger. Det sved i ögat det och gjorde riktigt ont då han
stoppade in den nya linsen, det gjorde ont då linsen bankades längre in.
Vet inte, men misstänker att bedövningen inte tagit ordentligt, var vid 2
tillfällen osäker om de förberedande dropparna verkligen träffade rätt, de
som skulle bedöva, men litade på sköterskan (som i och för sig var väldigt
stressad). Nå ja, det kanske skulle göra ont, man vet ju inte. Däremot VET
jag att inför nästa operation måste jag ha något riktigt muskelavslappnande.
Det allra värsta med operationen var ändå all förbenade kramp i de 2 stora
ryggmusklerna invid skulderbladen. Det krampade så man lyftes från stolen.
Flera gånger. Och inget kunde man göra, bara vänta på att de skulle släppa
och låta bli att röra sig eftersom man höll på med ögat - kunde gått illa. Jag
var ju väldigt orolig inför just ryggkramper så jag fick något lätt lugnande,
men det hjälpte ingenting - på något sätt. Jag har fortfarande ömhet och nära
till kramp i dessa muskler.
Så var det i alla fall "Färdig, upp och sitt, vänta en liten stund och sen är det
bara apoteket kvar" som sköterskan sa. Droppar som måste köpas ut och
droppa i ögat 3 ggr/dag under minst en vecka. Smärtlindrande och mot in-
flammationer. Man var lite susig då man gick ned till apoteket och sedan gick
ut och inväntade ängeln Ammies skjuts hem. Groggy.
 
 
 
Men då jag kom ut!!!! Det blåste och var isigt kallt, lamporna runt huvudin-
gången var tända, och det var auror överallt. Men himmel vad klart jag såg!!!!
Det opererade ögat (alltså jag får en klump i halsen av lycka) såg ALLTING
helt kristallklart. Jag minns inte hur otroligt många år sedan det var sedan jag
såg bra på avstånd (jag var 18 år och nybliven mor till Christian då jag fick
mina första glasögon). Det senaste halvårets grå massa som växt fram så 
man inte förstått hur mycket det försämrade synen, den gjorde att jag blev
i min egen lilla värld också den. Jag vet, jag gick ju med läsglasögonen på
mig på slutet eftersom jag ändå inte såg riktigt. Klart man hamnar ännu mer 
i sin lilla bubbla då. NU ser jag ju mattans mönster hemma, snödrivornas
delar, skyltar på avstånd, trädens grenverk och blad, detaljer detaljer detaljer.
Då jag klev upp i går morse hade jag glömt operationen först och fick en
lyckorysning i hela kroppen då jag såg in i rummet och såg allt och såg ut
igenom fönstren till och med och allt var kristallklart. HUR bra ska det då inte
bli när båda ögonen är klara!!!!??? Jag menar, då kan jag ju pyssla och SE
vad jag gör!
Jag kan njuta av det jag ser och gör som är vackert. Det gör skillnad. Jag kan
ju se NU vilken enorm skillnad det är om jag blundar med op ögat och bara ser
den grå-beiga grumliga bilden mot om jag ser med det gjorda ögat. TACKSAM.
Ska på återbesök för detta ögat den 1 februari kl 8.15 - en söndagmorgon!!! 
Det är inte inom landstinget utan finns där för att lätta på köerna för alla som
väntar på ögonoperationer, så det är ju bra. För oss menar jag.
 
 
 
Kommande vecka blir det läkarbesök på torsdag, samtal på fredag och på
måndag blir det röntgen av fötter och sen ska jag direkt till ortopeden efter
det. Får kanske besked direkt om vilken operation det ska bli. Så jag tar ett
steg i taget, och kommer framåt sakta men säkert. Ska försöka vara rädd om
deframsteg jag gör nu och inse att även myrsteg tar mig någonstans. Så jag
inte ramlar bakåt i onödan... Christian håller sitt vakande öga över mig från sitt
ganska nöjda ansikte (just nu i alla fall) på skrivbordet. Jag bär hans troliga
åsikter och ord med mig i allt jag gör och är rätt stolt över att ha SÖKT hjälp
så jag kan FÅ hjälp, för det sa han alltid åt mig att göra. Liksom jag fick honom
att inse att det är bra att gå och prata om sådant som tynger ens själ, men
tyvärr fick jag inte honom att inse att man KAN få hjälp med kroppen också,
han såg nog inte så mycket bevis för det i sin omgivning... 
Christian ja, det händer att jag verkligen önskade att han var här för att styra
upp vissa saker. Att han var här och återigen kunde visa sin odömande attityd, 
visa hur man beter sig mot varandra, hur man ger nya chanser, hur man kan
försöka ena och förena i stället för att separera och sära. Att han var här och
med sin humor kunde få folk att slappna av och känna sig omtyckta. Kanske
stoppa tankar och beteenden som går för långt med sin klokhet och empati.
Men, det borde ju räcka med att bara tänka på honom tycker jag. Att försöka
hedra honom och hans liv på det sättet. Och tanken ÄR faktiskt tröstande mitt
 i all önskan, saknad och längtan... Gott föder gott. Ont föder ont. Så är livet
uppbyggt på något vis. Är så skönt att vi faktiskt kan välja vad vi vill ha mesta-
dels i vårt liv i alla fall. Sen kanske vi inte alltid VET vad som är gott eller
ont, och för vem eller vilka, vi är inte fullärda så att säga. Meningen brukar fram-
träda efter att det gått ett tag ibland. Men en sak är säker: ONT KAN BARA 
FÖDA ONT! Det behöver man inte vara särskilt klipsk för att förstå egentligen.
 
 
Visa fler inlägg