Då vi besökte dig idag, och jag satt på huk vid dig, kom det en stor röd myra upp och satte sig precis under ditt namn.  Som om du väntat på mig och sände upp en hälsning. Jag kände mig välkommen och väldigt nära just då.

 Med en strut fylld med vatten satte jag en ros intill och hjärtat, som jag på alla vis lämnade där i fjol, fick jag putsa för att få tillbaka glansen. Det gick inte helt. Men det ligger där rött och fyllt av kärlek till dig. På alla vis och för alltid.

Medan jag stod där på huk, för att komma närmare dig, för att kunna smeka ditt namn och stenens kanter, fick jag bilden till mig från den gången för näst intill ett år sedan (exakt ett år på lördag). Jag bar dig som barnet i min famn, jag såg framför mig hur jag inte kunde, inte ville släppa ned dig och hur jag genast ville lyfta upp dig igen. Paniken jag kände känns lika starkt idag. Jag kom på mig med att stå just där du var nedgrävd, precis ovanpå. Man blir lurad av stenen. Det kändes så fel att stå på dig. Jag flyttade mina fötter och tänkte tyst förlåt. Varför kan inte stenen stå ovanpå i stället för bakom? Om man vill komma nära, om man vill sätta dit blommor, då måste man stå ovanpå där urnan är nedgrävd.

Ammie fick sig också en pratstund med dig, men du vet ju att även för henne är du med hela tiden. Hon talar med dig var hon än är och ni har er egen kommunikation. Jag är så tacksam, så lycklig, så rik som har henne som vän. Ingen förstår sorgen efter dig så bra som hon. Ingen finns där så mycket för mig som hon. Ingen kan fylla i ord och, till och med redan innan jag själv förstår, veta hur jag känner, så som hon. Hon pratar om dig, utan rädsla för reaktioner, utan att tycka det är jobbigt. Jag är så glad att ni hade er egen relation/kontakt då du var vid liv, så hon lärde känna dig själv. Det ger henne egna minnen som hon i sin tur delar med sig av. Vore det inte för några av dina syskon och Camilla, som pratar om dig med jämna mellanrum, så skulle det vara väldigt tyst om dig nu. Det gör mer ont ibland än själva sorgen, och jag vet att många föräldrar som förlorat barn känner så. Som om du inte fanns. Som om du inte funnits. För även vi som kommit igenom, en bra bit, pratar ju om dig och med dig. Det är som ett nytt sätt att leva MED dig. Att bara stoppa undan, försöka glömma för att slippa ha smärtan, bara tiga och rusa på – det hade jag ALDRIG klarat av. Undrar om NÅGON klarar det, egentligen. I längden… Sen FINNS det de som tänker mycket utan att prata om sorgen/saknaden och som kanske mår bra så. Vi är ju olika på det viset. Hur som helst var jag så tacksam för sällskapet av Ammie uppe hos dig idag vännen. Och det var en väldigt skön stund hos dig; bland vitsippor, fåglar som kvittrade, och en värmande sol - alldeles innan regnet började slå mot jorden. Men då satt vi redan i bilen på väg hem. Vi ses snart igen älskade gubben min. Du förstår – jag saknar dig så grymt mycket!!!

 

Livet på en gungbräda

Publicerat i: Begravning, Christian, Ett år, Glädje, Sjukdom Ett år, Kontraster, Kärlek, Saknad, Sjukdom, Smärta, Tacksamhet
Först så går det upp och sen så går det ner och så vidare. Stundvis
sitter man i lite mellanläge ett tag och hämtar andan och förbereder
sig.
I morgon är det ett år sedan begravningen av Christian. Mitt hjärta
SKRIKER av längtan efter honom, saknaden känns som något jag
inte kan förstå- ungefär som att "jag MÅSTE träffa honom NU, för
han kan inte vara död!", smärtan karvar sår efter sår inuti mig. Jag
inser att jag inte har kunnat ta in det innerst inne, har inte kunnat se
det på riktigt, har verkligen inte accepterat det - att han är borta för
alltid. Jag försöker, jag konfronterar mig själv och mina känslor och
tankar, försöker tänka tankarna helt ut, men jag kan inte själv! Om
det beror på rädsla eller vad det är som stoppar mina tankar, det vet
jag inte och jag kan få panik över det ibland. Om han bara visste vad
enormt stor betydelse han har/hade för mig. Han som alltid pratat så
om min betydelse för honom. Men jag hoppas och tror att vi visade
det så pass mycket åt båda håll så att ingen tvekan rådde. Det är så
svårt att inte ha den viktiga människan och underbara sonen kvar i
min vardag och närhet. Åtminstone inte fysiskt. 
Det är väldigt lite jag minns från året som gått, men vissa händelser
minns jag mycket av. Begravningen är en sådan. Den var så otroligt
fin, i precis det stuk jag kan tänka mig att han hade velat. Han hade
varken velat visas fram som en ängel eller buse, han var både ock.
Vi fick de olika bitarna av honom, där det passade som bäst. Precis
som många andra, kanske alla gör. Vi ÄR olika beroende på vem vi
är med. Vi är sammansatta av flera delar, mer eller mindre bra. Men
det var många bitar som alla enades om; han ickedömande, hans kär-
lek, hans omtanke om oss nära och andra, hans humor, hans förlåtande,
hans vilja att ena människor, hans känslighet, hans ovilja att ta plats.
Det känns ibland som om människor glömt bort, inte vet att det bästa
sättet att hedra honom är att försöka tänka på hur han tänkte och var.
Då det går. Att egot har fått ta för stor plats, och hatet, och ofröståndet.
 
I morgon får vi minnas honom, så som han var. Minnas hur vi ville att
han skulle känna, ville att han skulle förstå vår kärlek och uppskattning
av honom - genom hur begravningen gjordes...
 
Återigen förundras jag över hur "TIDEN" verkligen är ett påfund av oss
människor, att den inte är lika hela tiden - ibland känns ett år som en
vecka/månad, och ibland känns en timme/dag som evigheter. Ibland vet
vi ju inte NÄR något hänt, vilken dag det är i veckan, om det var en
vecka eller två sedan man såg någon sist. Ja, ni vet. Men så som det
varit sedan 15nde november 2014 kan inte beskrivas, bara att tiden inte
finns på det vanliga viset. Men enligt almanackan har det i morgon gått 
ett helt år sedan jag klev in i Stora Kopparbergs kyrka och såg den svarta
blanka kistan med skinnjackan, mörkröda blommorna, svarta kandelabern
med mörkröda ljusen och det otroliga porträttet av min älskade son 
framme vid podiet. Som i en bubbla, utan att verkligen se människorna 
riktigt omkring mig, gick jag fram och satte mig på bänken längst fram,
med mina flickor och begravningen för Christian började...
 
 
 
Som jag skrev tidigare; är livet lite som ett gungbräde. Har mycket 
att vara glad åt också. Till exempel att min syster fått jobb idag :-D
SKITKUL! Gymnasiebibliotikarie, det ni! Vikariat och i Hedemora. Så
bra början det kan bli nästan. Vet att hon också behöver den sociala
biten och naturligtvis inkomst. Men jag tror det blir så mycket mer dör
henne, tycker hon är som klippt och skuren till rollen. Min dröm är det
dessutom, bibliotikarie alltså. Det näst bästa är ju att njuta av att någon
man älskar får göra det man själv vill, eller hur. Vet också att hennes
barn kommer upp från Borås i juldagarna, med någon respektive (hehe).
DET är hon lycklig över så klart. Det blir inte så ofta de  kan ses på
grund av avståndet. Förhoppningsvis får jag vara med på ett litet hörn
där, då jag ju tänkt mig till Spjutsbo någon dag där mellan jul och nyår.
Kan ju inte neka till att jag också ser fram emot det :-)
Jag är också väldigt tacksam för att jag fått tid för operationen av ögon,
den 16nde januari - ser väldigt mycket (hahaha  vilken ordvits) fram emot
det; att kunna SE igen!! Ska på datortomografi av ansiktskelettet och
bihålor nästa fredag och idag ringde de från samtalsmottagningen och gav
mig en tid på måndag. Jag har så otroligt mycket att prata om, så många
frågor, så mycket smärta som måste ut under bra förhållanden med någon
som vet hur man hanterar det. Det börjar gå framåt i alla fall. Bara orto-
peden som tar sådan lång tid, men det visste jag ju innan, de har lång kö.
Men vill verkligen få bort artroserna så jag kan linka fram UTAN smärta.
Blir inte så många spontanutflykter som det är nu, utan syn och med
smärta innan man ens börjat gå. Och då har jag svår artros i den foten
och hög smärtgräns enligt läkarna. 
Men, jag är väldigt tacksam över att få beta av en sak i taget. Det oroar
ändå att de inte hittar anledningen till att jag bara får högre och högre
värden då det gäller vita blodkroppar. Så pass att de nu anser att de måste
hitta orsaken. Det är därför jag ska på datortomografin, ska se om jag
har någon kronisk bihåleinflammation eller något. Dessutom ska jag
lämna in prover för magen igen. Jaja, det är inga svåra saker att göra
så jag hänger väl bara på och gör som de säger till mig att göra. Någon
gång blir vi väl nöjda, både läkarna och jag.
 
 
Det är linsen som ska bytas ut, mot en plastlins på båda ögonen
 

Det jag aldrig fått fråga och aldrig kan få svar på

Publicerat i: Christian, Döden, Ett år Ett år, Frågor, Rädd, Saknad, sorg
 
 
Sover du nu? Är du alls medveten? Vet du var du är? Kan du röra
dig? Gör det ÄNNU ondare? Försöker du ta dig upp ur sängen någon
gång INNAN den gången, den sista, då du faller ned och dör? Försöker
du leta efter mobilen? Ville du nå någon av oss utan att kunna? Ropar
du efter någon? Är du rädd? Känner du dig övergiven och ensam? Hur
tänker du? Eller om du sover, drömmer du mardrömmar? Förstår du
över huvud taget hur sjuk du är? Anar du något? Eller kan du ens tänka
klara tankar? Fungerar kroppen? Kan du andas normalt? Tänker du nå'n
gång på mig gubben? Är du besviken för att jag inte är hos dig när du
behöver mig som mest, du som alltid sagt att jag alltid funnits för dig??
Jag fanns ju INTE hos dig då du tog dina sista andetag, inte då du hade
som värst ont i huvudet, inte då du reste genom tunneln till nästa plats.
 
Jag kommer ALDRIG att kunna sluta tänka på dessa saker gubben. Kan
aldrig få svar, men måste ändå fråga. Kanske frågorna kan läka ut med
den berömda "tiden", men jag kommer alltid undra. Kommer alltid att vara
ledsen för att jag inte var där och höll om dig, lugnade dig, släppte iväg dig.
Nu när klockan snart är elva på kvällen och du inte har så lång tid kvar, då
för ett år sedan, så gör det ont som i en stor knut i halsgropen, pirrande
smärta i hjärttrakten och kroppen är stel som en pinne. Jag känner mig jagad.
Vill ta mig bort från en fara som inte finns. Kan det vara så, att vi idag, i natt,
i morgon på något sätt är MED DIG gubben. Eftersom vi inte kunde vara med
dig då i fjol? Jag vet inte, bara gissar. 
 
Hade du en enda gång tanken att detta var något farligt? Tänkte du någon
gång att du skulle ringa ambulans eller åtminstone ringa vårdcentralen?
Eller trodde du hela tiden att det var din gamla migrän som kom tillbaka
från ungdomen? Verkligen? Trodde du verkligen att du var svag som inte
kunde jobba då? Du som gick till jobbet med feber och ryggskott, hur kunde
du tro det??? Förstod du någonsin vilken enormt stark människa du var?!!!
Förstod du vilket enormt värde du hade? Vad ALLA syskon såg upp till dig
och beundrade och uppskattade och ÄLSKADE dig?! Jag tror det ändå. Du
märkte det tror jag. Vi pratade ju mycket om det, och om hur mycket jag
älskade dig och hur stolt jag var över dig, över den människa du var. 
Jag kommer aldrig att glömma då du och jag gjorde dealen någon vecka innan
du gick bort; Du sa till mig; "Lova att du alltid kommer att finnas här!" och jag
svarade; "Ja, självklart" (trodde du var orolig för MIG då du sa så) "Lovar DU
att alltid finnas här?" Du svarade då "Det vet du morsan!" Du finns inte kvar här
min älskade gubbe!!!!!! Och du saknas mig så enormt! Men du kan ju inte rå
för det, jag vet det. Så oroa dig inte för det gubben, jag tror att du finns med
oss här i alla fall. För oss var och en, då vi behöver dig som mest, då du vill
jäklas lite med oss eller när du bara vill påminna oss om att du är här, fast på
annat sätt. Det tar inte alls bort smärtan och sorgen och heller inte saknaden,
men det är en liten liten tröst att tänka så. bland tänker jag att du "visste" och
att det var ett sätt att tala om att du skulle finnas med, fast du inte skulle vara
här. 
Hans Christian Christensson! Jag är så oerhört stolt och glad över att fått vara
din mamma i dessa år, att fått ha dig i mitt liv, att fått känna din stora kärlek,
att fått uppleva vad du till och med efter din bortgång har gett alla oss i din
närhet som vill ta emot. Du var och kommer ALLTID ALLTID att vara min
stora hjälte och förebild! Älskar dig sååå. Saknar dig sååå. Min son!
                                                                           
                                                                                       Din mamma
 
 
Visa fler inlägg