Det känns att det närmar sig igen. Jag liksom sammanfattar året som gått.
Som en sorts nyår men helt utan firande. Mer som ett "före" och ett "efter"
- för andra gången. 
Var det lika kyligt förra året vid den här tiden? Eller lika varmt? Sitter kylan
inuti kanske? Har det redan gått ett helt år sedan vi började känna den där
oron, den där småångesten lite så där i bakgrunden av allt man gör? Som
trycker sig fram, med den enorma kraft som bara sorg kan göra och skymmer
resten av det man har i sitt liv, ibland. Jag tror mig emellanåt att kunna
hantera det där väldigt djupa i sorgen och saknaden nu för tiden, men då
det trycker sig fram så där utan varning hjälper ingen erfarenhet, ingen
tid som gått, inget av allt man har lyckats skapa efteråt, ingen kärlek till
alla de älskade jag har i livet än. Inget av det hjälper just då, det gör lika
förbenat ont i alla fall. Det är snart TVÅ ÅR sedan jag träffade min son sist!
Tänk er att sakna någon så länge, blir det bättre efter ett år, två år, över
huvud taget? Nej, jag tror inte det. Speciellt inte om man vet att man ALDRIG
mer kommer att träffa personen i detta liv. Det gör ONT! Så ont!
Tårar som inte redan gråtits kommer fram vare sig jag vill eller inte. Tårar
som andra kanske tyckt sedan länge att man inte skulle gråta, "du måste
gå vidare!". Jag ska säga er att jag har redan som en stor klump i halsen
av tårar jag hållt inne! Miljoner tårar. För det är MIN SON som är borta, det
är en fjärdedel av MIG som försvunnit, det är ett hål som aldrig kan fyllas av
någon annan människa - han har ju vuxit i min mage i nästan nio månader.
Jag pratade med honom redan då han började spritta inuti min kropp. Jag
sjöng så många sånger och kände sådan mening med livet, långt innan han
kom ut ur mig. Sådan total kärlek föddes samma dag han kom. Vi fortsatte
känna den kärleken under alla år - trots svåra saker som hände både honom
och mig - vi hade alltid varandra. Och vi visste båda två att det var så. Ändå
känner jag det som (precis som alla andra som förlorat ett barn känner) att
jag inte visade kärlek nog, jag vill få en sista chans att riktigt få pränta in i
honom hur mycket jag älskade och älskar honom. Men jag vet ju - han visste.
Ändå saknar jag alla de samtal som avslutades med just de orden: "Jag älskar
dig gubben!". "Jag älskar dig morsan!" - eller tvärtom. De samtalen hade vi
nästan varje dag. Särskilt de senare åren. Det var tider som var svåra, då
samtalen var mer sällan, då ingen av oss hade orken eller möjligheten att
prata med varandra. Så som det är för alla ibland. Jag måste inse det, att
jag inte kunnat göra annorlunda, att det inte bara hängde på mig och VÅR
kontakt, det fanns fler personer i hans liv.
Självklart känns det fortfarande att han saknas mig enormt! Vi var ju mor
och son! Ända sedan jag var 17 och han låg i min mage...
 
 
 
 
 
Det finns tillfällen då jag tänker extra mycket på honom och hösten är nästan
den starkaste tiden. Lukter, ljus, solen mellan husen (rakt mot min altan), viss
mat (måste göra kroppkakor till hans ära snart), musik (som jag först nu kunnat
börja njuta av igen, bitterljuvt) och bilder. Det är inte alltid det gör mig ledsen,
det kan få mig att skratta och känna ömhet också. Sorg blandad med kärlek.
Idag delade hans äldsta bror en bild i Christians minnesgrupp på FB. Han hade
fått tatuerat Christians teckning på armen. MED siffror och allt. Det var sååå
FINT!!! DÅ kom tårarna sprutande. Dels för chocken att plötsligt se bilden DÄR,
dels för att han hade GJORT det, dels för att jag kände sorgen och stoltheten
(över sin bror) i hans tatuering, dels för att någon delade något i gruppen, som 
annars är så tyst och tom. Han skulle komma förbi och visa den någon dag.
 
 
 
Jag tänker också så många knäppa (kanske) men tröstande tankar om att 
Christian, och hans gudfar och farfar fiskar och skrattar en massa ihop där de
nu är. Jag MÅSTE tro så. Jag MÅSTE tänka så. Det hjälper lite om jag tror att
han har det bra där. Om man ändå kunde få veta det på riktigt. Kanske en dag...
 
 
 

Livet på en gungbräda

Publicerat i: Begravning, Christian, Ett år, Glädje, Sjukdom Ett år, Kontraster, Kärlek, Saknad, Sjukdom, Smärta, Tacksamhet
Först så går det upp och sen så går det ner och så vidare. Stundvis
sitter man i lite mellanläge ett tag och hämtar andan och förbereder
sig.
I morgon är det ett år sedan begravningen av Christian. Mitt hjärta
SKRIKER av längtan efter honom, saknaden känns som något jag
inte kan förstå- ungefär som att "jag MÅSTE träffa honom NU, för
han kan inte vara död!", smärtan karvar sår efter sår inuti mig. Jag
inser att jag inte har kunnat ta in det innerst inne, har inte kunnat se
det på riktigt, har verkligen inte accepterat det - att han är borta för
alltid. Jag försöker, jag konfronterar mig själv och mina känslor och
tankar, försöker tänka tankarna helt ut, men jag kan inte själv! Om
det beror på rädsla eller vad det är som stoppar mina tankar, det vet
jag inte och jag kan få panik över det ibland. Om han bara visste vad
enormt stor betydelse han har/hade för mig. Han som alltid pratat så
om min betydelse för honom. Men jag hoppas och tror att vi visade
det så pass mycket åt båda håll så att ingen tvekan rådde. Det är så
svårt att inte ha den viktiga människan och underbara sonen kvar i
min vardag och närhet. Åtminstone inte fysiskt. 
Det är väldigt lite jag minns från året som gått, men vissa händelser
minns jag mycket av. Begravningen är en sådan. Den var så otroligt
fin, i precis det stuk jag kan tänka mig att han hade velat. Han hade
varken velat visas fram som en ängel eller buse, han var både ock.
Vi fick de olika bitarna av honom, där det passade som bäst. Precis
som många andra, kanske alla gör. Vi ÄR olika beroende på vem vi
är med. Vi är sammansatta av flera delar, mer eller mindre bra. Men
det var många bitar som alla enades om; han ickedömande, hans kär-
lek, hans omtanke om oss nära och andra, hans humor, hans förlåtande,
hans vilja att ena människor, hans känslighet, hans ovilja att ta plats.
Det känns ibland som om människor glömt bort, inte vet att det bästa
sättet att hedra honom är att försöka tänka på hur han tänkte och var.
Då det går. Att egot har fått ta för stor plats, och hatet, och ofröståndet.
 
I morgon får vi minnas honom, så som han var. Minnas hur vi ville att
han skulle känna, ville att han skulle förstå vår kärlek och uppskattning
av honom - genom hur begravningen gjordes...
 
Återigen förundras jag över hur "TIDEN" verkligen är ett påfund av oss
människor, att den inte är lika hela tiden - ibland känns ett år som en
vecka/månad, och ibland känns en timme/dag som evigheter. Ibland vet
vi ju inte NÄR något hänt, vilken dag det är i veckan, om det var en
vecka eller två sedan man såg någon sist. Ja, ni vet. Men så som det
varit sedan 15nde november 2014 kan inte beskrivas, bara att tiden inte
finns på det vanliga viset. Men enligt almanackan har det i morgon gått 
ett helt år sedan jag klev in i Stora Kopparbergs kyrka och såg den svarta
blanka kistan med skinnjackan, mörkröda blommorna, svarta kandelabern
med mörkröda ljusen och det otroliga porträttet av min älskade son 
framme vid podiet. Som i en bubbla, utan att verkligen se människorna 
riktigt omkring mig, gick jag fram och satte mig på bänken längst fram,
med mina flickor och begravningen för Christian började...
 
 
 
Som jag skrev tidigare; är livet lite som ett gungbräde. Har mycket 
att vara glad åt också. Till exempel att min syster fått jobb idag :-D
SKITKUL! Gymnasiebibliotikarie, det ni! Vikariat och i Hedemora. Så
bra början det kan bli nästan. Vet att hon också behöver den sociala
biten och naturligtvis inkomst. Men jag tror det blir så mycket mer dör
henne, tycker hon är som klippt och skuren till rollen. Min dröm är det
dessutom, bibliotikarie alltså. Det näst bästa är ju att njuta av att någon
man älskar får göra det man själv vill, eller hur. Vet också att hennes
barn kommer upp från Borås i juldagarna, med någon respektive (hehe).
DET är hon lycklig över så klart. Det blir inte så ofta de  kan ses på
grund av avståndet. Förhoppningsvis får jag vara med på ett litet hörn
där, då jag ju tänkt mig till Spjutsbo någon dag där mellan jul och nyår.
Kan ju inte neka till att jag också ser fram emot det :-)
Jag är också väldigt tacksam för att jag fått tid för operationen av ögon,
den 16nde januari - ser väldigt mycket (hahaha  vilken ordvits) fram emot
det; att kunna SE igen!! Ska på datortomografi av ansiktskelettet och
bihålor nästa fredag och idag ringde de från samtalsmottagningen och gav
mig en tid på måndag. Jag har så otroligt mycket att prata om, så många
frågor, så mycket smärta som måste ut under bra förhållanden med någon
som vet hur man hanterar det. Det börjar gå framåt i alla fall. Bara orto-
peden som tar sådan lång tid, men det visste jag ju innan, de har lång kö.
Men vill verkligen få bort artroserna så jag kan linka fram UTAN smärta.
Blir inte så många spontanutflykter som det är nu, utan syn och med
smärta innan man ens börjat gå. Och då har jag svår artros i den foten
och hög smärtgräns enligt läkarna. 
Men, jag är väldigt tacksam över att få beta av en sak i taget. Det oroar
ändå att de inte hittar anledningen till att jag bara får högre och högre
värden då det gäller vita blodkroppar. Så pass att de nu anser att de måste
hitta orsaken. Det är därför jag ska på datortomografin, ska se om jag
har någon kronisk bihåleinflammation eller något. Dessutom ska jag
lämna in prover för magen igen. Jaja, det är inga svåra saker att göra
så jag hänger väl bara på och gör som de säger till mig att göra. Någon
gång blir vi väl nöjda, både läkarna och jag.
 
 
Det är linsen som ska bytas ut, mot en plastlins på båda ögonen
 
Visa fler inlägg