Att "skriva ihop" sitt pussel

Publicerat i: Andevärlden, Christian, Döden, Insikter, Skriva en bok, Vänskap Christian, Frågor, Kärlek, Sjukdom, Skriva
Konstigt det där med att skriva. Mår jag riktigt dåligt brukar det inte bli
mycket skrivet. Men även då jag är lite på uppåtgående kan det ta stopp.
Riktigt VAD som sätter stopp vet jag inte. Om jag visste det skulle jag
kunnat avstyra det hindret, många gånger. Hur som helst så mår jag rätt
skapligt just nu. Psykiskt. Även kroppen börjar hämta sig något. Jag
märker verkligen av att kortisolproverna är mycket bättre. Antibiotikan
verkar också göra sitt där det ska. Orken börjar (väldigt sakta men säkert)
återkomma, men jag kan fortfarande inte bära något eller anstränga rygg
och leder/muskler. Följdaktligen står mina 3 stora julkartonger kvar i mitt 
kök, och 2 andra lådor står i sovrummet. Hinner väl bli midsommar innan
de kommer upp till förrådet. Men okej, då är det så då. Jag KAN ju inte
göra något åt det. 
I går tog jag allt i vardagsrummet, förutom mattan som verkligen behöver 
rengöras lite mer på djupet. Kändes skönt att slippa damm flygandes runt
omkring sig. Och KATTHÅR. Förlåt mig Rusken, men det är vidrigt vad
du släpper hår, både från över- och underpälsen. 
På kvällen kom min absolut närmaste vän Ammie och hälsade på. Då hon
varit med om en flyttstäd under dagen här i området så ville hon passa på
och sova över hos mig och bubbla lite. Hon kom ifrån ganska sent så då
hon kom hade jag mat klart och så satte vi oss och åt med "Det okända"
på TV,n. Jättemysigt. Sen blev det prat och skratt, med en och annan tår
där emellan innan vi gjorde oss ordning för natten och lade oss att läsa
på varsitt håll. Är en skön känsla att lägga sig och veta och höra att det 
är någon annan hemma här också. 
 
 
 
Samtalen fortsatte på morgonen. Med henne känner jag en sådan otrolig
känsla, jag kan prata om precis vad som helst med henne, och hon med
mig. Ofta är det hon som tar upp och börjar prata om Christian. Hon har
otroligt mycket tankar och känslor kring honom och hans bortgång. Och
hon är inte det minsta rädd för att jag ska bli ledsen eller bryta ihop, det
viktigaste är att jag får prata om, lufta tankar kring allt det. Hon har också
väldigt väldigt bra troliga förklaringar och svar. Som till exempel så tror hon
verkligen inte att Christian VISSTE något om sina sjukdomar INNAN och
lät bli att säga något till oss. Hon menar att han antagligen kan ha känt
sig annorlunda, men att han lade det hos sig själv; att han tänkte att det
var åldern, hans anlag för depression, att han inte umgicks med jämnåriga
(som han ju påpekade, för att han inte orkade med de yngres takt då det
gällde att festa och hålla igång) osv. Att han kände sig slut, sjuk, deppig 
och kanske orolig för hur det skulle bli. Men INTE att han hade någon svår
och dödlig sjukdom! Ammie sa också till mig att med den enormt nära
kontakt han och jag hade med varandra (alla har inte en sådan närhet mellan
sig som barn/förälder, men vi hade) och att han ringde och delade de allra
känsligaste saker med mig; såsom hans förtvivlan över att inte kunna släppa
tankarna på den stora kärleken, fast hon svek. Att han till och med drömde
om henne så mycket att han inte ville sova. Han grät. Han visste inte hur
han skulle ta sig ur det. Såsom hans samtal flera flera gånger per dag då han
var deprimerad och han ville tala om hur mycket han älskade mig och få 
höra hur mycket jag älskade honom, ville höra hur otroligt stolt jag var över
honom som den människa han blivit. Såsom de gånger han ville prata om
att han inte trodde att han skulle kunna älska någon igen, att han inte skulle
våga lita på någon riktigt och att han också visste att han absolut inte hade
problem med att få en tjej med sig om han ville, men det var inte DET han
menade och ville ha. Han ville ha kärleken, ett förhållande, en familj med
barn, umgänge med andra vuxna, göra så'nt som andra gör. Han hade ju
arbete och lön. Han kunde ringa och säga "Folk tror att bara man har jobb
och lön så ordnar sig resten. HUR kan de vara så dumma att de tror så? Att
de säger så och låtsas som att inget annat är viktigt!" Han ringde ibland och 
pratade om sin oro för någon av alla i hans 2 familjer. Då ville han inte sluta
prata förrän vi kommit på något positivt att säga om det, han ville veta hur
HAN kunde göra något för personen ifråga. 
Ammie menar att med en sådan kontakt borde han i fall han vetat något in-
nan ha brytit ihop och berättat för mig. Och han skulle inte ha frågat mig om
jag trodde att det kunde vara hans barndoms migrän som kommit tillbaka.
Han hade inte kunnat hålla "masken" då. Hon tror så, vi vet inte... 
 
Jag har kommit dithän att jag vågat börja sniffa lite på dagarna kring "då det
hände", "den dagen då ALLT förändrades", "då jag för alltid fick en sorg".
Att Ammie pratar om det så naturligt är en väldigt bra hjälp. Det blir inte
riktigt lika skrämmande och ångestfyllt. Jag märker att det är fruktansvärt
mycket som jag inte minns något av från de dagarna. Inte heller från de
följande veckorna/månaderna. Så idag pratade vi om en del och Ammie sa
att det vore nästan olagligt att hålla allt jag varit med om för mig själv, utan
att jag skulle skriva ned det så andra kan läsa, eller om inte det, så för att
jag själv ska kunna "bygga ihop pusslet". 
Så idag, då hon åkt hem, satte jag mig och laddade åter igen hem ett skrivar-
program som jag använt mig av tidigare på en annan dator och som var mig
till hjälp då. yWriter5Och så satte jag igång...
 
http://www.spacejock.com/yWriter5.html

 
Just nu är jag i Boråstrakten, i november 2013. Jag har kommit fram och är
överlycklig över att se min underbara, älskade lillasyster stå och vänta på
mig på perrongen. Vi åker lyckligt ovetande hem till dem och jag får några
härliga dagar i full fart, innan dagen D, då hela min värld rasade samman...
 

En tillvaro, ett liv

Publicerat i: Hälsa, Insikter Dagligen, Hopp, Myrsteg, Ny början, Sjukdom
 
 
Är galet med känslor egentligen. Vad härligt att vi KAN känna olika
känslor, till och med flera olika under en och samma dag. På sista
tiden har jag känt av många positiva känslor. Jag har låtit dem ta
plats och sprida sig inom mig på ett sätt jag inte kunnat på väldigt
lång tid. Försöker se något positivt med så mycket jag kan, även
om det inte går med allt. Jag måste få in det i mitt naturliga tänkande
och känsloliv, att jag alltid kommer att ha den här sorgen, att fler och
fler dör ifrån, att även den sorgen måste få finnas med, att det många
gånger kommer att göra fruktansvärt ont av saknad efter min son, att
jag. Jag måste också lära mig att läkarna inte kan hjälpa mig med
vissa av mina problem och smärtor, att jag får lov att acceptera att
jag inte kan göra samma saker längre som jag gjorde tidigare, att jag
måste hitta knep som gör att jag klarar av det; sätt att tänka, meditera,
äta rätt, vara andlig och närvarande i nuet osv. Måste förstå att efter-
som jag levt ett tufft liv med både kropp och själ så är båda delarna
slitna, MEN inte slut. Måste vara glad att jag kan få och får hjälp med
vissa saker - såsom ögon och fötter. Jag SKA söka socialt umgänge
på det sätt MIN kropp och själ orkar och klarar av, kanske gå på någon
författarafton, gå med i någon förening lokalt, gå mer på bibliotek t.ex.
Jag MÅSTE acceptera att jag kanske inte kan städa mer än en kvart i
taget, inte kan springa i affärer och gå långpromenader - MEN jag kan
än så länge klara städning själv, jag KAN gå små promenader (efter
operationen blir det ännu bättre) och jag kan faktiskt ta någon tur på
stan om jag vill göra just det. Skillnaden för mig är kanske mest att
jag inte kan göra alla sakerna på en och samma dag, jag måste planera.
Jag är ganska intresserad av framtiden nu faktiskt och då måste jag
börja vara mer i mig själv, i NUET, och lyssna på mig själv (inte andra),
använda mig av det jag "hör" och skapa mig en tillvaro jag vill leva i.
 
 
Läkaren talade idag om för mig att jag fortfarande har infektion uppåt
njurarna, och att jag måste äta ytterligare en antibiotikakur. Mitt kortisol-
värde var nu normalt, och att det var typiska fynd vid utmattningsdep-
ression de värden jag hade tidigare. Och faktum är att jag KÄNNER
skillnad nu, känner mg inte helt oförmögen att röra mig nästan som jag
gjorde tidigare. Jag sa det och då sa hon att det var bra, för då har jag
fått en liten sorts måttstock att använda mig av vid eventuellt annat
tillfälle, för då vet jag hur det känns. 
 
Hon tror att den svåra värken kanske ska kunna bli bättre när njurarna
blir bättre, att det kan handla om infektionsreumatism. Och jösses vad
jag hoppas på det. Jag vet att alla mina reumatiska besvär från början
började med infektionsreumatism efter lungsäcksinflammation som inte
lät sig behandlas och läka ut förrän efter ett halvår med olika antibiotika.
Denna infektion jag har NU har jag ju gått med MINST sedan innan jul,
fick första kuren mot det 7 januari (blev bättre också men inte helt bra).
Så visst kan den nya värken kommit av det. Spännande! Blir värken
INTE bättre då jag ätit nya antibiotikan får vi se hur vi går vidare sa
hon. Mina höga vita blodkroppar gör att hon inte vill släppa det bara. 
Ska till henne på torsdag igen.
 

Blev tvungen till slut. Det räcker nu!

Publicerat i: Christian, Insikter, Sorgbearbetning ???, Empatisk oförmåga, Frågor, Karma, Kommunikation, Konsekvenser, Mötas, Ovänskap
Vet du, ibland är det svårt att veta säkert om man ska låta hjärta 
eller hjärna styra. Ska man KÄNNA och låta det visa vägen mot
vad man borde göra? Eller ska man låta hjärnan säga sitt och så
låta förnuftet styra ditt nästa steg? Besvikelse och sorg kontra
kunskap OM besvikelse och sorg. Bita ihop eller bara skita i. Lära
sig att välja med hjärtat eller med huvud. Hur man än vrider och vänder
så förstår man ibland att någon sviker, någon ljuger, någon är så
ego att hen offrar för egen vinning. OM det har med förnuft eller känsla
att göra är svårt att avgöra jämt. MEN förnuftet säger att känslomässigt
blir det konsekvenser; VAD har jag sagt, VAD har jag gjort, VAR det 
rätt eller borde jag låtit bli?
IBLAND är det svårt att verkligen VETA om man gjort fel, om man gjort 
rätt. Det jag VET är att då man inte gjort annat än försvarat sig mot
orättvisor, inte gjort annat än UNDRAT vad som blev fel, vad man gjort
någon, HUR i hundan andra tänker och att det utifrån DET och anti-
känslor mot några kärleksfulla människor som gav ALLT för att tänka
på sig själva i sista hand, har kunnat blivit SÅ HÄR - det överstiger
mitt förstånd. FAST jag vet att hat och ondska ibland verkar ha vunnit.
Att HAT, avundsjuka, dåligt samvete, skitprat, lögner och svek kan
få sådan genomslagskraft då det började med min sons bortgång -
DET går knappt att förstå. HAN som var så mot ALLT detta. 
Har gett så mycket kärlek, så mycket förståelse, så mycket ömhet,
så jag vet inte om NÅGON kunnat ge mer!!! Eller vad säger DU?
Visste inte om jag skulle skriva något om allt detta, men då det faktiskt
börjar närma sig det helt ofattbara så MÅSTE jag, VAD HÄNDE förra
helgen som gör att JAG ska få ett hot mot mig? VEM går med dåligt
samvete NU för de lögner som sades då? Och VARFÖR?! VAD har
jag gjort? VAD har mina nära gjort? VAD är det som NI formar till
något som ni måste kämpa mot, hata, vara avundsjuk över??? Förstår
verkligen INTE! Alla oehört fina ord som sades på begravningen, all
tid och ork som vi öppnade upp för ER, allt vi offrade för egen del, all
kärlek, all ork. Så som vi jobbade för att vi skulle känna oss som en
enhet, på det sätt som Christian skulle viljat. Men vi missade tydligen
att alla inte var vuxna nog, eller mogna nog att åtminstone inte ge skit
tillbaka. Okej. Vår miss - er förlust.
SORG kan se ut på olika vis, det kan vara hat, det kan vara ledsenhet.
Men man kan inte skylla på sorg då man börjar vara elak mot andra,
där har vi ett eget ansvar. Inte heller då man börjar ljuga ihop stories eller
händelser på grund av eget dåligt samvete eller oförmåga att hantera sina 
egna känslor finns det någon ursäkt. Men värre är nästan då man som
lyssnare inte vil ta reda på sanningen. Då man struntar i det fina som
finns offras mot något så fult. Och så tvärt emot hur man borde göra.
Nå, jag inser att jag är den mer vuxne (åtminstone till tanke och förnuft)
och att de yngre måste få upptäcka och göra sina fel, men nog finns
det vissa som verkligen borde vara mer vuxen i denna situation! Men, det
enda jag kan göra är väl att vänta ut, fortsätta vara den jag är, ge det
jag ger och försöka förstå vad som sker. MEN, en enda sak till mot
mina nära och kära så kommer jag att täka annorlunda! MYCKET annor-
lunda.JAG önskade att den/de som startade detta skulle bli redo att tala
om saken så som vuxna gör, men kan de inte det/är förmögna att vara
vuxna nog, så kommer jag inte att vara kärleksfull jag heller - TVÄRTOM.
HUR KAN SORGEN EFTER EN PERSON GÅ SÅ SNETT???? Att ni
inte skäms! Vad ni än tror så riskerar ni att han ser vad som sker...
Vet du, ibland är det svårt att veta säkert om man ska låta hjärta 
eller hjärna styra. Ska man KÄNNA och låta det visa vägen mot
vad man borde göra? Eller ska man låta hjärnan säga sitt och så
låta förnuftet styra ditt nästa steg? Besvikelse och sorg kontra
kunskap OM besvikelse och sorg. Bita ihop eller bara skita i. Lära
sig att välja med hjärtat eller med huvud. Hur man än vrider och vänder
så förstår man ibland att någon sviker, någon ljuger, någon är så
ego att hen offrar för egen vinning. OM det har med förnuft eller känsla
att göra är svårt att avgöra jämt. MEN förnuftet säger att känslomässigt
blir det konsekvenser; VAD har jag sagt, VAD har jag gjort, VAR det 
rätt eller borde jag låtit bli?
IBLAND är det svårt att verkligen VETA om man gjort fel, om man gjort 
rätt. Det jag VET är att då man inte gjort annat än försvarat sig mot
orättvisor, inte gjort annat än UNDRAT vad som blev fel, vad man gjort
någon, HUR i hundan andra tänker och att det utifrån DET och anti-
känslor mot några kärleksfulla människor som gav ALLT för att tänka
på sig själva i sista hand, har kunnat blivit SÅ HÄR - det överstiger
mitt förstånd. FAST jag vet att hat och ondska ibland verkar ha vunnit.
Att HAT, avundsjuka, dåligt samvete, skitprat, lögner och svek kan
få sådan genomslagskraft då det började med min sons bortgång -
DET går knappt att förstå. HAN som var så mot ALLT detta. 
Har gett så mycket kärlek, så mycket förståelse, så mycket ömhet,
så jag vet inte om NÅGON kunnat ge mer!!! Eller vad säger DU?
Visste inte om jag skulle skriva något om allt detta, men då det faktiskt
börjar närma sig det helt ofattbara så MÅSTE jag, VAD HÄNDE förra
helgen som gör att JAG ska få ett hot mot mig? VEM går med dåligt
samvete NU för de lögner som sades då? Och VARFÖR?! VAD har
jag gjort? VAD har mina nära gjort? VAD är det som NI formar till
något som ni måste kämpa mot, hata, vara avundsjuk över??? Förstår
verkligen INTE! Alla oehört fina ord som sades på begravningen, all
tid och ork som vi öppnade upp för ER, allt vi offrade för egen del, all
kärlek, all ork. Så som vi jobbade för att vi skulle känna oss som en
enhet, på det sätt som Christian skulle viljat. Men vi missade tydligen
att alla inte var vuxna nog, eller mogna nog att åtminstone inte ge skit
tillbaka. Okej. Vår miss - er förlust.
SORG kan se ut på olika vis, det kan vara hat, det kan vara ledsenhet.
Men man kan inte skylla på sorg då man börjar vara elak mot andra,
där har vi ett eget ansvar. Inte heller då man börjar ljuga ihop stories eller
händelser på grund av eget dåligt samvete eller oförmåga att hantera sina 
egna känslor finns det någon ursäkt. Men värre är nästan då man som
lyssnare inte vil ta reda på sanningen. Då man struntar i det fina som
finns offras mot något så fult. Och så tvärt emot hur man borde göra.
Nå, jag inser att jag är den mer vuxne (åtminstone till tanke och förnuft)
och att de yngre måste få upptäcka och göra sina fel, men nog finns
det vissa som verkligen borde vara mer vuxen i denna situation! Men, det
enda jag kan göra är väl att vänta ut, fortsätta vara den jag är, ge det
jag ger och försöka förstå vad som sker. MEN, en enda sak till mot
mina nära och kära så kommer jag att täka annorlunda! MYCKET annor-
lunda.JAG önskade att den/de som startade detta skulle bli redo att tala
om saken så som vuxna gör, men kan de inte det/är förmögna att vara
vuxna nog, så kommer jag inte att vara kärleksfull jag heller - TVÄRTOM.
HUR KAN SORGEN EFTER EN PERSON GÅ SÅ SNETT???? Att ni
inte skäms! Vad ni än tror så riskerar ni att han ser vad som sker...
Visa fler inlägg