Tung lucia med saknad herre

Publicerat i: Allmänt, Begravning, Jul, Lucia, MUSIK, Saknad, Sorg Christian, Erikadesirée, barnbarn, döttrar
Mitt bland alla adventsljus, julstjärnor och tomtar finns ett stort svart hål.
Det ÄR ett hål, men ändå är det så fyllt med smärta, oro, saknad och andra
jobbiga känslor. December som var årets mysigaste månad har blivit en
månad fylld av sorg och ångest och en särskild ensamhet (som många med
mig känner igen då de ser andra planera och handla och pyssla inför julen).
Den senast nämnda är förmodligen något som följer med åldern lite grann,
om man inte har en partner eller släkten i närheten. 
Nåja, det värsta är ändå just sorgen och saknaden av en viss herre. Lucia
har inte blivit lättare, snarare något tungt och sorgligt. Att Christian begravdes
på luciadagen för 2 år sedan har gjort att det är smärtsamt att höra lucia-
sångerna och ens se en lucia. Samtidigt finns där en sentimentalitet och
bitterljuv känsla - det är ju så vackert. Hoppas att smärtan lättas något med
åren, det är ändå bara två år sedan som sagt. Och just nu känns det ganska
tungt... Helgen känns olidligt lång...
 
 
 
I morgon ska mina fina och älskade döttrar och barnbarn komma på eftermid
dagen/kvällen och sova över. Ska ha barnbarnen på måndagen också.
Tanken är att det i morgon ska bakas lussebullar, men vi får se hur det blir
med det då jag antar att alla är lite låga då. Jag kan ju dessutom inte göra
deg och kavla med mina arma armar. Och så beror det på om de tänkt
handla ingredienser, för det har inte jag något av. Detta blir den absolut fattigaste
julen någonsin för min del. Att betala tandläkarräkningar på över tusenlappen
varje månad på en redan existensminimum och att dessutom ha påbörjat en ny
högkostnadsperiod med mediciner för 5-700 kr/månaden dessutom, gör inte
möjligheterna att ens kunna köpa någon julmat särskilt stora. Eller julgodis. Eller
julklappar till någon. Eller någon god dryck. Eller, eller, eller...
Det är tungt, det är det.
Ska i alla fall vara med hemma hos min dotter i nya huset på julaftonen. Både
vi från hennes familj och de från Peters familj ska samlas där på någon sorts
knytis. Det blir mysigt. En dag som går och som kan sparas i hjärtat länge
hoppas jag. Kärlek och värme. Viktigast av allt. Som alltid.
 
 
 
Jag hade i alla fall ingredienser till en god morotskaka, så idag tog jag mig i kast
med det. När den var klar (gjorde i långpanna) kom jag på att jag inte vet hur/var
jag ska förvara den. Har så liten kyl och frys ju. Hahaha. Typiskt mig. Fick ställa
ut plåten med skydd över och hoppas på att jag kommer på en bra lösning. Ville
ha något till i morgon då de kommer och så vi kanske kan fika till lucia på TV. 
 
 
 
Veckan som kommer får man inte glömma bort att kika/lyssna på vår lokala
"Musikhjälpen". Det är Dalarnas studentradio som kommer att hålla igång 
dygnet rum i de burar som byggts upp i centrum, med musik, prat och gäster 
(både levande musik och samtal). Man kan både stanna till där de håller till
och så kan man lyssna/se på http://www.dur.nu/ På onsdag den 16nde december
klockan 16.30 kommer min dotter ErikaDesirée att sjunga några låtar. Åtminstone 
en NY låt har hon tänkt sjunga och så blir det några favoriter. 
 
 
 
 
 
Så ofrånkomligt det ändå ÄR. Så omöjligt att styra över, så nära ytan,
och så otroligt närvarande hela tiden. Särskilt nu, då din favoritårstid
gör sig påmind med solen som får alla färger att lysa i nära nog neon.
 
 
 
"Vissa dagar kan vi inte ens nudda vid ditt namn gubben. Inte utan att
sorgen, smärtan, saknaden väller fram ur själ och kropp. Det känns
skrämmande starkt i allt jag andas, allt jag tänker, allt jag rör. DU är
närvarande, men inte HÄR!!! Jag kan inte SE dig, inte HÖRA dig, inte
ta på dig, inte krama dig och INTE INTE FÅ SVAR OCH BEKRÄFTELSE
PÅ ATT DU VET. Det finns inget jag hellre vill än att du VET hur mycket
jag älskar och alltid älskat dig, att du VET hur stolt jag är och alltid varit
över DIG. Jag vill att du vet det, att du känner det. Att du vet och känner
hur vi i båda dina familjer älskar och saknar dig min vän."
Man KAN INTE ens ANA hur svår den smärtan är, att inte kunna få reda
på, på något vis, att det barn man förlorat VET och visste detta! Det är
hemskt. Det enda jag kan trösta mig med är att vi fick väldigt mycket
sådant sagt och visat under åren, att vi hade sådan nära och tät kontakt
som vi hade i vår lilla familj, att vi tog alla chanser vi hade att VARA en familj
där vi verkligen brydde oss om varandra -trots att vi kunde tycka lite olika
om saker och ting. Och KÄNSLAN är att han visste och kände. Något
annat kan jag inte gå efter.
2 år är en lååång tid då det handlar om att vara ifrån någon man älskar.
2 år är en evighet då den fylls av sorg, smärta, saknad, tvivel, skuld, och
allt som man känner är osagt. Att tänka sig att det om 2 1/2 vecka är exakt
2 år sedan vi träffades sista gången känns som en omöjlighet. Du var så
stilig och fin och det sa jag åt dig också. Jag talade om hur himla glad jag
var att han såg ut att må så bra och inte var så påverkad. Han hade 2 tjejer
att ta hand om, sa han och skrattade lite - på det där sättet som bara han
kunde och som alla kan se framför sig då man tänker på det. De var på
väg ner till centrum för att fira Halloween och kom som vanligt förbi och
hejade och pratade lite. Det GÖR SÅ ONT att han aldrig kommer att slinka
in hos mig igen, så som han gjorde så fort han var i närheten någonstans
och hälsade på- ALLTID. Han hade sina kompisar eller någon av sina bröder
med sig och ville gärna vara kvar så de fick dra med honom. Jag skulle
hållt kvar honom, installerat honom i mitt hem, med säng och allt och bara
rått om honom, gett kärlek och service... Men nej, han hade inte levt idag
ändå, jag vet. Jag får lite knasiga tankar ibland. Om och om inte och om...
2 år är en otroligt kort tid, då det handlar om att sörja, att försöka komma
in i en ny sorts vardag, att lära sig leva med hålet, tomrummet och allt som
hör till, att återhämta kroppen efter chocken, att kunna tänka klart igen, att
leta sig ut i ett meningsfullt liv igen. De som inte förstår, kan heller inte förstå.
De har inte nuddat vid något i närheten ens av de känslor man känner och
antagligen finns inte viljan att förstå. Det är lättare för DEM om de som
sörjer inte sörjer, vilket också innebär att man inte pratar om den döde eller
känslorna man har, att man slutar må dåligt, att man så fort som möjligt
visar att man är TILLBAKA i livet igen, utan problem. Mycket bekvämare.
Men som sagt, kan man inte styra den processen om man inte vill fly från
det hela och ta det senare - via alkohol, droger, arbete, hat, förnekelse
av att det ens har hänt eller vad det nu är man kan ta till. Ta sitt liv kanske.
Nej. Att sörja är viktigt, i alla nivåer och stadier och sammanhang. Det är
däremot inte lika-med att bli ett totalt offer. Inte för mig i alla fall. Jag har
under mesta tiden åtminstone försökt hela tiden; kämpat mig upp då jag var
för långt ner, tänkt på och brytt mig om andra, särskilt mina barn och barnbarn,
bett om och tagit emot hjälp, och hela tiden varit helt bestämd över att klara
detta just för Christians skull. Han som inte fick leva mer. OCH för de barn
jag har kvar och barnbarnen. För att jag vet att Christian skulle vara (och nog 
ÄR) gladast åt om jag tog tag i mig och försökte bli lycklig igen på något sätt.
Precis som han skulle vara och är gladast åt om vi alla i hans 2 familjer kan
göra så, det han inte kan och får. Han skulle vara så stolt över oss.
Det har absolut inte varit, och är heller inte, lätt. MÅNGA djupdykningar har
gjorts, men det hör till. Det handlar om att inte sluta kämpa. Det handlar om
att vara rädd om det man har kvar, de människor man har omkring sig. Att
ge så mycket kärlek man bara kan - det gör att man själv också blir lycklig
och känner sig älskad. Det handlar om att försöka förstå vad känslorna står 
för och vad de gör med en. Att hata förstör, även dör en själv. Faktiskt så
övervinner kärleken allt i slutänden. Så ÄR det. 
Men alla kan känna av alla sorters känslor i en sådan här process som det
innebär att vara i sorg och chock. Man måste bara placera dem i rätt ordning
för hur de ska få plats i ens liv. Ojojoj, vad man får påminna sig ibland.
Sååå mycket har hänt sedan Christian gick bort, så många förluster, sjukdomar,
svårigheter. Hade det varit INNAN han gick bort hade de varit knäckande
flera gånger om, men då jag redan varit med om och gått igenom det värsta
som kan hända en mor så klarar jag mig igenom nästan vad som helst nu.
Man får andra värderingar, gränserna flyttas och man lär sig att man klarar
så mycket mer än man någonsin kunnat tro. Jag kan känna mig stolt över det.
Jag inser att jag är en väldigt stark människa, och det kan ingen ta ifrån mig.
Aldrig någonsin. Aldrig någon annan. Jag har utvecklats på ett sätt jag kan vara
tacksam över, stolt över. 
Men jag gråter, gråter floder var och varannan dag. Det ena utesluter inte det
andra här. Jag sörjer och jag saknar. Det "tunga tomrummet" kommer alltid finnas
med, som en del av mig. Precis som min son finns med som en del av mig.
Jag är glad åt det, att åtminstone känna DET. Det och minnena är det enda som
finns kvar. Lite knasigt det med va? Det gör inget. Det är så jag känner.
 
 
 
Visa fler inlägg