I så många dagar (och kanske helst nätter) har vi känt en närvaro av
Christian. I alla fall förefaller det vara han.
Det sägs till exempel att det i drömmar kommer budskap från de som
lämnat oss och båda tjejerna har haft flera väldigt direkta drömmar med
just honom som huvudpersoner. Saker har flyttats, ändrats utan någon
förklaring, till  och med katterna har reagerat, Nataniel har reagerat,
och lukten av Christian bara så där helt plötsligt då man inte är beredd
på det har gjort att vi alla tre (jag och hans systrar) har känt närvaro av
honom. 
 
 
 
I kväll blev jag bjuden på finmiddag av mina tjejer. På ett ställe som
heter Blackstone Steakhouse. Har inte varit ut och ätit på sådant ställe
på många många år och det här stället var väldigt speciellt eftersom
man fick en hel bricka med en het sten på, där det man beställt stektes
vid bordet alltså. Jag valde oxfilé och rekommentationen var att dela 
filén och att vara uppmärksam på när den var klar. Åh herre jisses vad
gott det var! Med rökt vitlökssmör, bearnaisesås, pommes och en god 
sallad var det rena drömmen. ISKALL öl till gjorde det hela till en otroligt
god toppmåltid jag kommer att leva på länge. Efteråt deladde vi på en 
ostbricka som dessert innan vi tackade för oss. Fick träffa goaste
Cissi som jobbade där. Det var länge sedan vi sågs, men förr var hon
en väldigt välkommen gäst hemma hos mig. Det var hon och hennes
bror Claes som fixade julgran till mig för säkert 8-9 år sedan. Mina hjältar
det året. var mysigt att träffa henne.
Efter att vi ätit klart gick vi vidare. Prövade på tre andra ställen innan vi
hamnade på en av Erikas gamla arbetsplatser- Kings Arms. Fatta vad
mycket folk det var ute i kväll!!! Och så pass tidigt!
Vi satte oss bland glada "gubbar" och tjejerna hade roligt då de försökte
se ut någon lämplig kandidat till mig. Hahaha. 
 
 

Märkligt, men just där kändes det som om vi hade Christian med oss
på den fjärde platsen vid bordet. En av de sista sakerna Christian pratade
om med mig, var att han ville så gärna bjuda ut mig på mat och öl. Han
sa att han bjudit de andra men inte mig och han ville det så gärna. Han
och jag. Vi hade planerat att gå ut ett par veckor innan han gick bort, men
just då var Erika så otroligt sjuk så vi sköt på det. Sen blev det för sent.
Det kan bli så ibland, om man skjuter på saker. Det har gjort ont i mig att
vi inte hann gå ut tillsammans. Men idag kändes det verkligen som om han
var med oss. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han var det!
I alla fall kommer jag att förvara denna kvällen i mitt hjärta. Var många
gånger nära till gråten. Jag fattar inte att alla tre mina barn blev så otroligt
fina!!!! Så fantastiska! Antar att många föräldrar känner så. Tycker att mina
tre barn blev så fantastiska MÄNNISKOR! Det handlar verkligen inte bara
om att få jobb, plugga, fixa villa, hund och barn. För mig handlar det så
otroligt mycket om att de blev så kloka, omtänksamma, empatiska, STARKA,
tacksamma, inspirerande, hoppfulla, glädjespridande, hjälpsamma, odömmande,
rättvisaoch mänskliga människor. Sedan att de är duktiga i skola och arbete
är en bonus. Ja, så ser jag det. Och kanske jag hade önskat att min
omgivning sett på mig på det sättet. För DET är inget man kan lära sig i skola.
DET är något man lär sig av livet och omständigheter, något man också
väljer att anamma. Att sätt att förstå på djupare plan, att livet är något större
än det man själv känner. VI, alla var och en, är bara en liten pusselbit av
 det stora pusslet. Så är det bara. Men alla fattar inte det. För vissa snurrar
universum bara runt dem själva.
 
 
 
 


Jag har blivit med skåp. Har länge velat ha ett skåp att ha en del av mina pysselgrejer och papper i, så inte allt syns stående framme. Nu har jag väl ändå så det räcker men tror det blir bra. Min älskade cancersjuke pappa hyrde släpvagn och hjälpte mig att få hem skåpet. Blev så himla lycklig. Var lite orolig för att pappa bubbade och bar, ryggen är ju skadad av kalkbristen som han hade då myelomet upptäcktes, all kalk gick upp i hjärnan i stället för i skelettet där det ska vara. Skelettet blev oerhört skört och han fick skador. Men han är också av den där envisa typen, så han gör det han kan och ännu mycket mer, så för han var det självklart att hjälpa mig idag. Usch, blir så rörd då jag tänker på det. Jag hade ju ingen annan som kunde hjälpa mig och skåpet betydde mycket för mig. De som skänkte var ytterst hjälpsamma också, mannen hjälpte pappa bära ut skåpet och pojkarna deras(?) bar ut hyllor och lådor. Då vi kom till gården igen bad jag Simon, Helens son att hjälpa oss (han har sagt åt mig att be honom så många gånger förut och nu gjorde jag det). De ställde in det i köket och sedan pappsen åkte hemöver så har jag tömt och flyttat undan skrivbord, dragit in skåpet på plats och i morgon ska jag göra i ordning det hela. Ska bli så kul. Men jag fick sjutton så ont i både foten och ryggen så det blir att krama kudden och läsa bok nu tror jag bestämt.

Trumpetande norrmän, koskällor och tillit

Publicerat i: Dotter, Lycka, Skriva en bok Drömmar, Ett år, Frågor, Hobbies, Skriva
Något lugnare ovanpå nu. Fredag kväll var det lite väl oroligt ett tag,
då en av norrmännen ramlade runt överallt och på allting, att balkongen
höll var jag lättad över för så lät det inte först. Mannen kunde inte prata
ens en gång och det var ett mumlande och brakande utan dess like.
Men ungefär då jag tänkte ringa David (som har lägenheten egentligen)
så blev det tyst och lugnt där uppe. Och efter det har det inte varit så
mycket härj. Att vakna till trumpet och att koskällor dras nedför trappen
gör inget, bara inte något går sönder eller någon skadas så får de ha 
roligt. Är inte mycket för att klaga på grannar, jag bor ju i hyreshus. 
 
I dag blev det en skön promenad med Louise och Buster. Var suveränt
skönt ute. Så där så man kände grundlyckan bubbla ur en. Är så mysigt
att gå och diskutera med dottern, vi har så otroligt mycket likheter och
förstår varandra så bra - verkligen. Jag berättade för henne att jag anmält
mig till kvällskurs, eller skrivarcirkel och hon blev väldigt glad att höra det.
Vi pratade då om svårigheterna då man föröker skriva och vi tänkte på 
samma sätt; ska man skriva i nutid, i jagform eller som en fiktiv story.
Ska man skriva en skönlitterär bok med inslag av sitt eget liv, ska man
begränsa, ska man vara det offer man faktiskt var i vissa fall, hur kan man
låta bli att verka vara ett offer när det kanske egentligen är att man klarat
av allt och utvecklats på vägen, som man vill få fram? Ja, många frågor
är det och jag tänkte mig att ledaren i cirkeln ska få hjälpa mig med de 
frågorna. Ser i alla fall väldigt mycket fram emot att börja!
På hemvägen, då vi gått åt varsitt håll, mötte jag på en vän från gruppen
för kvinnor jag var med och startade upp förut. Vi hade mycket gammalt
gemensamt visade det sig då, tillhört samma brödraskara (som respektiven
alltså) och det som var problematiskt där. Hon kom med sitt ena brorsbarn
i vagn och var så glad. Flickan också. 11 månader gammal så var ordet
HEJ mest populärt, så vi hejade en hel del på varandra hon och jag. Hehe.
I alla fall fick jag berätta att min son gått bort, det var länge sedan jag fick
göra det men det är alltid lite tufft. Känns också så märkligt att säga att
han gick bort för över ett år sedan, känns som om det var förra året, för
högst ett halvår sedan. HÖGST. Samtidigt som det finns en sådan otrolig
saknad så det måste ju ha gått lång tid. Men det går inte ihop i alla fall, hur
man än försöker tänka, kanske för att jag inte fullt tagit in det hela, det stora,
det hemska. 
Hon blev väldigt berörd, hon är en av de få som vet något så när om allt som
varit i livet innan redan, i gruppen var vi väldigt öppna. Just därför kanske
kändes det skönt efter vårt möte. Vi vet lite om varandra på djupet, jag vet
att det som sagts idag "tas om hand" så att säga.
 
 
Visa fler inlägg